Peruk fix och trix #10

Hur vet man när peruken blir gammal?
Innan var jag helt övertygad om att peruken skulle bli Skalle-Per-skallig, (så som jag blev av cellgifterna).
Men så funkar det inte :-))
Visst lossar det hår. Men en bra peruk har så mycket hår, att det inte märks speciellt mycket när det lossnar lite i borsten.
Nej, tecknet på att den blivit gammal, är när håret hela tiden tovar sig.
Det blir segt och klistrar ihop sig. Lite som billigt extensions hår kan göra ibland.
Och med små spretande fjun som sticker fram under peruken, ser jag... ovärdig ut.
Jag har ju peruk för att se hårig ut.
Inte som en halvskallig förvirrad gammal kärring som vill se hårig ut. Ni förstår skillnaden :-))
För jag bryr mig inte om folk ser att det är en peruk. Men det får inte bero på att mörkt hår spretar ut under blond peruk. :-))
Ja, jag var ju blond innan jag hamnade i Cancer-Branschen. Så då valde jag en blond peruk.
Så givetivs borde jag färgat den här, när jag såg vad de nya hårstråna hade för färg.
Men jag ville ju inte riktigt släppa taget om den blonda cecilia.
Men det är nog dags nu.
Och jag behöver nog köpa en ny peruk. För jag är inte redo att gå ut i min fula cell-gifts frilla.
Jag vet att på bild ser det helt okej ut, men inte live.
Rent utseende mässigt skulle du antagligen inte känna igen mig, om vi möttes på gatan. Jag utan peruk alltså.
Och jag har världens minsta huvud, och med kort hår ser jag ut som en vandrande knappnål.
Alltså inte snyggt. Vad du än säger :-)
Och ett tungt argumernt är också, att det är förbannat kallt utan hår i nacken.
Och så är det faktiskt en ständig påminelse om vad jag gått igenom.
Nu kanske någon tänker att; ja, men en peruk påminner väl lika mycket?
Men då måste jag nog ursäkta mitt blonda-jag. För när peruken är på huvudet (och den inte envisas med att glipa) så känner jag inte av den.
Den är min säkerhet och min bästa vän (när den inte glipar :-))) som jag tror att jag kommer att ha svårt att släppa.
Eller... så blir det super skönt när jag får mitt egna hår, så kan gå ut naken :-)))
Drömde i helgen att jag hade 10 cm långt hår, så att det nästan täckte öronen.
Oj, vad besviken jag blev när jag vaknade :-)))) Men det växer, sakta, sakta :-))

Dags att köpa en ny peruk. För så här skall det inte se ut. Men den här peruken har jag haft sedan oktober förra året. Mycket längre än vad man kan förvänta sig. (men jag har ju växlat mellan 3 st, så jag har inte haft den när jag tränat för än nu det sista) Detta är min "tjocka" peruk från Janar på Hedåsgatan här i Göteborg.

Det är fucking skillnad!!!!!

Jag är cancer-fri, cellgifts-fri och rätt fri i övrigt :-))
Vid mina sinnens fulla bruk, (kanske inte alla håller med om :-)) Men alltså mer eller mindre som vanligt.

Och jag kan inte riktigt släppa (kanske fullt naturligt :-)) men alla de som talat till mig, om mig och över huvudet på mig.
Om hur det är att vara skallig.
Och jag har tyckt att det kan ingen som varit där, berätta för mig. Bara vi som tvångs rakats, med dödshot hängande över huvudet, vet.
Hur utlämnande det känns, hur förnedrande kallt det blir, när stråna faller. Och sist så måste rakapparaten fram, för att ens omgivning inte skall behöva vada omkring i hår. Och då någonstans måste man också ta in allvaret i det man har framför sig. Skallighet = ingen återvändo. Liksom.
Att sedan sitta där med sin kala skalle, upplevs så klart olika av alla.

Men det jag blir så heligt förbannad över, är alla kläm-käcka kommentarer;
"Det är väl inte så farligt".
"Det är rätt vanligt med skalliga nu"(den är värst, tanke på att det var en ledare från make-up kursen Look good feel better, som sa det)
 "Men sluta sjåpa dig".
"Det är väl ingenting"
Kommentarer som säkert är sagda i all (?) välmening... :-))

Jag har ju hävdat att andra saker (cancer-beskedet) är det ju inte så många som (jo, någon liknade det vid en bodelning) men jag tror inte att många skulle våga säga, att de vet hur det känns.
Men att tappa håret, den känslan kan tydligen väldigt många känna igen sig i. (nu menar jag inte att de två, sakerna går att jämföra, men liknelsen kan man ju få använda :-))

För jag har ju hävdat att frivillig rakad inte är samma som cellgifts- skallig.

Så jag var ju bara tvungen, att ta reda på om min tes stämde.

Casey försökte ju rak-klippa mig med en sax i Frankrike, men det gick ju så där :-))
Ingen skugga faller på dig sötnos!!!!

Men så kom ju Mogge hem från Mexico och tog med sig hundtrimmen, och swissscccch. Himmel vad fort det gick :-)

Och min tes stämmer!!!!
Det är en jävla fucking skillnad på att vara ofrivilligt cellgifts-skallig, än att raka sig, helt på fri vilja!!!

Den där hemska svinto frillan försvinner, och det känns rätt bra. Bara det att jag inte insett, att det inte går på en dag. Skallig.....till ... långhårig...... jag lär få går med halvutväxt rätt länge. Men då är det vinter och mössa som gäller :-)

Tack älskade Morgan!!!!!!!!!!

Varför inte lite rödhårig idag? Tack Casey!!!

skulle aldrig någon för sitt liv

Skalliga kvinnliga modeller sökes!!!

God morgon!!
Solen skiner här i Göteborg :-))

Åh så gör jag en efterlysning!!
Är du skallig efter att du fått cellgifter?
Så får du gärna höra av dig till mig, för då vill jag gärna fotografera dig.

För det där med skallighet fascinerar mig. Och upprör mig. Eller snarare när andra, har åsikter om hur det är att vara skallig.
Nu pratar vi skallig, inte ni som frivilligt rakat av er håret. Då är man inte skallig :-)
Påtvingad skallighet är något helt annat.
Att tappa ett av de kvinnliga attributen är konstigt. Och skrämmande. Och kanske befriande.

Jag tycker att det är helt okej med peruk. Jag gillar mina peruker.
Det vill säga, de dagar peruken sitter rätt och gör som jag vill.
(Som om jag aldrig hade en bad-hair-day med mitt riktiga hår :-)))
Jag som var värsta extensions-junkien!

Så jag letar efter modeller. Skalliga modeller :-))
Cancer-skalliga kvinnor. Precis som jag. Åldern spelar ingen roll.
För jag vill fota tjejer och kvinnor som inte har hår (några spretande fjun går också bra).

För alla har en åsikt, huruvida jag skall använda peruk eller inte :-))
Men nu vill jag höra din åsikt, du som är i cancer-branschen :-))

Maila mig om du vill veta mer:
fotografcecilia@gmail.com

Fördel i Cancer-Branschen #5
Att kunna se baksidan av sitt hår och kunna locka det helt jämt och se om man missar en tofs :-))

Fördel i Cancer-Braschen #6
Slippa hjälpa till med disken innan gästerna kommer, för ingen (åh då menar jag ingen!!) nekar en skallig, att få fixa i ordning sin peruk. Även om det bara beror på dålig planering :-)))

Ännu en ny medlem i den förbannade Cancer-branschen.

Söndag morgon. Fortfarande inte i form för att träna. Såååå tröttsamt!!!!
Tack för alla fina sms jag fick efter att jag outat Cecilia-bakom-peruken. Tack för era heja-på rop. Det värmer en skallig människa, hela vägen in i hjärtat.

I veckan fick jag reda på att en kollega till mig har fått cancer.
Vi träffades på ett kurs för typ 13 år sedan, vi var ganska unga (så klart :-)) och halv gröna digital-fotografer, om jag inte minns fel.
Och då, den där helgen, skulle vi introduceras i Photoshop.
När jag läste anteckningarna häromdagen, (som jag gjorde den helgen), så kan man tro att jag var 4 år.
Det var skrivet på en 4-årings nivå, alltså en fyraåring 2013, inte en 4-åring från 70-talet :-))

Men, oj vad vi lärde oss mycket. Att typ öppna Photoshop-programmet och öppna en bild, sudda med suddigummit, spara och stänga bilden. Typ.
Lasse från Västerås som höll kursen, måste haft en ängels tålamod inser jag nu. :-)))

Men där träffades vi, jag och min kollega. Och jag gillade henne skarpt från första stund. Men vi har inte hörts av mer än på foto-träffar och är vänner på Facebook. Och nu är hon där, där jag var i augusti.
På gång, in i cancer-branschen.
Och jag som tänkt, att när jag i framtiden träffar andra människor som precis fått cancer, så tänkte och trodde jag att jag skulle känna; -Shiiit va skönt, tur att det inte är jag.
För det gjorde jag ju innan, när jag var frisk. "Tur att det inte var jag".
Och det får man så klart tänka!!!
Men jag var övertygad om att jag skulle fortsätta att känna så.

Men det konstiga är, att jag mer får känslan att jag skulle vilja hålla henne i handen. Och hjälpa henne över alla hinder och jobbiga behandlingar och svåra beslut.
Och dela med mig av min kunskap och mina misstag och mina små segrar över sjukvårdens osmidighet.
Så den där lyckokänslan, infann sig inte alls...

Samtidigt så är det ju som min kära dotter säger. -Du har ju faktiskt två ben som du kan springa med. Och två ögon som du kan se med.  Thrue that.
Så det är klart att jag sänder massor av lycka till känslor och omtankar till den nyaste medlemmen i cancer-branschen.
Det är faan att ännu en till skall drabbas. Jag trodde (eller snarare önskar) att medlemsantalet nått taket och att forskarna stängt och låst dörren till cancer-branschen, för nya medlemmar. Fan också!!

Så njut ni som är friska, NJUT!!! Och man får känna, -Shiit vad skönt att det inte var jag.
Men sträck gärna ut en hand till oss, som hamnat lite vid sidan av livet.
För det enda behöver ju faktiskt inte utesluta det andra!!

FUCK CANCER säger vi. Även om vi ser glada ut så hatar vi cancer och allt hemskt den gör med oss. Sprid kärlek!!!

Med peruk eller utan peruk, det är frågan. (to be or not to be....

Men hej hej hej hallå!!

Nästan naken. 

Och jag vill inte höra ett enda ord, om att jag ser fin ut, eller att jag visst kan gå utan peruk. 

För det kära ni, hade ni sagt även om jag såg ut som en slemmig dreglande Alien. Nu nu ser jag bara ut som en cancrig Alien, om jag skall var snäll. 

Eller som underbart, söta småsystrarna Garellick uttryckte det. När de storögt tittade på mig utan peruk, på deras egna begäran; 

-Du ser ju ut som en snäll liten bäbis! I love them, Jonas!!

Visst kan det se coolt ut, ett kort ögonblick. Med tung make-up och mycket Photoshop. 

Men det är inte coolt, möjligtvis cold. Kallt som f--n faktiskt! Hur kan ni män strutta omkring med rakade huvuden?

Och som jag sagt innan, ingen kvinna är frivilligt skallig. Om hon inte vill göra ett statement, förstås. Och ingen kan påstå att de vet hur det är att vara skallig, om man inte är det/varit det. Hur naket det känns. Och kallt. 

Och att vara snaggad kan tyckas vara likhetstecken med skallig. 

Men det är INGEN hårfin skillnad, det är ett universum mellan att vara cancer-skallig och snygge-snaggad.  

(för cancer-skallig betyder inte polerat skallig, för man får lite strån, som sticker ut lite här och var. Som Skalle-Per. Exakt som Skalle-Per.)

Rubriken? -Nej, det är faktiskt ingen fråga. För mig är svaret självklart. MED Peruk. Inget alternativ. Med Peruk.

-Skall jag få folk, att tappa matlusten, när jag kommer in i en restaurang?

-Tvinga på dem ett samtalsämne ingen bett om. För en skallig brud på 184 cm. väcker uppmärksamhet.  

-Påminna dem om döden. Påminna dem om cancer, med min blotta närvaro. 

-Nej, jag vill vara en god, hel och ren och proper, och lagom hårig samhällsmedborgare. Som inte sticker ut för mycket. 

Jag vill vara Cecilia, som inte väcker uppmärksamhet, på grund av en biverkning, från en medicin, som faktiskt skall rädda mig från en dödlig sjukdom. 

Så är det.

Åh här är jag med runda kinder och ett högeröga som inte riktigt tål blixtljuset. Om det beror på att lös-ögonfrans-limmet runnit ner i ögat eller om det är ytterligare en biverkning på cortison och cellgifter. Ja, det spelar egentligen ingen roll. För jag vill ha tillbaka min kropp!!!!!! Jävla cancer, släpp greppet så att jag kan få gå vidare!!!!!

(Å så hoppas jag att ingen spyr när de ser den här bilden.. blink blink, ja ja lite subtilt budskap, I know. sorry:-))
Foto: Elie Engelhem

Make-up kursen från helvetet

Jag kommer aldrig i hela mitt liv ta emot välgörenhet.
För det var en av de mest förnedrande situationer jag varit med om.
Jag pratar det amerikansk inspirerande konceptet "Feel good - Look Better" som vänder sig till cancersjuka kvinnor.
En make-up kurs från helvetet.
Jo, incidenten på Carl M Lundh var också förnedrande. Men inte på samma sätt. För då hade jag en rekvisition på 7 000:- som jag kunde vifta under näsan på dem. För pengar är makt, en rekvisition på 7000:- är inte makt :-))) Men ett statement.

Tanken med "Feel good - Look Better" är fantastisk. Att hjälpa kvinnor med en make-up kurs och sedan får man en enorm goodiebag.
Men jag trodde att välgörenhet kom ifrån hjärtat. Att man hade en ödmjuk inställning till varför man ställde upp och hjälpte till.
Och jag kan inte sätta ord på vad det var som kändes så förnedrande.
Men kanske var det när hon, som höll i det, med en lite vass röst sa till oss att tvätta bort make-upen. Jag fick en otrevlig känsla.
Och räckte upp handen (inget spontan prat, för då blev vi tillsagda :-)) lite som en svensk skola på 40-talet kan jag tänka mig) och frågade om det fanns make-up så jag slapp gå där ifrån omakad.
Då fick jag ett snäsigt svar att "om jag läste på lappen så såg jag ju, att vi skulle gå igenom make-upen steg för steg".
Och att alla produkter vi skulle använda låg i den enorma neccesär som alla fått. Jag sträckte mig efter den och skulle öppna och titta vad det var för make-up. Om den passade mig. Typ. Jag är ju lite noga med det :-)) Då fick jag en tillsägelse. Wow. Tänkte jag.
Redan där skulle jag tackat för mig. Och taxat ut. Men jag stannat kvar, och det var väl okej.
Men jag skulle inte tvättat av mig för att sitta där omakad utan att veta vad som komma skulle.

Jag vet inte vad det var, som framkallade känslan av maktlöshet och förnedring. Den maktlöshet som vi möter så många gånger som patienter, skulle jag verkligen behöva känna den här. På ett ställe som skulle vara lust fyllt. Eller vad det känslan av att här satt 8-10 kvinnor runt ett bort. De flesta tog av sig perukerna och bjöd verkligen på sig själva. Medan instruktörerna stod upp och var helt opersonliga, och distanserade. Eller var det när två av dem hävdade att "det är ju lättare med scarfs än peruk" och jag försökte tala om att ingen kvinna frivilligt vill vara skallig. Och får till svar att "det är så många nu för tiden, som är utan hår".
Vad då många? Det är ju inte så att det är en ny trend på gång "skallig"
Utan hår sa jag, är en sak. En rakade frisyr som typ Sinead O'Connor. Det är en coolt. Skallig är en helt annan. Och tjejen har mage att tala om för mig hur enkelt det är att vara utan hår....

Klockan är 03.45 när jag skriver det här, för jag kan inte sova. Jag funderar och funderar vad det är som triggade igång känslan av förnedring.
I slutet fick man fylla i en utvärdering, och bland annat en om peruker, vilket var bra. Men bemötandet hos de två som höll i det var som en twilight upplevelse.
Och jag vet att alla inte kände som jag, för det var säkert ett trevligt avbrott om man går ensam hemma. Men make-upen var gammal. Och jag luktade härsket när jag gick därifrån.
Ni vet som när man var liten och lånade någon "gammal" människas make-up :-)).
Färgerna var helt galna och teknikerna svåra (även för mig som jobbar med det)
Jag vågade inte säga till mina nya kamrater att vi såg ut som överspacklade fjortisar med fel hudton, lägg därtill ett rouge och påsk-kärringarna anlände redan i februari :-))) (Sorry tjejer).
Och har man inga ögonbryn eller fransar så behövs det inte mycket för att ge oss en galen look :-))

Åh det kanske var det som fick mig att må dåligt. För alla make-up kurser jag gått på genom åren. All make-up jag lagt på mina kunder. Så har det alltid varit med kundens bästa för ögonen. Jag vill att den jag makar skall bli sitt vackraste. Skall känna sig fin. Men jag kände aldrig den omsorgen. Jo, från en söt ung tjej som var med. Hon hade ett mänskligt drag :-)) De andra två var som, uppstigna hur filmen "The Stepford Wives" med Nicole Kidnman.
Åh jag vill poängtera än en gång, att detta är min upplevelse. Jag är övertygad om att detta företag gör jätte fina insatser och glädjer jätte många med det här.
Och jag kan fortfarande inte sätta fingret på varför jag kände som jag gjorde.

Inget ont som inte har något gott med sig!!! Jag träffade världens skönaste tjejer från Borås. Men det är en solskens historia så den skall jag skriva om i morgon.

Jätte generös goodie bag. Jag vet. Och jag vill inte låta otacksam. För jag är inte en otacksam person. Men varför kände jag som jag gjorde....?