följ mig...

onsdag 14 maj 2014

En ny blogg är född!

Från och med idag hittar du mig och min blogg på

mynewkickasslife.com  eller  ceciliahedström.com   om det är lättare att komma ihåg :-)

Blogger som den här bloggen ligger på, har sina begränsningar.
Insåg jag när jag ville göra om den. Göra en ny layout, osv.
Börja på något nytt och se något annat :-))

Ibland har jag tänkt att sluta blogga. Men så får jag mail, varje vecka från några som är nya i Cancer-Branschen, som vill ha råd och tips och stöd.
Eller någon som är lite gammal, som jag. Som gärna vill veta hur det går, sedan.
När livet skall vara som vanligt igen. För det säger ju folk gärna till en :-)
Och vanligtvis så slutar de flesta att blogga när de känner att nu, är jag fri. Eller som många cancer-bloggar slutar. För att den som bloggar inte lever längre.
Och det är så sorgligt.
Men vi som är kvar, måste göra något bra. Och hjälpas åt.
Så om du vill följa med till min nya blogg så blir jag så glad!!
Den gamla kommer alltid att ligga kvar här :-))
kramar och kärlek och framtid!!!
Åh så här ser jag ut idag :-)) När det bara är 5 dagar sedan jag slutade med min peruk. Kan inte påstå att det känns bekvämt än. Och det ser bättre ut på bild än i verkligheten. Men att vara mörkhårig är rätt cool. Men coolast av allt är att jag är krullhårig. Sååååå häftigt!! Tack karma!!




måndag 12 maj 2014

En snygg titel - jo, man tackar!!!

Idag blev jag kallad ambassadör.
Det är nog det närmaste jag kommer en riktig "ambassadör" :-))
Smickrande att ändå få vara med, så klart!

Gå in på jogg.se så kan du se filmen och mitt fina fina tränings tips!!
För ni glömmer väl inte av att träna?
För det är inte på skoj jag pratar träning, Det är på allvar. Man måste ta hand om sin kropp!!!
Har börjat min väg tillbaka, men det står det mer om i den nya bloggen !!!
Kanske kommer den ut i morgon :-))
kram och go natt!!





torsdag 8 maj 2014

Lite tystnad.

Min tystnad här på bloggen beror inte bara på dystra tankar eller nya aha-upplevelser i Cancer-Branschen. Det beror på roligare saker också.
På att det snart nalkas ett nytt utseende på bloggen :-))
Och ni vet ju hur det är...
När man får något nytt, så blir ju det man haft länge lite små tjatigt. Lite grått. Som en gammal trött blogg med stelbent layout :-))
Och så har det gått åt massor av energi... för jag har lämnat min peruk hemma när jag gått ut.. 3 dagar i rad.
Inte för att jag helt vill.
Men jag inser att skillnaden mellan den mörkhåriga, krulliga Cecilia bara kommer att bli större om jag väntar.
Och det känns faktiskt helt okej. Även om jag ser helt vild och ombäddad ut, igen... :-)
Men väldigt, väldigt konstigt när min blick, möter sig själv i spegeln.

Så nu är det väl vår, på riktigt. :-)))
Kram och tack för att ni finns alla fina människor därute!!!




lördag 3 maj 2014

En bekännelse

Jag har våndats och tänkt och inte vetat hur.
Vad det är som skaver.
Något har inte känts rätt.
Det är konstigt, innan jag gick på cellgifter, så kunde jag bara köra. Rakt fram. Eller dit jag ville.
Inte så att jag inte njöt, av livet innan.
Men det var inte så himla krångligt eller känsligt.
Men nu är det som om cellgifterna gett mig ytterligare ett sinne att ta hänsyn till.
Skit jobbigt. Och så svårt att ta till mig.
Och jag skämtar om den nya Cecilia 2.2 och tycker att jag är ganska rolig :-)
Men att det ligger både allvar och sanning och mörker bakom det skämtet. Förstår jag inte ens själv.
Men att min nya relativt tröga hjärna inte tar in, den nya personligheten.
Att jag måste ta hänsyn till yttre omständigheter, på ett helt nytt sätt.
Att jag inte förstår saker lika lätt och inte kan dra slutsatser lika snabbt.
Att jag har svårt att koncentrera mig och uttrycka mig, så som jag gjorde innan.
Att jag är klumpigare och inte så nyanserad. Men att jag blir dubbelt så ledsen nu, om jag sårar någon och inte riktigt förstår det.
Att vara frustrerad, fast samtidigt fylld av lycka att jag lever.
Att känna maktlöshet över att jag gjort så många människor ledsna och oroliga, genom att bli sjuk.

Och det tar lite tid, innan hjärnan kopplar det kroppen försöker berätta.
Min tystnad här, beror på att jag tänkt. Att Anna har tänkt. Och att vi har pratat. Stött och blött och vridit och vänt. För hjärnan säger: -Jaaaaa, kör på. Det går, ni kan. Jobba 15 tim. varje dag.
Men kroppen säger: -Snälla, inte än, inte nu.
Så slutsatsen av allt det här är, att det blir ingen stiftelse, just nu.
Det känns som jag måste rädda mig själv och min familj innan jag kan rädda välden :-)

Så överskottet från loppet, som skulle gått till stiftelsen, går istället till Cancerfonden.
Jag hoppas verkligen inte att någon misstycker. Mitt mål är att det skall bli en stiftelse, snart.
Men just nu är det tyvärr inte möjligt.
Så istället fokuserar vi att få så många att springa, så att vi alla får en sundare livsstil och att vi får in så mycket pengar som möjligt till forskningen.
För det kommer också att rädda liv.
Och en börda släppte plötsligt från mina axlar.
Tack för att du finns med i med och motgångar. Förlåt för allt, som inte blev som vi tänkte. Älskar dig!