Var är Cecilia 2.2 ??? (jag vill vara frisk nu!!!)

Ja, jag låg väl där, framför tv´n, nästan hela dagen. Och tittade på sötsliskiga tonårsprogram på kanal 5.
Jag och min dåliga karaktär.
Vi åt pannkakor och sylt och grädde. Säkert 10 st. Och mådde super bra!

Men när klockan närmade sig tre. Började jag fundera...
Om det var feghet (för att inte orkar visa sig ute bland människor) eller lathet (att jag tappat stinget) eller rädsla (att jag skall väcka min lunginflammation till liv igen) som gjorde att jag låg hemma?

Jag hade ju tänkt gå till gymet i fredags, men lunch-skumpan på Rapunzels invigning satte bekvämt stop för dylika planer (såååå skönt).
Lördagen städade jag som en besatt (så mycket att jag var tvungen att sova middag mellan 17-18 :-))

Men idag, vad hade jag då att skylla på?
Ingenting. Men jag har hamnat i något slags "tillstånd" där lättja tagit över.
Och kanske har jag sett mig besegrad. Känt mig besegrad.För jag har ingen ork.
Och hur skall jag kunna springa, som innan? När jag inte ens orkar gå upp för trapporna till studion (4 små trappsteg)?
Det kändes okej, men orättvist att kämpa tillbaka efter operationen och cancerbeskedet i höstas.
Men att som medlem i cancer-branschen behöva komma "tillbaka" ytterligare en gång på grund av lunginflammation, känns omöjligt och ännu mer orättvist.

Och när konditionen blir sämre blir ångesten större...
Träning är det enda rätta. Jag vet. Jag vet.
Men cellgifterna vägrar lämna min kropp. Jag snubblar mer än innan, jag hittar inte orden och jag har inga bra förklaringar på dåliga beslut. Och konstiga känslor.
Det känns som om jag blivit en sämre kopia av mig själv. Typ Cecilia 1.0 (den versionen är från 1999).
Fan, jag trodde jag skulle bli en bättre människa, en finare människa, en mer förstående och kanske lite smartare människa. Typ Cecilia 2.2 :-)))
Och piggare och mer "jag", nu när cellgifterna är ut ur mitt system.
Men det går käpprätt åt fel håll...
Så förlåt mig för allt!!!
Varför i "#€%&/()= sa ingen att man mår så dåligt av cellgifter, så länge, att man känner sig som intagen av en Alien. (Jo, jag vet att jag ser ut som en och det räcker :-))).
Att det inte går över!!
Fina far har kramat mig och stöttat mig och kramat mig nu.
Men det där med att ge korrekt upplysning om biverkningar från sjukvården, den är fan obefintlig.

För att få näsan över ytan, så tvingade jag mig, tvingade jag mig till max. Jag anmälde mig till Seedningsloppet 2013. 10 km runt STCC-banan. Oftast blåsigt och kallt. Men jag skall genomföra det. Och för att bevisa att jag någonstans lever och vill leva, så sprang jag idag. Drygt 6 km. Inte snabbt och inte snyggt :-)) Men jag gjorde det!!!