följ mig...

söndag 24 februari 2013

Ännu en ny medlem i den förbannade Cancer-branschen.

Söndag morgon. Fortfarande inte i form för att träna. Såååå tröttsamt!!!!
Tack för alla fina sms jag fick efter att jag outat Cecilia-bakom-peruken. Tack för era heja-på rop. Det värmer en skallig människa, hela vägen in i hjärtat.

I veckan fick jag reda på att en kollega till mig har fått cancer.
Vi träffades på ett kurs för typ 13 år sedan, vi var ganska unga (så klart :-)) och halv gröna digital-fotografer, om jag inte minns fel.
Och då, den där helgen, skulle vi introduceras i Photoshop.
När jag läste anteckningarna häromdagen, (som jag gjorde den helgen), så kan man tro att jag var 4 år.
Det var skrivet på en 4-årings nivå, alltså en fyraåring 2013, inte en 4-åring från 70-talet :-))

Men, oj vad vi lärde oss mycket. Att typ öppna Photoshop-programmet och öppna en bild, sudda med suddigummit, spara och stänga bilden. Typ.
Lasse från Västerås som höll kursen, måste haft en ängels tålamod inser jag nu. :-)))

Men där träffades vi, jag och min kollega. Och jag gillade henne skarpt från första stund. Men vi har inte hörts av mer än på foto-träffar och är vänner på Facebook. Och nu är hon där, där jag var i augusti.
På gång, in i cancer-branschen.
Och jag som tänkt, att när jag i framtiden träffar andra människor som precis fått cancer, så tänkte och trodde jag att jag skulle känna; -Shiiit va skönt, tur att det inte är jag.
För det gjorde jag ju innan, när jag var frisk. "Tur att det inte var jag".
Och det får man så klart tänka!!!
Men jag var övertygad om att jag skulle fortsätta att känna så.

Men det konstiga är, att jag mer får känslan att jag skulle vilja hålla henne i handen. Och hjälpa henne över alla hinder och jobbiga behandlingar och svåra beslut.
Och dela med mig av min kunskap och mina misstag och mina små segrar över sjukvårdens osmidighet.
Så den där lyckokänslan, infann sig inte alls...

Samtidigt så är det ju som min kära dotter säger. -Du har ju faktiskt två ben som du kan springa med. Och två ögon som du kan se med.  Thrue that.
Så det är klart att jag sänder massor av lycka till känslor och omtankar till den nyaste medlemmen i cancer-branschen.
Det är faan att ännu en till skall drabbas. Jag trodde (eller snarare önskar) att medlemsantalet nått taket och att forskarna stängt och låst dörren till cancer-branschen, för nya medlemmar. Fan också!!

Så njut ni som är friska, NJUT!!! Och man får känna, -Shiit vad skönt att det inte var jag.
Men sträck gärna ut en hand till oss, som hamnat lite vid sidan av livet.
För det enda behöver ju faktiskt inte utesluta det andra!!
FUCK CANCER säger vi. Även om vi ser glada ut så hatar vi cancer och allt hemskt den gör med oss. Sprid kärlek!!!




2 kommentarer:

  1. Merde au cancer. Courage. J'ai l'impression que tu n'es pas seule et que tu as le moral. Je t'embrasse. Alain, ton ami depuis 28 ans.

    SvaraRadera
  2. Oui, merde au cancer!!!!!!
    Mais la patience. Mon cher ami!!
    Je vais bientôt être en bonne santé.
    et j'espère que tout va bien avec toi et ton famille.
    Si tu visit tes parents cet été, j'espère donc que nous pouvons être vus, á Saint Tropez, peut-être?
    Cecilia, ton ami depuis trés long temps :-)

    SvaraRadera