torsdag 28 februari 2013

Smit inte från skatten, den gör fan nytta!!

Använde ni kondom i natt ? :-)))

Faktura på faktura dimper ner i brevlådan.
En omgång cellgifter kostar 100:- (rätt billigt om man ser till vad det kostar, på riktigt) ett besök hos läkaren kostar 300:- (vare sig man behöver det eller inte, vare sig man är nöjd eller inte).
"Behöver" kanske inte jag skall bedöma :-)  men att träffa min förra cellgiftsläkare som bara fick mig att må dåligt eller den lilla mesiga AT-läkaren som inte kunde svara på några frågor över huvudtaget, kändes överflödigt.

Så nu trillar fakturorna in, jag har ju faktiskt sprungit där i fem månader. Och jag har gladeligen betalat. Rätt mycket blir det...
Men igår berättade en märklig (berättar mer senare .-)) kurator som ringde mig, att det finns frikort!!!!
Vad då frikort?
Jag har aldrig varit sjuk, hur i herrans namn skall jag veta att det finns FRIKORT på läkarbesök.
Man betalar tydligen bara 1100:- sedan är det gratis!!??!!!

Tack gode gud att skattepengarna man betalar går till något vettigt!!!
Kunde inte någon på avdelningen kläckt att det fanns Frikort och att man måste be om det själv!
Inte som på Apoteket där det sker automatiskt.
Visst har jag hört ordet Frikort, men jag har hela tiden trott att de menade just apoteket.
Jag säger som Broder Tuck i Sherwood-skogen, Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen!

För med en skral lön i botten, -20% så får jag cirka 9 500:- från försäkringskassan varje månad.
Åh jag är evigt tacksam att jag får det.
Som egen företagare så är man inte precis bortskämd med att få pengar när man inte arbetar.
Jag veta att jag har rätt till det, och de kronorna är verkligen skillnaden på att, vinna eller försvinna. Men jag blir lika förvånad varje gång som deras utbetalning kommer :-)) och glad så klart!

Eftersom jag nu har näsan ovanför ytan så har jag försökt ta tag i "bruna-kuvert-saker" (-Nej jag vet att de är inte bruna längre, men förr i tiden när  jag var ung så var alla "jobbiga" kuvert bruna, tills det blev snack om att åter-använda papper och alla kuvert var bruna under 90-talet för att visa att man var politiskt korrekt i sitt miljö arbete :-))))
Så jag har nog löst mitt Friskorts dilemma, och jag får nog tillbaka pengar retroaktivt. Shiit va snällt :-)
Kvinnan på fakturaenheten på Sahlgrenska förstod verkligen mitt problem, tack!!!!!!
Så på måndag är det nog löst!!!

Fattar ni alla, att Sverige är rätt fantastiskt. Så betala nu skatt, utan att gnälla.
Nästa gång kan det vara din tur!
puss & kram
Visst att vädret är kasst och skatterna höga. Men när det gäller Frikort, då e Sverige rätt bra :-)))



onsdag 27 februari 2013

Använd Kondom Tjejer!!!!

Snälla, snälla tjejer använd kondom!!
Ligg hur mycket ni vill, (om det känns rätt) men använd kondom.
Åh jag pratar om både gamla och unga tjejer :-)

Och även om killen säger "Det känns inte lika skönt med kondom"
Så kan jag tala om att det känns inte så skönt med cancer heller.
Åh om ni killar såg till att köpa kondomer i rätt storlek, och inte en kondom som passar er,
"-Vad ni tror att ni har; en gigantisk dröm snopp".
Så skulle det kännas mycket bättre, att ligga med kondom. Jag lovar.
Sluta gnäll killar och sluta sprid cancer!!!

Åh så ligg bara med den du är ihop med, ligg inte med någon i smyg. Och kom hem och smitta någon oskyldig.

Åh tjejer, även om ni vaccinerat mot livmoderhalscancer, så tänk på att det bara hjälper mot HPV (humant papillomvirus).
Lova att ni går på varenda cytologprov som du erbjuds.
Läs mer här http://www.cellprov.org
(åh sluta rök, för något med sekretet i underlivet och rökning gör att om, du får ett virus (när du sexar utan kondom) så kan det läka ut av sig självt, men röker man så påverkar det cellerna negativt.

Men vad barnmorskan eller sköterskan än säger, när ni tar cytologprovet. Så hittar man bara cellförändringar i livmodershalsen (som sedan kan bli/blir/är livmoderhals-cancer) med hjälp av cytologprovet.

Den cancern som jag har, äggledare (och äggstock) hittar man INTE med hjälp av cytologprov.
Även om en sköterska så sent som igår, påstod det.
För att upptäcka cancer längre upp i underlivet, krävs en gynekologisk undersökning med ultraljud (gör inte ont ett dugg) och ett CA125 blodprov.

Hade jag varit 30+ och känt till den här bruden, som skriver på den här bloggen och hennes historia, så hade jag tagit CA125 med en gång.
Inte för att du skall tro att du har cancer, men för att du skall veta vad ditt värde är när du är frisk.
Så håll dig frisk från förkylningar och gör det när du inte har mens. Så får du fram ett bra värde. (menstruation och endometrios förhöjer värdet)

För nu sitter jag med ett CA125-värde på 20. Och jag vet inte om det är jätte bra, eller bara bra. Visserligen är jag under det magiska 35. Men jag hade gärna vetat vad jag hade som frisk (jag hade över  320 som högst, innan operationen gjordes).

Så snälla använd kondom. Och tänk på att syfilis har återuppstått. Att herpes i underlivet inte är att leka med och klamydia och gonorré är inga roliga kompisar.
SÅ ANVÄND KONDOM!!!!
Fanns det inte förr, en organisation med en hand "rör inte min kompis" Jag säger stop och belägg;
"rör inte min livmoder" Tänkte jag skulle bloggat om en dejt jag var på :-))) hehehehehe. Men jag blev så upprörd, när jag tänker på hur tjejer riskerar livet när dom ligger. Det som kan vara något av livets skönaste grejer :-)))  Kan bli en dödlig sjukdom!!!!





Vaknar och är fortfarande i cancer-branschen! Surprise!

Vad trodde jag?
Att bara för att jag fått fri-från-cancer-kortet, skulle jag vara frisk och allt som vanligt?
Hahahaha.
Jag säger som jag sagt förut, cellgifterna lurar hjärnan hela tiden.

Och igår fick jag faktiskt det bekräftat av Dr. Marie.
Att min fumlighet (tappar saker hela tiden), mina nytillkomna koncentrationssvårigheter, min försämrade syn och mitt korta närminne och logiska tänkande beror på alla cellgifterna de pumpat i mig.
OCH att de kommer att försvinna. Sakta, sakta kommer jag att bli; JAG!!! :-)))
Dags att få reda på det nu (tur att jag googlade lite :-)) Cemobrain, låter rätt coolt, är inte så coolt.

Vi firade lite, med en middag på Bon, jag och Casey.
Även om vi var ganska trötta och alternativet var hämt-mat. Så insåg vi att den 26 februari också kommer att gå till historien. :-))
Väldigt gott och väldigt mysigt hade vi.

Hoppade glad i hågen i säng kl 21. Och eftersom jag då mentalt lämnat cancer-branschen, behövde jag ju ingen "mot oro"-tablett. trodde jag. Gissa om 3 vakna timmar på natten är långa? Rätt långa!
Och tankarna vägrade att skingra sig.
Man har liksom inget skydd. Som om hjärnan endast skyddas var ett durkslag, med stora hål. Så att allskönans skit bara fladdrar igenom.
Åh jag vet ju att jag tillhör Cancer-branschen i ytterligare 5 år. Och att återfalls risken faktiskt är drygt 30%. (Men de 30% tänker inte jag tillhöra, så det så!!!)

Och jag har lika stor risk/chans att få cancer någon annanstans i kroppen, som vem som helst.
Jag trodde kanske i mitt stilla sinne, att de där jädra cellgifterna kunde skydda lite, lite i presumtivt syfte...
Nix pix. Cellgifterna tar bara död på tubar-cancer-celler och inget annat. Och cellgifterna slutar verka i min kropp om cirka 1 vecka, (men man kan hitta spår av det upp till tre månader efter avslutad behandling. Men då dödar den inte längre några sjuka celler utan är helt verkningslös).

Så the bitch-is-back. Nya missions, nya utmaningar i cancer-branschen. Men nu lunch med bästa C.
C som i Christofer. Och sedan lite PT-yoga med bästa Caroline!!!
God  mat och trevligt sällskap Bon.
Dumma tankar sipprar lätt in i min hjärna, åh vägrar att ge sig av. Även när man inte vill tänka. Några tankar alls!


tisdag 26 februari 2013

BYE BYE Cellgifter!!!!!!

FUCK CANCER!!!!!!!!!!!!
Så ""#€%?=)(/&^* skönt!!!!!!!!

Besöket hos Dr Marie på Sahlgrenska, avlöpte bättre än vad jag någonsin hoppats på. Hon tog sig tid. Vi pratade. Jag frågade alla (felstavade) frågor jag skrivit upp. Och jag fick svar.

Så på frågan "-Hur gick det?"
Så kan jag svara att det gick bra. Ingen cancer i magen. Inga mer cellgifter. Jag skall bara röntga lungorna, eftersom de fanns spår på röntgenplåtarna av en kraftig lunginflammation.
Och ta ett nytt CA125 prov (min idé, för jag vill veta hur det ligger till när jag är frisk. Skall vänta till jag är helt helt fri från förkylningen).

Hur känns det?
Allvarligt talat, så gick nog luften ur mig...
Den där glädjen som kändes för 1,5 vecka sedan, när jag gjorde undersökningarna och fick ett preliminärt besked från Dr Magnus på Carlanderska, infinner sig inte riktigt.
Det känns mer som om jag vill lägga mig ner och sova.
Och andas. Och sova.
Och låta cancer-greppet i min kropp släppa. Och låta cellgifts ångesten sakta suddas ut.
Och kanske någonstans känna livet återvända. Att inte leva i 200 knyck. Med rädsla för att det inte blir någon morgondag.
Eller är det bara min envisa förkylning som dämpar min glädje.
Söta mor sa, "att man ibland behöver sova på saken". Låta beskedet sakta smälta in.
Men det är ju inte riktigt jag som person. Med mig är det tvära kast mellan glädje och tårar :-)))

Men klart att jag är glad!!!!!!!
Men jag hade verkligen ställt in mig på minst 2 cellgifts-behandlingar till.
Så det är nästan så att jag blir lite snopen...
Börjar mitt liv nu? Måste jag ta tag i allt. Nu? Oj, vad jobbigt det låter. Men som Dr. Marie sa,
-Nu tar du det lugnt, du är fortfarande i en behandlingcykel. (3,5 veckor sedan sista behandlingen).
Lite trötta och mycket, mycket lyckliga för att vi överlevde, so far. För att vi orkade och för att du finns, älskade älskade Casey!!!
Min lilla anteckning, med frågor till Marie. Nu förstår ni kanske HUR dåligt mitt minne är; rätt dåligt :-)))
Åh vad betyder cemontain??? :-)))) Bye bye cellgifter!!!!!!






Varför är inte jag livrädd?

God morgon!!!!
Idag klockan 13.00 så kanske det smäller :-))
Kanske blir jag fri förklarad idag och slipper mer cellgifter. 
Men vill jag det??? Kanske bättre att önska att jag blir över-behandlad?
Men jag är inte rädd... är det något fel på mig?

För jag läser regelbundet bloggen "Vimmelmamman",som Lotta Grey skriver. 
Hon fick tjocktarms cancer för drygt  5 år sedan och friskförklarades i maj.
Åh i helgen hittade jag hennes gamla inlägg från 2009.
Hon fick, precis som jag metastaser, förvisso i levern och hon opererades 2 ggr. 
Men hon skriver om hur rädd hon var för att dö. 
Och då börjar jag undra om det är något allvarigt fel på mig. Varför är jag inte rädd? 
Har jag inte insett allvaret. Har jag wallraffat mig genom min cancer. Är jag en korkad blondin (hahaha en skallig blondin) 
Eller tror jag på riktigt att jag bara  är på studiebesök i cancer branschen?
För jag känner mer ilska. Jag hatar cancer.

Men om mitt förhållnings sätt får mig att inte riktigt ta in, hela grejen, det här med cancer. 
Är det fel, eller kommer jag att få några allvarliga psykiska men av det, senare?
Klart att jag är rädd för att dö. Är vi inte alla det?


Jag blir mer arg, jag hatar cancer. Jag hatar sällan. Men jag hatar cancer. Jag hatar nonchalanta läkare och orättvisor och översittare fasoner

Jag vill ju leva i "100 år" och jag vill bli både mormor och moster! 
Och torka tårarna när tjejerna gifter sig och snyta snoriga ungar (för att sedan kunna lämna tillbaka dem till sina mammmor så att jag kan leka värsta cougarn :-))) 
Klart att mitt cancer besked flyttade fram min schackpjäs ett par rutor närmare slutet på det här partiet.
Men ingen vill ju dö, igentligen. Om man är frisk. Därför känns det orättvist att det finns människor som väljer att ta sitt liv när det finns sådana som kämpar varje dag för att överleva. 
Men livet är ju lite märkligt. :-I

Eller är det så att jag skriver det här inlägget om rädsla, för att en oro börjar krypa i kroppen på mig? 
Eller var det strikt Lottas rädsla som väckte tanken? 
Eller för att jag är i slutet av behandlingarna (överleva) och att det nu startar en ny resa (hålla sig frisk)?
Ibland är det faktiskt bättre att ha fullt upp. För tar man det lungt så kommer tankarna.
Precis som brorsan och syrran sa :-))) (Åh inte googla)
Men jag vill tro att så länge cellgifts-ångesten inte kommer tillbaka så är den enda vägen framåt. 

Åh är jag frisk (förkylningsfrisk) så börjar jag nog jobba i slutet av veckan! Som jag längtar!!!!!!!!!!!! Boka mig boka mig boka mig!!!!

Får man hälsa? :-))) Då vill jag hälsa till min crazy pappa och min vackra mamma i Kungsbacka!! Hej hej! ni är världens bästa!!!!

(P.S.Cougar = en kvinna som dejtar yngre män :-))

Är jag en jätte blond, blondin med läppar restylande till oigenkänlighet? Som inte förstår att jag skall vara rädd? Livrädd?
En tuff blondin? Nej, det är jag inte. Mer en arg. Men ilska är inte heller så konsturktivt. Inte rädsla heller. Kärlek till alla som kämpar.





måndag 25 februari 2013

Cecilia & Lejonet & Björnen

Värsta sköna energi-kicken fick jag i förmiddags när jag hälsa de på hos Katarina, på Lejonet & Björnen.
Hon är en av de coolaste tjejerna jag känner. För hon kan göra glass!
.
-Ja, man kan säga att Katarina är Sveriges svar på Willie Wonka. :-)) "Katarina och glassfabriken".
Men till skillnad från Willie Wonka är Katarina ap-snygg, rolig och super social. :-)))
Och kolla vad jag fick;

Jag vet att man inte skall äta godis och sötsaker speciellt inte när man har cancer.
Men glass är faktiskt inte godis.
Så skall man äta glass så skall man äta Lejonet & Björnen.
För det är närproducerat, flera glassar är ekologiska, hög kvalite på råvaror. Ingen stor producent där förpackningshanteringen är livsfarlig och så är de gudomligt goda!!!!
Så i kväll skall jag smacka Lejonet & Björnen med gott samvete  :-))
Godaste glassen ever!!! Skynda dig hem från skolan Casey så skall vi äta glass i stora lass!!!!




I morgon kl 13.00 kommer domen!!

Idag på eftermiddagen har de genomgång av mina röntgenplåtar. och i morgon kl. 13.00 skall jag träffa min cellgiftsläkare Marie för att få reda på om jag är fri, på riktigt, eller inte. Från cancer!
Så det är nu i eftermiddag som alla tummar skall hållas :-)))
Inte så att jag inte litar på min stora idol Magnus.
Men Jubileums Kliniken är ju hard core cancer, bara cancer. Gyn-cancer.
Nu kör vi!!!!!!



God morgon världen

Sitter och väntar på att klockan skall bli nio. Så att jag får boka en tid med min cellgiftsläkare Marie på Sahlgrenska. 
-Om jag är rädd? 
-Nej. Mest irriterad över att dagarna bara går och att ingen ringer tillbaka som lovat. 
För om det är ett negativt besked så vill jag ju pumpa in cellgifter så fort det bara går. 

Men just nu är allt bra. Casey och jag har ätit frukost. Hon är på väg till skolan. 
Precis som en vanlig liten familj :-))
Eller som Francis i Tele2 reklamen säger. "Born to different"
Så känns det just nu


söndag 24 februari 2013

Ännu en ny medlem i den förbannade Cancer-branschen.

Söndag morgon. Fortfarande inte i form för att träna. Såååå tröttsamt!!!!
Tack för alla fina sms jag fick efter att jag outat Cecilia-bakom-peruken. Tack för era heja-på rop. Det värmer en skallig människa, hela vägen in i hjärtat.

I veckan fick jag reda på att en kollega till mig har fått cancer.
Vi träffades på ett kurs för typ 13 år sedan, vi var ganska unga (så klart :-)) och halv gröna digital-fotografer, om jag inte minns fel.
Och då, den där helgen, skulle vi introduceras i Photoshop.
När jag läste anteckningarna häromdagen, (som jag gjorde den helgen), så kan man tro att jag var 4 år.
Det var skrivet på en 4-årings nivå, alltså en fyraåring 2013, inte en 4-åring från 70-talet :-))

Men, oj vad vi lärde oss mycket. Att typ öppna Photoshop-programmet och öppna en bild, sudda med suddigummit, spara och stänga bilden. Typ.
Lasse från Västerås som höll kursen, måste haft en ängels tålamod inser jag nu. :-)))

Men där träffades vi, jag och min kollega. Och jag gillade henne skarpt från första stund. Men vi har inte hörts av mer än på foto-träffar och är vänner på Facebook. Och nu är hon där, där jag var i augusti.
På gång, in i cancer-branschen.
Och jag som tänkt, att när jag i framtiden träffar andra människor som precis fått cancer, så tänkte och trodde jag att jag skulle känna; -Shiiit va skönt, tur att det inte är jag.
För det gjorde jag ju innan, när jag var frisk. "Tur att det inte var jag".
Och det får man så klart tänka!!!
Men jag var övertygad om att jag skulle fortsätta att känna så.

Men det konstiga är, att jag mer får känslan att jag skulle vilja hålla henne i handen. Och hjälpa henne över alla hinder och jobbiga behandlingar och svåra beslut.
Och dela med mig av min kunskap och mina misstag och mina små segrar över sjukvårdens osmidighet.
Så den där lyckokänslan, infann sig inte alls...

Samtidigt så är det ju som min kära dotter säger. -Du har ju faktiskt två ben som du kan springa med. Och två ögon som du kan se med.  Thrue that.
Så det är klart att jag sänder massor av lycka till känslor och omtankar till den nyaste medlemmen i cancer-branschen.
Det är faan att ännu en till skall drabbas. Jag trodde (eller snarare önskar) att medlemsantalet nått taket och att forskarna stängt och låst dörren till cancer-branschen, för nya medlemmar. Fan också!!

Så njut ni som är friska, NJUT!!! Och man får känna, -Shiit vad skönt att det inte var jag.
Men sträck gärna ut en hand till oss, som hamnat lite vid sidan av livet.
För det enda behöver ju faktiskt inte utesluta det andra!!
FUCK CANCER säger vi. Även om vi ser glada ut så hatar vi cancer och allt hemskt den gör med oss. Sprid kärlek!!!




lördag 23 februari 2013

Med peruk eller utan peruk, det är frågan. (to be or not to be....

Men hej hej hej hallå!!
Nästan naken. 
Och jag vill inte höra ett enda ord, om att jag ser fin ut, eller att jag visst kan gå utan peruk. 
För det kära ni, hade ni sagt även om jag såg ut som en slemmig dreglande Alien. Nu nu ser jag bara ut som en cancrig Alien, om jag skall var snäll. 
Eller som underbart, söta småsystrarna Garellick uttryckte det. När de storögt tittade på mig utan peruk, på deras egna begäran; 
-Du ser ju ut som en snäll liten bäbis! I love them, Jonas!!
Visst kan det se coolt ut, ett kort ögonblick. Med tung make-up och mycket Photoshop. 
Men det är inte coolt, möjligtvis cold. Kallt som f--n faktiskt! Hur kan ni män strutta omkring med rakade huvuden?

Och som jag sagt innan, ingen kvinna är frivilligt skallig. Om hon inte vill göra ett statement, förstås. Och ingen kan påstå att de vet hur det är att vara skallig, om man inte är det/varit det. Hur naket det känns. Och kallt. 
Och att vara snaggad kan tyckas vara likhetstecken med skallig. 
Men det är INGEN hårfin skillnad, det är ett universum mellan att vara cancer-skallig och snygge-snaggad.  
(för cancer-skallig betyder inte polerat skallig, för man får lite strån, som sticker ut lite här och var. Som Skalle-Per. Exakt som Skalle-Per.)

Rubriken? -Nej, det är faktiskt ingen fråga. För mig är svaret självklart. MED Peruk. Inget alternativ. Med Peruk.
-Skall jag få folk, att tappa matlusten, när jag kommer in i en restaurang?
-Tvinga på dem ett samtalsämne ingen bett om. För en skallig brud på 184 cm. väcker uppmärksamhet.  
-Påminna dem om döden. Påminna dem om cancer, med min blotta närvaro. 
-Nej, jag vill vara en god, hel och ren och proper, och lagom hårig samhällsmedborgare. Som inte sticker ut för mycket. 

Jag vill vara Cecilia, som inte väcker uppmärksamhet, på grund av en biverkning, från en medicin, som faktiskt skall rädda mig från en dödlig sjukdom. 
Så är det.
Åh här är jag med runda kinder och ett högeröga som inte riktigt tål blixtljuset. Om det beror på att lös-ögonfrans-limmet runnit ner i ögat eller om det är ytterligare en biverkning på cortison och cellgifter. Ja, det spelar egentligen ingen roll. För jag vill ha tillbaka min kropp!!!!!! Jävla cancer, släpp greppet så att jag kan få gå vidare!!!!!

(Å så hoppas jag att ingen spyr när de ser den här bilden.. blink blink, ja ja lite subtilt budskap, I know. sorry:-))
Foto: Elie Engelhem



fredag 22 februari 2013

Fega skalliga jag...

Jag har gjort något väldigt modigt idag... Tycker jag.
Jag har mailat iväg en bild på mig utan peruk.... hjälp..... jag vet...!!!!!
En till journalisten som intervjuat mig från GP och en till Rapunzel. Gåååd vad har jag gjort?

Åh det var faktiskt inte journalisten som ville det, det var mitt egna, galna förslag.
Men om jag står för något. Som jag säger att jag gör. Som att jag är skallig, som att jag har gynekologisk cancer och femtioelva andra "pinsamma" saker, så måste jag ju bevis det för mig själv och stå för det fullt ut.
Kanske är jag feg som inte bara "gör det". Och på ett sätt är det ju inte svårare än så...
Men sanningen är, att det är inte så lätt. För jag ser gräsligt sjuk och mager ut. Att i mina ögon, visa upp hela sin sorgliga karaktär för allmänt beskådande kräver sin kvinna...
Mina kinder borträknat, för jag har noterat att mina de är rundare, vilket jag välkomnar.
Men kan det vara kortisonen?
För naturligt har jag inte så runda sköna kinder. Känns lite otäckt.
Eller som syster-yster sa -Du får väl fortsätta knapra cortison :-)) Eller hur? NOT :-))

Ingen ringde från Sahlgrenska idag som lovat... tröttsamt. Men jag ringer dem på måndag. Skall bli skönt att få fråga Dr. Marie alla tusen frågor jag har. Och få svar på, om all cancer, verkligen är borta. Hoppas hoppas hoppas!!!!

Men så var det ju det där med bilden, när skall jag våga visa upp min kala skalle här på bloggen.
Gjorde det på en grynig Instagram bild i oktober. Hur tänkte jag då... :-)))
Men ingen skarp bild. Men det kommer i morgon. Jag lovar. Jag lovar.

Rapunzel ville ha en bild med och en utan peruk. Som jag tror de skall blogga om, skall bli jätte spännande!!! Eller? :-))))

Ha en fantastisk fredag kväll, nu kryper jag till kojs!!
Lite fuck cancer blir det i stället. Ge mig styrka!!!!

Sötaste syskonen är mina och så lilla Casey!!! 
Mina peruker byter personlighet på mina syskon :-)) Lagom schysst jag är som outar dem i peruker och så vågar jag inte vara utan... Fega Cecilia :-))







Aldrig tatuering, aldrig mer cancer, men gärna Cannes!!!

Och solen skiner och jag mår toppen. (trots snuva och lite feber...igen..)

Men jag hade två mardrömmar i natt. En att jag hade tatuerat mig. Något vacker blomarrangemang från vänster axel fram över bröstkorgen, typ halva decoltaget...
Jag drömmer att jag vaknar och får syn på tatueringen, shit vad rädd jag blev. Och så jag ångrade mig!! Och undrade vad i "#€%&/( jag gjort.
Inte nog med att cancern märkt mig för livet, nu hade jag dessutom gjort det frivilligt.
Jag tycker det är jätte snyggt, med snygga tatueringar. Men jag skulle aldrig göra det för jag skulle ångra mig, drömmen är ju beviset. (åh med eksem och noll kollagen underhuden så skulle mina eventuella tatueringar se rätt bedagade ut, längre fram i livet :-)))

Åh så drömde jag om att jag fick tillbaka cancern igen och igen och igen. Och det var kanske inte det värsta. Det värsta var att jag hamnade i Sahlgrenskas ekorre-hjul. Hur mycket jag än sprang så var jag fast. Och jag hade inget att säga till om, jag fick träffa en nya läkare vid varje besök. Ingen visste riktigt vad jag hade för cancer och ingen orkade ta reda på det. Vård garanti kunde ingen ge och ingen orkade lyssna på mig eller läsa mina journaler för de var så tjocka och krångliga...
Och det var den hemskaste drömmen och det värsta är att det faktiskt finns patienter som har det så, på riktigt...
Tur att jag vaknade!!!!
Men undrar vad drömmarna betyder?
Typ att jag inte vill tvingas till mer saker, (vare sig av cancer eller läkare) eller underkasta mig andras beslut. Kanske är det en rebell som bankar i mitt inre och vill komma ut? .-))))

Så nästan cancer fri och definitivt tatuerings-fri har jag precis bokat flyg till Marseille på påsklovet!!! (det blev Ryan Air som kostade 3 000:-, SAS och Air France kostade 9 700:-!!!!!)
Tjohooo och vi får låna Philippes lägenhet i Cannes. Hoppas att det blir så varmt att man kan sola lite, eller bara ligga i en solstol och vila och värma sig lite, med kläder på :-)))) Men vila...

J´arrive cherie :-)))) Billiga ryan Air, trots stela säten och märklig personal så är de billiga och alltid i tid:-)))



torsdag 21 februari 2013

Vote Tara for president :-))

Och så är det fredag i morgon (igen :-)) och en hel skön helg ligger framför oss. Själv har jag nog tagit ut mig, i min euforiska bubbla. Mörka ringar under ögonen påminner mig om att den här helgen sannerligen skall/måste bli lugn, sååååå lugn. Jag lovar :-)))

Men ni, partysugna, pigga och glada människor som har Göteborg som bas. Som behöver en cool, snygg, skön out-fit så kan jag bara säga; TARA, (Tara by Rag Lady i Arkaden)
Butiken har så mycket snygga kläder. Och man önskar så klart att man hade världen största plånbok när man går in där :-))
Men det är inte bara kläderna som är fina, deras personal är helt underbar. När Casey och jag, förra fredagen ville hitta något snyggt att ha på oss. På kvällen skulle vi ju fira "cancer-fri", så vi gled in på Tara, som vårt absolut sista alternativ.
Ni kan tänka er att sinnesstämningen var något desillusionerad. För vi hade redan tillbringat 2 timmar på stan. Utan att hitta så mycket som en.... strumpa.
Ni vet känslan. Man vill helst känna sig som Carrie i SATC. Som världsvant sveper förbi, med massor av stora kassar med dyra namn på. Men råkar man, (ve och fasa) få syn på sig själv i ett skyltfönster, så undrar man vad det är för looser med grön plastpåse från Coop, och galen peruk på sned, som förföljer en :-))

Jag har inte köpt ett enda klädesplagg sedan jag fick cancer. För jag lovade mig själv att inte handla något innan jag blev cancer-fri. Där av min desperata min. För jag ville ju fira in min nya epok, med nya fräscha kläder, så klart :-)))

Och så träffade vi underbara Rebecca och Matilda. De var så hjälpsamma, snälla och glada. Och när de fick höra vad vi skulle fira, visste deras omtänksamhet inga gränser :-))
Så gulliga. Jag och Casey blev helt kära. Jag fick ett litet armband och en jätte fin bukett blommor!!!
Och trots att jag prövade deras tålamod med att dissa det mesta;
-Nej, jag passar inte i mönster. Nej, jag vill inte ha för ljusa färger. Nej, den var i bomull, jag vill ha något mer party. Osv....
Så var de hur gulliga som helst (-Nej, det var inte cancer-kortet som gjorde dem tålmodiga och hjälpsamma, jag tror helt enkelt att det var deras sköna personlighet :-)))
Värsta rea-fynden. Caseys super coola jacka, min glitter kavaj och min coola top,  ALLT var på REA!!!!!

Casey ha ju också trampat i Cancer-träsket. Tillsammans har vi faktiskt fixat det. Klart att hon också får handla :-))
Förlåt om jag låter som världens jobbigaste morsa. Men jag är så stolt över Casey. Tack för att du stått ut med mig och funnits där!!!! Love u!!! xoxoxoxo

Sötaste tjejerna med jobbigaste kunden. Men väldigt, väldigt tacksam!!!!
Fina tulpaner :-)))


Plakett blev Medalj, tack vare ett litet hål :-))

När jag väl kom i säng sov jag som en stock. Jag tackar lite del armbandet jag fick av Caroline och lite del "inte oroa sig"-tabletterna :-))

Idag skall jag fika med en bäbis-fotograf. Hon är från Norge och har visst värsta bra trixen för att få nyfödda bäbisar att sova, ni vet world-wide-baby-fotografen-Anne-Geddes?
Hon som lägger bäbisar i krukor, cykelkorgar och gör massor av söta grejer, med just sovande bäbisar. Jag vet inte vad jag gör för "fel" för bäbisarna som kommer till min studio, är alltid klarvakna och fulla av skrattt :-))
Så nu skall jag kanske få lära mig något nytt. För jag skall bli Göteborgs svar på Anne Geddes när jag börjar jobba igen :-))

Och så skall jag köpa sidenband, till min nyborrade plaketter. Som nu är medaljer. En plakett blir ju en medalj om den hänger i ett snöre :-)))
Och jag gillar ljudet, när min medaljer klingar mot varandra. Jag har dem hängande på dörr handtaget i mitt sovrum, så att jag alltid blir påmind om att "jag kan".
Om ni visste vad de medaljerna, speciellt Marathon du Medoc, hjälpte mig efter operationen. Det bästa affirmations-kort man någonsin kan få!!!
Tack Palle för att du gjorde så snittsiga hål, och uppgraderade mina plaketter till äkta medaljer :-)))

Nördiga jag har satt små lappar på baksidan för att komma ihåg, tid, väder och placering i varje lopp jag sprungit :-))


onsdag 20 februari 2013

Jag kan vicka på höfterna :-))

Det är ljust ute när jag gick upp i morse. 06.30 :-)))
Helt underbart.
Gröt och Mivitotal för att orka med samtalet till Sahlgrenska.
Och där berättar sköterskan att Dr. Marie har skickat mina röntgenplåtar för ytterligare granskning. Det gjorde mig faktiskt lite nervös. Men det känns ändå bra att ytterligare röntgenläkare tittar på "mig". Så sköterskan skall ringa så fort hon vet att Marie fått svar och då skall vi boka in en tid så att vi får prata cellgifts-framtid!! Men jag får nog hålla mig tilltåls fram till mitten av nästa vecka.
Lyckliga äro de ovetande :-))

Åh så var jag på PT-yoga med super söta Caroline. Och för första gången kände jag mig... mjuk. Kanske inte som innan, än. Men det kändes som mina leder inte längre var fyllda av cellgifter. Och som jag fått tillbaka någon slags spänst. Efter en vhöst och vinter med stela muskler och stela leder, kändes detta som en aha-upplevelse. Och vi high-fivade högt när vi stod på yoga-mattan, när jag insåg det :-))) Plåsterdoktorn förklarade ju att musklerna i magen inte är tillbaka i form för än efter 6 månader (nervtrådar skall hitta tillbaka till varandra och några musklerna blir förlamade) efter en så stor operation.
Och jag tycker att ju starkare mage man har, ju spänstigare blir man. Nu skall vi inte överdriva, jag är vig som en gravid elefant. Men... det kändes bättre för mig :-)))
Och så jag kan vicka på höfterna igen, det är en stor dag idag :-))))))))
Åh så låg det ett litet paket på min yoga matta när jag kom in i salen :-)) Söta, generösa, omtänksamma Caroline hade köpt en "fri-från-cancer-present" :-)) Ett armband av Citirin. Och det sägs ta bort fruktan, mardrömmar och ger god sömn och stimulerar till ökat andligt medvetande. Låter onekligen som ett armband jag skall använda!! Och det är främst bra för solar plexuschakrat. Precis där jag är opererad, snacka om omtänksam tjej!





tisdag 19 februari 2013

Ny personlighet med min peruk, på brorsan :-))

I går var jag helt galen. Pigg och ivrig. Satte igång typ 100 projekt, ringde och mailade nästan alla som jag inte svarat.
-Så typiskt du, sa min syster-yster och garvade. För där satt jag med en inbox som blinkade ilsket rött. En telefon som aldrig slutade ringa... Puh. Även om jag känner mig "nästan som vanligt" så gäller ju det bara, när jag gör, typ kravlösa saker. Eller i min egen takt :-))
Så att dra igång mitt liv på 3 timmar och tro att jag skall fixa "verkligheten" var kanske väl optimistiskt :-)))


Sätt peruk på tre friska, håriga och glada människor och du får fram tre helt nya personer ;)
Det är så kul att se.
Jag hoppas vid min gud att jag inte blir så personlighets förändrad när jag får på mig min peruk.
För idag så gjorde vi en syskonfotografering. Lilla syster, brorsan, Casey och jag och på sista bilden så tvingade jag på dem, mina peruker.
Och de blev som galna. Alla tre sprang runt och fixade frisyren, poserade och trixade ;)) Casey skred fram och tillbaka och slängde med håret och såg väldigt femma fatal ut (hon lånade min träningsperuk, den långa porriga:-))
Ellie lånade min nya rapunzel peruk, (samma frisyr som hon hade när hon var liten) hon började rättade till det femtielva gånger när hon inte tvinnade håret mellan fingrarna och kollade sig i spegeln som aldrig förr. Brorsan fick låna min "tjocke -peruk" och såg ut som en blandning mellan en avdankad rockstjärna och nidbilden av en folkhögskola lärare :-)))
Alltså jag skrattade så jag nästan gick sönder. De var så söta.
Det är konstigt att en peruk kan förändrar attityden, hållningen och till viss del personligheten på bäraren.
Men ser jag sådan ut? Blir jag en annorlunda person?
Det gäller kanske bara håriga, friska personer? 
Jag måste ju verkligen förlika mig med mitt nya utseende, jag vill ju smälta in och inte sticka ut. Så som jag kunde kosta på mig att göra innan jag blev skallig... (Men jag glömmer ofta bort att jag har peruk, den är ju en del av mig nu och jag trivs jätte bra)
Och så är ju perukerna valda för att passa just mig. Men det var ändå så roligt att se vilka exhibitionistiser som ploppade fram ut brorsan och syrran. Casey brås ju på sin mamma, hon syns gärna mest hela tiden :)))

Vi hade iallafall vädligt kul och avslutade med skumpa i studion, för att fira fri-från-cancer med lilla syster som inte kunde vara med i fredags. 

Ingen från avdelning 70 på Sahlgrenska återkom om som lovat. Jag skall ju få en tid hos min cellgiftsläkare Marie för att få klarhet i om jag måste ta mer cellgifter eller om jag är färdig nu! 

P.s Har somnat utan "mot oro"-tabletten tre dagar i rad nu. Brorsan och Anna har lovat att slita tablett-kartan hur händerna på mig om jag tar dem, oftare än när jag behöver :-)) Men... nu när jag börjar tänka på det, för jag kom på det nu, så kanske jag tänker så mycket att jag inte kan somna...?

Så här glad var Casey innan hon visste att hon skulle få en ny frisyr :-)))
Visst e de söta? Lilla-syster-yster och brorsan, redo att rocka loss!!
Alla vanliga peruker var ju upptagna och ni vet ju hur mycket jag avskyr att vara skallig, så då lånade jag den här Ariel-peruken för 199:- från Buttericks :-))
Visst är hon näpen, söt och så himla vacker?. Rapunzel peruken passade henne perfekt!!!!!
Syster -yster ville att jag dansade hennes "pekfinger-dans". Så klart jag gjorde efter perukprovningen :-)) Ful blinkning, men kul bild :-)) Benen tillhör min syster!



måndag 18 februari 2013

Glöm aldrig att prata med varandra!!!!

Har varit nere i studion idag. Sååååå skönt. Skall förbereda lite inför att börja jobba i slutet av veckan. Livet är på väg tillbaka :-)))

Låg och surfade innan jag somnade igår.
Och hittade en sida genom Cancerfonden.
Det är så himla mycket pekpinnar på Cancerfondens sida. Om man ser det som en forsknings-sida-forum så är den ju jätte mjuk och fluffig och användar-vänlig. Men om man ser till att vara i cancer-branschen eller anhörig så tycker jag nog att tonen är för hård.
Men ändå är det en jätte bra hemsida. Förutom att den uppdateras för sällan.

Men där hittade jag en länk till någon Aina, som var psykolog på Södersjukhuset i Stockholm.
Och där hon blir intervjuad och skall förklara hur man skall förhålla sig till sin cancersjuka arbetskamrat när den kommer tillbaka från en sjukskrivning.

Som exempel så får man absolut inte ställa frågan"Är du frisk nu?"
För det skulle väcka otrevliga tankar och smärta hos den cancer-sjuka..
My goood, varje person som är cancersjuk, har redan hört tonvis av hemska frågor som ger både smärta och sorg under behandlingen. Från sjukvårdspersonal. Så vi är rätt härdade .-)))

Därför blir jag blir lite ledsen, när jag läser artikeln, om hur man INTE skall göra.
"Det är då du och jag som jobbarkompisar sprider de värsta kommentarerna och ställer de allra dummaste frågorna"
Hade jag varit arbetskamrat till någon som skulle börja jobba igen efter en cancerbehandling, så hade jag nog knipit. Med rädsla för att säga fel saker och ställa fel frågor.

Och då blir det ju så där dumt. En tystnad som ingen kan ta på. Som är svår att bryta. Jag talar inte för alla. Men jag vet att de flesta av oss hellre tar en knasig fråga, en fel fråga. Än att ingen säger något. För även om frågan blir lite tokig, så frågar de flesta för att de bryr sig.

Träffade en vän, eller någon som var en väldigt god vän, innan jag blev sjuk.
Idag vet jag inte vad vi är, för det är ju när nöden är som störst, som vänskapen prövas.
Och det är okej om man inte orkar med en cancrig-människa. Det kan jag köpa. Men inte tystnaden.
Därför tycker jag Cancerfonden gör fel som ger pekpinnar, istället för att uppmuntra till öppenhet.
För har man svårt att prata om saker, så blir det ju inte bättre av skrämselpropaganda.

Men så fick jag ett mail idag. Från en tjej jag träffat rent professionellt några gånger.
Som skriver att hon också bär peruk. Hon har inte cancer, men en hudsjukdom som gör att hon inte har något hår.
Tänk vad modigt, att hon berättar det för mig. Något som inte många vet. Men som jag skrivit tidigare. Har man gått igenom lite egen "skit" och dealat med den. Då kan man lättare öppna sig för andra :-)))

Så glöm aldrig att prata med varandra, till varandra. Och kramas!! Fick massor av goa kramar av Casey idag. Inte konstigt att cancern försvann, när man blir kramad med så mycket kärlek!!!
Kolla va somrigt! Road-trip med syster yster och Casey. På väg ner till Rivieran stannade vi en natt i Paris. Minsta lilla hotellrummet fick vi på 6 våningen, men med en dörr ut på taket. Vi satt där och åt frukost. Så mysigt, så varmt och så gott!




Ett blandat inlägg

God morgon alla vänner!!!

Har pratat med Sahlgrenska om att få träffa Dr. Marie. Men hon var inte där och maila sin läkare får man inte, lämna meddelande är inte populärt.
Även om jag känner att de tycker jag är halv-jobbig där uppe på Avd 70 på Sahlgrenska, så är jag faktiskt lite imponerad av att sjuksköterskan som svarar ändå är så pass trevlig.
Distanserat trevlig.
Det är ju inte så att man får energi av att prata med dem där uppe (syster Linda var undantaget :-))
Det är ju inte som när man ringer till Kvinnokliniken på Carlanderska och Camilla bara skriker:
-Meeen Heeeej Ceeeeecilia, vad kul att DU ringer, hur mår du???? :-)
Och man hör hur hon smajlar med hela munnen och man känner att hon bryr sig i hjärtat.
Så det är väl bara jag som är bortskämd med ett sådant personligt bemötande. Men hur svårt kan det vara att låta lite personlig och välkomnande.

Så i min iver att prata om Frisk-Fest på lördag, blev ju lite galet :-)) Jag måste ju vara fri från fler cellgifts-behandlingar innan det officiella partyt kan hållas!!!
Så kära vänner; tålamod. Typ det tålamod man skall besitta när man stiger in i cancer-branschen :-))

Och så har jag lovat mig en sak.
Att inte hetsa med träningen... Det är svårt. Jag vill springa. Men jag känner mig inte 100 ännu.
Och jag tror att jag fick influensan och lunghinneflammation på grund av att jag körde på 16 dagar rad.. Inte så smart kanske.
Men jag kanske inte var snäll mot kroppen när jag gjorde det. Men, jag tror att psykiskt var det super bra. Så även om jag drog på mig en influensa så kände jag mig frisk och stor och muskulös så länge det varade :-)))

Åh så har jag nog inte berättat att jag var hos en psykolog. I slutet av januari. Han var nog okej. men jag önskar att han varit lite mer cansrig....
-Nej inte han, men att han pratat mer om hur andra cansriga har det.
Kändes mer som han inte ville höra dit. För han sa typ 6 gånger. "-Jag jobbar ju bara här på måndagar". Det var säkert menat som en upplysning (så klart :-)
Men känslan av att han inte ville förknippas med Juileums-Kliniken blev ju större och större ju fler gånger han upprepade det.
Men han var trevlig och vänlig. Men kanske skulle jag vilja prata mer "cancer-bransch-problematik".

Och efter första gången jag varit där, så gick jag hem och gjorde slut (definitivt) slut med C. Han såg så lättad och befriad ut. Så att jag tog tag i det, var ju uppenbart rätt.
Men jag vet inte om jag vill prata med en okänd människa och sedan ta det senaste halvårets största beslut. På fem minuter :-))) (Trodde nämligen aldrig, att jag skulle ha modet att göra slut med honom)
För tänk om jag råkar göra slut med fel person den här gången och det vill jag ju inte :-))))

Nej, någon ny pojkvän finns inte :-)) eller snarare :-((( men ändå :-))))))))))
På den här bilden skulle jag ju bevisa hur mycket bättre min teknik för ögonbryn är (mörkare). Men när jag tittar på bilden från i morse, så ser det inte lika tydligt; att en (ljusare) är fulare. Men trust me, Det ljusbruna ögonbrynet ser helt blekt och konstigt ut. Och det är jätte mycket svårare att måla små, små streck med en penna, än att dra med en pensel som blir jämn, för då kan man pilla den ojämn efteråt. För det är det, som är trixet med peruker och ögonbryn. Det får inte se för symetriskt eller perfekt ut. Det är då det ser onaturligt ut!
Vill så gärna springa nuuuuuuu!!! Gjorde 15 minuters morgon-yoga. Väldigt skönt. För det känns som man pressar ut cellgifterna, så att de inte blir liggande i lederna och stelnar. Konstigt att det kan kännas så. Så yoga is the shiiiit!


söndag 17 februari 2013

Lyckliga, lyckliga jag!!!!

Lika lycklig idag.
Och inte lika dagen efter och inte lika öm i fötterna som igår :-))
Somnade tidigt. 
Lite halsont hindrade mig från att löpträna, men annars har jag varit full av energi hela dagen. 
Brorsan kom in och fick igång mitt ap-jobbiga internet som krånglat i över en vecka.
Man är ju helt handikappad utan Wifi. 

På tisdag skall jag bli fotograferad i studion!!!
Skall bli jätte kul, speciellt när jag har min nya peruk. Skall låta fotografen ta bilder så jag kan byta min gamla profilbild på Facebook. Men jag gillar ju den jag har nu!
Det är Morgan som tagit den, i Mexico. Och Casey är också med :-))

Fick massor av komplimanger för min "frisyr" när jag var ute i fredags. Och att jag var söt :-)) Jag ger precis all cred till peruken. Den var grym. Och för att dölja att den är lite tunn (man ser hårbotten/nätet framme vid sidbenan) så satt jag dit ett litet hårspänne som jag köpt på Glitter. 
Vet inte hur man skall lösa det vardagsvis. För det blir kanske lite pretto med en plymliknande hårgrej när jag jobbar i baggy jeans :-))))

För jobba skall jag göra nu!!!!!!
Yippiiieeeeeeeeeeee!!!! 

Skall bara se hur det låter efter telefonsamtalet med min cellgifts-doktor Marie på Sahlgrenska i morgon. Nu är ju inte Avd 70 världens snabbaste, så jag får nog inte träffa henne denna vecka. För hon var borta på sportlovet och har säkert med andra akut-patienter att ta hand om.
Men det gör inget, för nu känns det som jag har all tid i världen :-))))

Skall försöka författa ihop ett mail på franska. Skall maila min god vän Philippe och fråga om jag får låna hans lägenhet i Cannes på Caseys påsklov. Måste ju ner och reka inför sommaren :-))))
Tack Google Translate :-)))
Kolla den lilla plym-mojjen som döljer hårbotten/nätet. Skall försöka hitta en som är lite mindre party-ig :-))
Två matskedar om dagen säger jag :-)))



lördag 16 februari 2013

Vilken lyckodag det blev igår!

Jag började firandet med Casey på Avalon. Lunch och champagne.
Vilken känsla. Och att jag fick reda på alla provsvaren samma dag. Det trodde jag aldrig.
Vilken glad överraskning. Glad? Det fins inga ord som räcker till. Glad är ett understatment!!!!
Röntgen var okej!
Narkos undersökningen var okej!
CA125 var okej! (jag har 20, friska människor har mellan 0 och 35)

Så enligt min fina Dr. Magnus Haeger är jag fri från cancer. Men det är upp till min cellgiftsläkare Dr. Marie Swahn på jubileumskliniken, på Sahlgrenska att bestämma om jag behöver några fler cellgifts-behandlingar.
Magnus var inte säker på, om hon kanske vill trycka ner CA125 värdet lite till.
Och ärligen, det skulle nästan kännas skönt att veta att jag är övermedicinerad. Att jag är över-fri från cancern :-))
Skall ringa Marie (cellgiftsdoktorn) på måndag och boka en tid för att prata!

Så middag på Caleo med brorsan och Miss Maggan och Casey och Ellen. Sedan ut i Göteborgs natten och jag dansade nog på varenda klubb igår. Mina fötter är sååååå ömma :-)))
Tack för alla kramar och gratulationer jag fick under kvällen.
Total uppmärksamhet. Kände mig som värsta kändisen :-)))
Tack alla fina, vackra snälla vänner och bekanta!!!!

Helt slut idag. Det blev kanske totalt tre timmars sömn i natt, för jag kunde inte somna när jag kom hem i natt och så vaknade jag kl. 07.15 och kunde inte somna om, för jag är så lycklig.
Men jag har nog inte fattat vad som hänt ännu, men som sagt. Entledigad från cancer-branschen blir jag först om 5 år. Men nu är nu och nu känns allt underbart!!!!
Firade med lång-lunch och skumpa!!! Jag och min älskade Casey!!! Tack älskade unge!!!
Casey och jag firar på Avlaon!!!
Så här galet glad blev lilla syster-yster när hon hörde den glada nyheten. Tyvärr jobbade hon kväll och kunde inte vara med på kvällen!
Så här skrev jag på Facebook!!
Så är skrev Karin och konstnärsinnan Ylva på min sida!! Tack!!!!!


Vackra Casey, jag och brorsan. Tack för en super mysig middag!!! Hur skulle jag klarat mig utan er? Kärlek!
Så är skrev söta Linda fram på småtimmarna :-)) Tack fina du!!!!!



fredag 15 februari 2013

CANCER FRI!!!!!!!!!!

3 rätt av 3!!!!
Alla undersökningar visar att jag är fri från cancer!!!!!
CA125 var nera på 20, röntgen var kliniskt ren (för utom spår av lunghinneflammationen) och narkosundersökningen visade en cancer fri kropp!!!!!!

Himmel i havet vad jag är lycklig!!!!!!

Nu skall jag och Casey fira med en lunch på stan och i kväll blir det middag på Caleo, feel free to join.

Cancer-fri-party blir det troligtvis nästa vecka!!!

TACK ALLA SOM FUNITS DÄR FÖR MIG!!!!

P.S.
Fri betyder ju inte frisk och kanske får jag mer cellgifter om Dr Marie tycker det. Men Enligt Dr. Magnus och Dr. Saiska så är jag fri från cancer. Det tar 5 år att bli frisk-förklarad, men det behöver vi inte tänka på nu. Så lägg bubbel på kylning och fira med mig!!
-Ses om 3 månader sa Magnus. Så cooooolt!!!!!
Lite lätt svullna ögon av alla lycko-tårar! Såååååååå lycklig!!!!! I did it!!!!!!!



Nästan cancerfri ;))

Infan mig kl 07.00 på Carlanderska. Bubbligt glad och fylld av förväntan. nervös? nja, bara nyfiken!!
Välkomnades in på op avdelnigen och fick byta om till "patient uniformen" stora trosor och låååånga strumpor ;)))
Träffade Saska för första gången, jätte trevlig. In i operationssalen. Sövd av sötaste sköterskorna!! Försökte streta emot, som ett test. De tittade på mig när jag låg där med galet öppna ögon --Hur går det? Riktigt bra, försökte jag säga men det kom bara något sluddrigt över mina läppar :)) och på en nano sekund var jag borta och sedan på väg mot uppvak.
15 minuters narkos kunde lika gärna vara en natts sömn ;))
Vaknade lika bubblig och glad. Sötaste syster Kina tog hand om mig. Hon hade redan fixar till röntgen tiden, blandat kontrast vätska och pepprade mig. Blodtrycket var typ 40/99 så jag fick lite extra fyllningsmassa intravenöst.
Saska kom förbi igen och berättade att undersökningen (min kropp) var felfri ;)) och att ca125 var 20. 20!!! Jag blev lite besviken och Saska tittade undrande på mig. Det är ju jätte bra, menade hon och såg nästan besviken ut över min reaktion. Men jag hade fått för mig att jag skulle ner på 0 noll.
Skall erkänna att det var mina egna spekulationer. Och Marie Swahn tyckte att det skulle ner lite mer. Så 21 för 5 veckor sedan till 20 tyckte jag väl var sådär... Men Saska uppmuntrade mig och förklarade att 20 var kanon!!!!!!
Så 11.00 satt jag ombytt och klar vid röntgen. Fylld med kontrastvätska (godaste frukosten) gled jag med nerdragna byxor ut och in genom en båge.
Sitter nu i cafeterian på Carlanderska och både Saska och Magnus har kommit förbi och pratat med mig. Kl 13 är röntgenplåtarna klara.
Så in med skumpan på kylning, i kväll blir det party.
För jag är ändå ok på 2 av 3 tester.
Skulle Marie tolka svaren på annat sätt när hon är tillbaka på måndag. Då tar vi det då.
Nu e det fuck cancer & champagne som gäller!!!!!
Kärlek till alla!!!!
Catwalk snygg á la Carlanderska! ;))


Skickat från min iPhone


- Posted using BlogPress from my iPhone


torsdag 14 februari 2013

Fördel #2 i cancer-branschen :-))

Vilken dag!!!!
Helt speedad, helt underbart. Men det blev lite snurrigt i min iver att hinna med allt. För jag känner mig som ett barn som bara vill skrika och tjoa av glädje. Typ Ronja Rövardotters Vårskrik :-))
Och göra allt på en gång, samtidigt rasade mitt internet ihop. Men inget kunde rubba mitt bra humör idag!!!

Så allt har gått i 200 knyck. Åh jag känner på mig att det kommer att gå bra i morgon :-))
Dessutom, om jag har tur, så blir jag även röntgad efter narkos-undersökningen. Klockan 07.00 skall jag infinna mig på Carlanderska. Nybadad i Descutan. Helst ny laxerad också :-)))

Men hur fungerar det med peruk? Och målade ögonbryn? Kan man ha det vid narkos?
Klart man måste kunna ha?

Känner mig jätte laddad inför i morgon. Och flera gånger idag har jag dagdrömt mig bort.
Till vad jag skall bjuda på när jag har min "frisk-fest" eller skall jag kalla den
"Fuck Cancer. I did it-fest"?
Jag har kanske inte råd att bjuda på skumpa, men det måste ju bli det iallafall, för hur kan man annars fira något på riktigt, riktigt?
Åh vad skönt det känns! Att jag har ett riktigt i-lands problem. Ett riktigt "friska-människors-nonsens-problem"
"Vad skall jag bjuda på för skumpa/cava/mousserat vin?"
 Hahahahaha :-)))) Underbart!!
Fördel #2 i cancerbranschen; man slipper raka sig :-)))
Brazilianvax = no need :-))) Överskotts energi? yes mam`



Karma till bästa Borås-trion!!!

God morgon!
För det är en god morgon/middag och Alla Hjärtans Dag, så hela stan är fylld av kärlek :-))

Har nästan kommit på varför jag fick den otrevliga känslan igår. (på make-up kursen, kolla nattens inlägg :)
Jag tror alla någon gång känt av den känslan jag letar efter.
Ni vet när någon gör något för någon annan (typ välgörenhet) för att må bra själv. Inte för att hjälpa, glädja eller underlätta för någon annan.
En av ledarna på make-up kursen igår, sa i sin opersonliga presentation, något om att hon tyckte det var lite fint att få hjälpa cancersjuka. 
Hon pratade inte helt korrekt svenska så jag minns inte hennes ordföljd exakt. Men den känslan var det hon förmedlade. Eller som jag uppfattade det.
Åh den andra ledaren, säger till sina kollegor när vi som bäst provade att måla nya ögonbryn på våra kala huvuden :-)).
"Nu börjar de prata om annat (än make-up) så nu får vi stoppa dem"
-What, tro fasen att jag och de andra vill prata om lite ditt och datt. Här fanns ju flera stört sköna människor att få dela erfarenheter med.
Men känslan av att vara en lägre stående grupp/enhet var så tydlig.

En erfarenhet rikare är jag och den skall jag ta med mig.
Det är nog som när jag stör mig på Bröst Cancergalans insamlare. Jag vet att syftet är fantastiskt, och det gäller absolut inte alla, för många både samlar in och ger med hjärtat.
Men så ibland dyker det någon avdankad C-kändis, som bara gör det för att boosta sin egen dalande karriär.
Det blir verkligen ingen Karma där. Kom ihåg det!!!

Men så träffade jag helt underbara Yvonne, Anette och Linda, från Borås. (Det visade sig att jag både fotat och makat Yvonne när jag hade min studio i Borås). De var världens sötaste.
Och när säger till dem:
-Att vad mysigt att ni har varandra, för alla i cancer-branschen verkar alltid tillhöra någon. Speciellt ni med Bröst-cancer. För vi med gyn-cancer (ja, ni hör ju själva hur tråkigt det låter; "gyn-cancer") har ingen gemenskap.
Då säger en av tjejerna att: -Du får gärna höra ihop med oss!
Mitt hjärta smälte. Så nu skall de komma till Göteborg någon gång i vår och jag skall visa vår vackra stad och så skall vi dricka vin :-)))
Super söta trion från Borås.