följ mig...

lördag 9 februari 2013

Sommar-semester från cancern :-)))

Tack alla som smsar och frågar hur jag mår!!!! Jag mår faktiskt helt okej, psykiskt alltså. Men kroppen är så trött, fylld av onda grejer Ont i benpiporna, domningar i fötterna, ont i fotsulorna (helt ny känsla) och ont i ögongloben... Åh så trötthet och jag att jag ser sämre de här dagarna. Och så konstaterade brorsan att jag har inget som helst ögonbryns hår kvar. Inga ögonbryn eller ögonfransar, what so ever :-))
Det växte ju ut lite förra veckan, men det lossnade igår, typ :-))) Men det gör ju inte ont. Men jag ligger här i min nya snygga, blonda peruk från Rapunzel of Sweden. Skall återkomma med mer information av peruken om några dagar :-))
Men när man ligger så här i sängen, med iPaden på magen, lite smulor från frallan jag åt och några kaffe droppar på tröjan så gäller det ju att tänka framåt. 
För många pratar om att man efter cancer behandlingen hamnar i något slags vakum. "Cancer-ångest-efterspel" För man har inte sjukvården att tillgå som under själva cellgifterna. Man får förlita sig på sig själv. Att man känner sig ensam. Glädjen av att vara färdig behandlad kanske mattas. Men ändå är man inte frisk förklarad. 
Så jag tänker vara smartare än min cancer.  Jag skall ha semeter i år!!!
-Ja, jo jag vet att de flesta har det i Sverige. Men det sociala skyddsnätet gäller ju tyvärr inte oss ensamföretagare. Så jag har aldrig haft mer är 14 dagars ledighet på raken.
Och så är ju inte fotograf ett yrke där man tjänar pengar, som man kan stascha, Man får liksom jobba mycket om det skall bli något över. men jag älskar mitt jobb och jag älskar min frihet (att jobba ihjäl sig är väl förvisso den enda frihet man har :-))
Men när man hamnar i cancer branschen så inser man hur sårbar man är. Att man står utanför hela systemet. Och känslan är att man får skylla sig själv. 
Nu har alla på försäkringskassan so far, varit jätte trevliga, för cancerkortet väger faktiskt tungt där också :-))
 Men jag har aldrig i hela mitt liv önskat så mycket att jag varit anställd. (Eller att man gift sig med en stabil, trogen man som hjälpt till med hyran :-)) Så man kunde vara sjukskriven, haft arbetskamrater som saknat mig, en chef som vill ha mig tillbaka och som sagt, få vara sjuk när man är sjuk...
Slippa svara på mail när det onda är som värst. Kunna stänga av, men ändå veta att det finns en plats, när man är redo att komma tillbaka. 
För min största rädsla är att mitt företag inte finns kvar när jag är frisk. Att mina kunder valt en annan fotograf. Att min inkomst källa är död.
Nu är ju inte jag personen som hänger läpp och funderar på dystra framtids utsikter. Jag skall ju bli frisk, jobba  som faaan och ha det gött, jag och min Casey. 
Men visst finns det en oro, om cancern inte viker sig...Men nu är nu och jag skall bli frisk. Så när denna cellgiftsperiod är över, nästa vecka skall jag börja jobba lite. Jag längtar så efter min kunder, mina kameror, mitt liv!!!!!! 
Åh så var det ju det där med ledighet och förekomma "cancer-ångest-efterspel" med en rejäl semester. 
Så jag skall hyra ut vår fina lägenhet (är det någon som behöver en lya från maj och framåt, hör av er!!!!) För då skall vi bo i studion och på så sätt finansiera en 4 veckors semester. I Frankrike.

För lyckas jag överleva den här jädra cancern, både mentalt och ekonomiskt så är jag banne mig värd en semester. Inget lyx, bara ledigt!!!!

Ha en fin lördag alla ni!!


P.s. Casey ringde och kvittrade från London. Massor att handla. Och massor av söta fransmän/pojkar. Life is good to my baby :-) Keep it coming, that's exactly what she deserves!!!

Här ligger jag och skriver och funderar på hur allt är.  Smulor i hela sängen och kaffefläckar på tröjan. Men det hör liksom till :-))))



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar