följ mig...

lördag 2 februari 2013

Man tappar mer än håret!

Lååååång  sovmorgon :-)
Tills brorsan dyker upp och nästan sliter mig ur sängen och talar om att nu är det promenad och lunch på stan som gäller.
-Ja, ja, säger jag yrvaket. Känner mig nästan helt frisk, förutom en galen värk i nederdelen av ryggen. Känner mig som en gammal tant. Men antar att det är allt "liggande" som ställt till det. Så en promenad i solen blir kanon. Och det blev det, första halvtimman. Sedan blev det ännu värre... i ryggen.
Men en skön lunch på Caleo, med vin och god mat och lång siesta fick mig att känna på nyttfödd :-))
Såååå skönt!

När jag ligger i min säng, ni vet mellan vakenhet och sömn så tänker jag lite på vad cancern ställt till med. Jag tappad ju min pojkvän och så tappade jag en vän. Och flera andra relationer hänger löst, kanske inte allvarligt, men ändå.
För det är djävulskt påfrestande med att ha en nära, som badar i cancer-branschen inser jag. Och det känns orättvist, för jag har inte valt att få cancer. Jag vill ju inte be om hjälp, jag vill inte må dåligt.
Jag vill inte känna mig hjälplös och gnällig. Och jag vill klara mig själv. Jag vill inte ha en hjärna som spökar med mitt vanliga medvetande.
Men jag tänker att jag tappat min ena vän, för han kanske har massor av egna issues. Egna problem och inte är helt färdig med sig själv. Han kanske inte lever som han vill. Och då tänker jag, att det måste bli jävligt jobbigt att en nära vän (jag) får en dödlig sjukdom.
Som exempel kan jag ta världens sötaste tjej, som jag känt ett tag. Men lärt känna lite bättre nu, som har fått MS. Och då tänker jag, fan cancer är ju ingenting. Vad har jag att gnälla om.
Men... om jag inte hade accepterat mitt öde; cancern och beslutat mig för att kämpa. Då hade nog M´s MS blivit som ett hot. För om jag inte dealat med min egen dödsångest, så blir ju liksom andra människors sjukdomar ett hot mot min perfekta värld.
Does it make sense?
För jag vill tro att det finns en anledning, djupare än bekvämlighet, när någon försvinner som en av mina nära vänner gjort mitt i min kris.
Men samtidigt är jag så innerligt tacksam, och så innerligt imponerad av alla ni som tagit kontakt, vi som inte känner varandra. Det visar på mod, empati och sann kärlek.
Tack än en gång alla ni, vänner, bekanta och familj som stöttar mig på olika sätt. Ni räddar mig!!!

Han kan nog vara världens jobbigaste lillebror ibland :-)) Men vad hade jag gjort utan dig älskade Jonas?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar