Ny personlighet med min peruk, på brorsan :-))

I går var jag helt galen. Pigg och ivrig. Satte igång typ 100 projekt, ringde och mailade nästan alla som jag inte svarat.
-Så typiskt du, sa min syster-yster och garvade. För där satt jag med en inbox som blinkade ilsket rött. En telefon som aldrig slutade ringa... Puh. Även om jag känner mig "nästan som vanligt" så gäller ju det bara, när jag gör, typ kravlösa saker. Eller i min egen takt :-))
Så att dra igång mitt liv på 3 timmar och tro att jag skall fixa "verkligheten" var kanske väl optimistiskt :-)))

Sätt peruk på tre friska, håriga och glada människor och du får fram tre helt nya personer ;)

Det är så kul att se.

Jag hoppas vid min gud att jag inte blir så personlighets förändrad när jag får på mig min peruk.

För idag så gjorde vi en syskonfotografering. Lilla syster, brorsan, Casey och jag och på sista bilden så tvingade jag på dem, mina peruker.

Och de blev som galna. Alla tre sprang runt och fixade frisyren, poserade och trixade ;)) Casey skred fram och tillbaka och slängde med håret och såg väldigt femma fatal ut (hon lånade min träningsperuk, den långa porriga:-))

Ellie lånade min nya rapunzel peruk, (samma frisyr som hon hade när hon var liten) hon började rättade till det femtielva gånger när hon inte tvinnade håret mellan fingrarna och kollade sig i spegeln som aldrig förr. Brorsan fick låna min "tjocke -peruk" och såg ut som en blandning mellan en avdankad rockstjärna och nidbilden av en folkhögskola lärare :-)))

Alltså jag skrattade så jag nästan gick sönder. De var så söta.

Det är konstigt att en peruk kan förändrar attityden, hållningen och till viss del personligheten på bäraren.

Men ser jag sådan ut? Blir jag en annorlunda person?

Det gäller kanske bara håriga, friska personer? 

Jag måste ju verkligen förlika mig med mitt nya utseende, jag vill ju smälta in och inte sticka ut. Så som jag kunde kosta på mig att göra innan jag blev skallig... (Men jag glömmer ofta bort att jag har peruk, den är ju en del av mig nu och jag trivs jätte bra)

Och så är ju perukerna valda för att passa just mig. Men det var ändå så roligt att se vilka exhibitionistiser som ploppade fram ut brorsan och syrran. Casey brås ju på sin mamma, hon syns gärna mest hela tiden :)))

Vi hade iallafall vädligt kul och avslutade med skumpa i studion, för att fira fri-från-cancer med lilla syster som inte kunde vara med i fredags. 

Ingen från avdelning 70 på Sahlgrenska återkom om som lovat. Jag skall ju få en tid hos min cellgiftsläkare Marie för att få klarhet i om jag måste ta mer cellgifter eller om jag är färdig nu! 

P.s Har somnat utan "mot oro"-tabletten tre dagar i rad nu. Brorsan och Anna har lovat att slita tablett-kartan hur händerna på mig om jag tar dem, oftare än när jag behöver :-)) Men... nu när jag börjar tänka på det, för jag kom på det nu, så kanske jag tänker så mycket att jag inte kan somna...?

Så här glad var Casey innan hon visste att hon skulle få en ny frisyr :-)))

Visst e de söta? Lilla-syster-yster och brorsan, redo att rocka loss!!

Alla vanliga peruker var ju upptagna och ni vet ju hur mycket jag avskyr att vara skallig, så då lånade jag den här Ariel-peruken för 199:- från Buttericks :-))

Visst är hon näpen, söt och så himla vacker?. Rapunzel peruken passade henne perfekt!!!!!

Syster -yster ville att jag dansade hennes "pekfinger-dans". Så klart jag gjorde efter perukprovningen :-)) Ful blinkning, men kul bild :-)) Benen tillhör min syster!