söndag 10 februari 2013

Vågar jag ropa ett litet hej?


Jag tror att idag var första gången som jag faktitskt uppskattade att vara själv, sedan den 24 augusti, inte att jag vill vara själv (längtar som bara den efter Casey, men jag förstår att hon har "the time of her life" just nu :-)))
Men att ändå kunde känna, att det var okej att var själv och passa på att njuta av det.
Brorsan var så klar här, och farsan var här en kort stund. De är världens bästa. Lilla-syster yster gör Stockholm och min unge gör London.
Och då var det ju lika bra att njuta.
Mår inte depp illa ännu :-))) Helt underbart.
                                                                        Det var kanske bra att jag var förberedd på det värsta, att jag var lite realist för en gång skull?  För jag tror att jag mentalt stoppade ångesten... eller kan man verkligen det? 
Förra gången kunde jag inte, men då visste jag ju inte heller vad det var för svart mörker jag skulle stoppa. Nu kände jag ju igen början och då tror jag, att jag bara lät det svepa förbi och då blev det inte någon stor grej,                                                                        Som förra gången då jag blev livrädd och startade emot. Och skräcken då var ju att det aldrig skulle gå över. Därför blev det så oerhört skrämmande.
Ja, det är min teori. Men det fungerar nog bara på kemisk ångest som cellgifter. För naturlig ångest kommer väl helt oannonserat?                                                                     Så vågar jag ropa ett litet hej? hej... att det inte blir värre än det här, för den här gången?
                                                                                                                                          Har inte så ont idag, men igår kväll så värkte det så vansinnigt i mina fotsulor och i ögonen. Jätte konstig smärta och i tårna. Ni vet som om man haft ett plåster för hårt. Men det är bara, "bara" och "bara" nervtrådarna som viker ner sig. Tror jag... enligt läkaren så är det inget permanent.
 
  
Så jag har filmat mig själv lite idag. Ångrar att jag inte har gjort det mer. För jag vill verkligen kunna se hur jag var. När jag var här, där jag är idag. För jag tror inte att man kommer ihåg hur det var, sedan när allt är över. Hur himla "sjuk" jag var, hur jag ser ut, utan make-up och peruk. Vill inte titta på det nu, men när jag är tillbaka i verkligheten kan jag kanske göra det. Och göra något bra utav det.
För det skall faaaan bli bra!!!!!
Har en extrem hunger, har ätit två frukostar, lunch, middag, mellanmål, kaloridryck på natten, en omgång chokladbollar, frukt och vatten...
Bra att jag äter, men det finns inget stop. Man kan tydligen få cravings av cellgifter. Men att jag vill och kan äta så här mycket känns på gränsen till fel. Det började förra gången. Och efter som jag fortfarande känner av sviterna från lunghinneflammtaionen så kan jag ju inte springa. Ja, ni kan ju själva tänka ut hur jag känner mig... :-))))
Följde med farsan till stationen, men orkade inte "sätta på mig" mitt ansikte. Ni vet, ögonbryn, ögonmake-up, underlagcreme, lösögonfransar. Så det fick bli peruk, solglasögon och värsta vintermössan. Rätt mal place allt ihop. För det var ganska mulet när jag gick ut och inte så kallt som jag trodde. Men det spelar ingen roll, jag såg ju inte sjuk ut :-))))







5 kommentarer:

  1. Klart du kan ropa hej!
    Ropa, tjoa och hojta.
    Du kan allt, det är jag säker på.
    Karin

    SvaraRadera
  2. Hej, tack för att du delar med dig om din sjukdomstid. Jag följer din blogg nästan dagligen. Ligger ungefär i samma fas som dig vad det gäller behandlingar etc, känner igen mig i ditt "mående" bra som dåligt. Sorgen över att ha tappat ett långt hår.. mm .. mm. Har en behandling kvar, fått positiv respons på behandlingen men nu börjar ångesten komma,, om man åker på detta elände en gång till?!?!?! Måste tänka positivt (som alla säger) det enda man gör, hoppas, glädjen över att få vara med här och nu... men vissa dagar ser och känns annorlunda, då allt kommer ifatt en,,, Vi får kämpa tilsammans:) Ha en fin dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maya!!!
      Ja, klart vi skall kämpa och vara positiva. Men precis som du skriver, vissa stunder blir man så liten och rädd och ängslig. Och det känns nästan som man sviker alla, som hejar på, när man blir deppig. Men jag blev väldigt glad av ditt inlägg. Tack!! För det är nog bara vi, som här i cancer-branschen, som helt ut förstår varandra :-)) För det är ju trots allt en allvarlig sjukdom, även om de flesta blir friska. Jag håller tummarna för dig och alla våra medsystrar därute. Hör gärna av dig med hur det går och hur du mår!! Massor av styrkekramar till dig inför din sista omgång!! Nu kör vi!!!!!!!

      Radera
  3. Tack karin :-))) Jag tjoar som f-n :-))))

    Tack Maya!!!
    Ja, klart vi skall kämpa och vara positiva. Men precis som du skriver, vissa stunder blir man så liten och rädd och ängslig. Och det känns nästan som man sviker alla, som hejar på, när man blir deppig. Men jag blev väldigt glad av ditt inlägg. Tack!! För det är nog bara vi, som här i cancer-branschen, som helt ut förstår varandra :-)) För det är ju trots allt en allvarlig sjukdom, även om de flesta blir friska. Jag håller tummarna för dig och alla våra medsystrar därute. Hör gärna av dig med hur det går och hur du mår!! Massor av styrkekramar till dig inför din sista omgång!! Nu kör vi!!!!!!!

    SvaraRadera