följ mig...

onsdag 26 februari 2014

Vi ses på Endorfin!!!

Finaste Endorfin är först ut med en F cancer and Run-vecka. 
Nästa vecka blir det föreläsning både i Lerum och i Alingsås. 
"Köp" en cykling och massor av releaser på olika klasser. Så är du inte kund hos dem annars, så häng med oss ut och känn hur ett riktigt gym skall kännas :-)
Trevlig personal, grym utrustning och massor av energi!!
Då ses vi där nästa vecka!!!
Kram
Nu skall jag bota min grymma feber. Tog ut mig på löpningen i Slottskogen igår. För ett kort ögonblick fick jag känslan av att jag var en sprinter :-)) 
Ni vet höga knän, långa steg och stora, starka lungor. Rätt in i väggen sprang jag. Lite rätt åt mig. Så nu är det sängen och massor ingefära :-)

Endorfins hemsida!



måndag 24 februari 2014

Olika caféer, men båda väldigt mysigt!!

Vi jobbar och vi jobbar så bland måste man ju pausa, reflektera säger någon. Vi kallar det kort och gott fika :-) 
Det gör vi gärna på Foxx och så nya vattenhålet i vårt kvarter; Viktors Kaffe. Sådant litet trevligt ställe på Geigersgatan. Goda, goda smörgåsar. Och allt annat som hör riktigt kaffe till :-)

Och så är det bestämt att Valentin & Byhr gör en reklam film till vårt kommunikations material. Såååå himla coolt. Spännande, spännande. Vi är så tacksamma!!!!

Sedan har jag nu haft besök av tre av projektets modeller, för att välja bilder. Och jag är så stolt över mina tjejer. Det kommer att bli så bra!!!!!!
På Viktors med absolut bästa sällskapet!
Killer innan hundvakten klippte av hans dreads :-(
Här är söta Eva från tidningen Hälsa. Då kan vi snacka om Café. Wienercafét på Biblioteksgatan. Jösses så flott. Och de bästa croissanter jag någonsin ätit förutom i Frankrike. Hon bjöd mig på finaste frukosten när jag blev intervjuad. Så vill du läsa mer får du köpa Hälsa i slutet av mars, för då är jag med :-))





söndag 23 februari 2014

Väldigt trevlig helg ;-)

Vilken rolig helg det blev.
Ibland när man träffar människor, som man kanske inte känner så väl, så måste man våga gå utanför sin kära KZ och säga ja. Att inte bara tänka i tanken, att man är så himla spontan och impulsiv :-)) Utan också hänga på, när tillfälle bjuds. Det gjorde jag i fredags och jag hade hur kul som helst.
Vilka trevliga människor jag träffade :-) Tack för den trevligaste middagen och den bästa bordsgrannen på mycket, mycket länge :-))

Åh så har jag äntligen träffat min gode vän Jonas, från Stockholm, som jag (i hemlighet utsett till min m-a-n-a-g-e-r :-)) inte sett på 100 år och som nu, så lägligt jobbar på ett förlag, i Stockholm.
Så nu skall det bli en bok. Gåååd damn, vad projektet skall bli en bok!!!

För att kunna göra något bra, som jag har kontroll över och som inte tar flera år att genomföra, så vill jag trycka den på eget förlag. Men att jag får hjälp med marknadsföring, distribution och tryck. (och manager-biten :-) hehehe)
Så nu måste jag få hjälp med finansieringen.
Vill någon vara med och bidra så skulle jag bli väldigt, väldigt glad.
Skall berätta lite mer, när jag vet lite mer ,om hur jag skall gå tillväga. Håll tummarna!!! kram!!
Mötet på Post och vi kollade böcker :-)
Glömde ju berätta att sötaste Ulrika var på besök i studion, med godaste, godaste chokladen jag  någonsin ätit. Tack finaste Ulrika.  Ulrika som är en av mina modeller i projektet.



torsdag 20 februari 2014

Respekt till Endorfin!

Vilken kväll det blev igår. Överrasknings-bowling med Casey och Am. Och jag fick stor stryk :-))
Sedan drog vi till Caleo för lite mat. Blev bjuden på skumpa av gladaste W. Man tackar!!Så idag var jag kanske inte starkast i stan. Men vad gör det, som jag och Maj sa. Det är rätt skönt att få vara lite svenne-banan bakis, eller lite vanligt förkyld (som Maj är). För man känner sig såååå himla levande!!!

Och Daniel som intervjuade oss förra veckan hos våra vänner Endorfin, skrev en så här fin artikel om oss. Så roligt att Endorfin får den uppmärksamhet de förtjänar. Vi är så stolta över dem!!!!
Artikeln finns tydligen i flera olika tidningar. Tjohooo så roligt!!!!



onsdag 19 februari 2014

1 år idag!!!!!!

Cacner-fri sedan 1 år!!!
Helt f**king underbart!!
Tack alla som varit med mig!!
Nu skall jag fira :-)
puss & kram
Livet e underbart. Nu öersakningar med Casey och Americk!


måndag 17 februari 2014

Vi e lite kära...

...i Valentin & Byhr. 
Reklambyrån som tagit vårt projekt till sitt hjärta. Så att vi är lite kära i dem, det kan man ju förstå :-)
Och så här fint skrev man om vårt nya samarbete i tidningen Resumé.
Så nu skall det bli ordning på grejerna och vi är så glada för vad som väntas. 
Snart är hemsidan klar och strax öppnar den officiella anmälan till fcancerandrun-loppet den 20 september. På Frihamnspiren i Göteborg.
Så dags att börja träna nu :-))
Så här såg det ut på FB!!





söndag 16 februari 2014

Don´t touch my wig. För jag abdikerar...

Men jag gör det med ett leende på läpparna.
För jag inser att jag inte är modig, på det sättet som förväntas av mig :-)
För jag är inte modig. Jag är bara jag.
Och jag är inte modig.
Men jag vill göra det som känns rätt. (Och det kan ju också vara mod).
För jag har satt på mig min peruk igen. Det tog drygt två veckor att innan jag vågade.

Våga? kanske någon tänker.
Ja, för det känns faktiskt modigare att sätta på den igen, än att ta av den.
Att erkänna, att jag tog av den för det förväntades av mig, inte för att jag ville. Eller jag tror att jag ville. För jag fick så många kommentarer.

Och ingen kan påstå att jag inte försökte.
Jag klippte fram en riktig frisyr hos finaste Marie.
Jag åkte till både Stockholm och Sälen utan att stoppa ner peruken.
Jag gick ut på krogen och jag jobbade. Jag levde helt vanligt.
Och det kändes väl okej de tre första timmarna. Sedan kändes det som om jag tagit tre steg tillbaka.
För hur jag än försökte, så kände jag mig bara eländig.
Och jag kände mig långt ifrån den där starka, friska Cecilia, som jag satt upp som målbild under hela min cancer-resa. Den där Cecilia med håret som blåste i vinden, när hon sprang.
Och hur kunde jag lämna den fina målbilden så enkelt?

Jo, för jag fick höra så många gånger att jag borde slänga peruken. Så jag till slut trodde att det var mitt beslut. Men det handlar ju inte om att vara modig och gå i sitt egna hår. Eller vad man passar bäst i. Det handlar ju om att göra det som känns rätt för just dig. Eller mig.
Att gå skallig, eller korthårig eller i peruk.

Så jag satte på mig peruken i fredags och kände genast livet i mig.
Och det handlar inte om hur man ser ut, det handlar om hur man känner sig. Att vi lever det liv vi vill och gör de saker som känns rätt, så länge det inte skadar någon annan. Att vi är sanna med oss själva.

För utom min egna känsla, så fick jag ett mail, av en av mina fina cancer-systerar.
Sötaste S vars cancer har spridit sig, så att hon var tvungen opererade bort sin mjälte.
Och då tänker jag, att varför skall jag gå och må dåligt för något som jag kan fixa, när det finns människor som söta S, som mår dåligt på riktigt. Över saker, som man inte så enkelt kan åtgärda.
Det vore förmätet att må dåligt för en småsak, när andra kämpar på riktigt. Förstår ni vad jag menar?

Så jag önskar er alla där ute en fantastisk dag trots att det är grådaskigt väder så är det ändå väder!!
Och läser du det här så är du ju faktiskt med :-))
Så här såg jag ju ut något år innan jag fick cellgifter.
Helt skallig förra året!
Morgan och Casey rakade av mig i augusti, för att testa om det var annorlunda att göra det frivilligt eller att tvingas göra det. Och det var det ju så klart. Här kände jag mig rätt snygg och rätt cool :-) Men sablar vad kallt.
Somnade med blöt peruk :-) 

Så här känner jag mig idag. Hårig och glad :-)))







fredag 14 februari 2014

Endorin är först ut!!!

Fantastiska Endorfin är först ut med att arrangera en riktig fcancerandrun-vecka!!!
Vi är så himla tacksamma att Karin, Anneli och gänget är med och gör skillnad. 
De säljer tröjor och kalendrar på löpande band!
Och så är vi så himla tacksamma över Valentin & Byhr som hjälper oss med ett Manifest, för vår stiftelse. Men det berättar jag mer om, i morgon.
Idag är allt ljus på Endorfin, gymet i Lerum och nu också i Alingsås. ¨Vilka fantastiska människor,  och vilket engagemang.
Så vill du hjälpa Endorfin, att hjälpa oss, så kanske du vill köpa en spinningcykel till den 7 mars. 
Som skall rulla i 18 timmar. (antingen av företaget/personen som köper den eller av någon annan)
Prata bara med Karin så hjälper hon dig med detaljerna!!! (0302-59 96 85 eller karin@endorfin.se)
Vi skall vara med på yoga, Body Pump och så blir det föreläsning. En i Lerum (på torsdagen) och en i Alingsås på onsdagen (allt händer vecka 11)
Så idag var det dags att prata med Lerums Tidning och kanske blir det en artikel i Alingsås Tidning också. (hoppas, hoppas, hoppas :-)))
Så att så många som möjlighet får möjlighet att vara med!!
kram & ha en trevlig fredagkväll!!!
Super trevliga journalisten och fotografen Daniel fick smaka på sin egen medicin, att vara med på bild där vi bestämde :-))
Anna var urstark idag. Hon har legat ensam med sin lille Olle i en engelsk källare i 3 dagar. Idag var hon lite piggare, men blev lite trött :-)) 
Vi hade iallfall skit kul om det inte framgår av bilderna :-)))
Sötaste Yvonne är också en cancer-syster som också blev intervjuad. 
Vi fick sitta och sitta och hade väldigt kul. 
Karin fotade oss. Grym fotograf :-)) Tack Karin Svensson på Endorfin





torsdag 13 februari 2014

Mankell is in da Sahlgrenska

Äntligen lite tyngd bakom.
Kanske är han den som kan få, den överlastade och tungrodda politiker-båten att gunga lite?
Det vi pratat om, det vi bett om, det som vi gnäller om och förbannar dagligen.
Denna. Väntan.
Jag hade tur. Oj, vilken tur. Men det får inte bero på tur.
Alla måste ha samma chans.
Och utgången i en cancer-resa får inte bero på dålig vård, långa köer, för lite personal eller oflexibla läkare.
Men det gör det faktiskt idag.
Precis som när min mamma blev sjuk i cancer första gången. 1989.
Det är lätt att leva med den falska trygghet, som stora delar av sjukvården faktiskt utgör idag, när man är frisk, när man står utanför.
Men jag pratar så klart inte om alla de människor som gör ett fantastiskt jobb. Som Henning också skriver om.
Om alla de som sliter och släpar.
 Och tänk på att jobba, i en sådan psykiskt hård miljö, som en onkolog avdelning faktiskt måste vara.
Utan att de får hjälp och stöd, eller tid till egen återhämtning.
Så tack Henning, för att du sätter fingret på det vi andra, kanske inte till fullo klarar av att så nyanserat beskriva.
Och så avslutar Expressens sin artikel, med Kerstin Brunnströms (S) som är styrelseordförande på Sahlgrenska,  kommentar;
-Jag tycker att det är en väldigt fint skriven berättelse om hur han upplever cancersjukvården. Det skall vi lära oss av.
För mig låter det som ett hån. Rätta mig gärna om jag har fel.
För Henning skriver i sin artikel/krönika i GP om kortsiktiga beslut, politiskt fummel och låga löner och all denna mardrömslika väntan, på grund av all underbemanning.
Vet inte om jag tycker det låter speciellt fint....
U go Henning!!!
Jag förfäras över hur det är i Sverige 2014




onsdag 12 februari 2014

En Casey, en bräda och ett fjäll = underbart!!!

Jag vet inte hur många gånger jag haft en liten Casey på min högra sida, stadigt lutande mot ankar liften. I början i knähöjd, (ni vet så där, så att det trycker lite ont mot knäskålen). 
Men med vintrarna som går, hamnar den där kalla, hårda plastbiten i samma höjd som en själv. 
Liten Casey har plötsligt blivit stor. 
Så alla de där gångerna när fjället ligger framför oss. Vi två på väg upp i en lift. Med snöknaster i öronen och kall, klar vinterluft i lungorna. 
Minns jag. Så tydligt att jag nästan kan ta på dem.
Från lilla, lilla Högfjällsbacken, till den så kallade "väggen", till svarta svåra pister i Val d´Isere. 
Så är det ändå alltid sällskapet, som räknas. 
Och bilden här nedan, när man ser Caseys ryggtavla, är den sanna bilden. 
För så har det alltid varit. Casey som glider, tyst och lugnt men så €%&/()= snabbt förbi mig. 
Att allt jag hinner uppfatta är hennes stolta hållning och ryggtavlan, som försvinner ner för backen.
Att det inte blev någon skidåkning förra året är ju helt naturligt. Men jag trodde kanske att jag "tappat" det. Det där med bräda, snö och adrenalin-skjuts. 
Men oj vad jag saknat det. Trots dimma och snöregn. 
Så är allt som behövs; ett fjäll, en Casey och en bräda. Och tillvaron blir helt djävla fantastisk.
#fuckcancer  #ilovesnowboardalltheway
En selfie i backen :-))
På Högis har vi haft väldigt kul!!!!! Och så många roliga människor vi träffat. Några finns faktiskt fortfarande kvar :-) Våra Norska vänner bland annat!! Heja Lars!!!
Alltså, så här ser det ut när jag åker med Casey. Men på bräda klår jag henne faktiskt, ännu :-)) Men när hon drar på sig skidor har jag inte en chans. Men här är hon coolaste goofien :-)) ("fel" fot fram alltså :-))
Åh så Americken. Killen som föll pladask för skidåkning. Fan va han slet. Och oj vad kul vi hade. Men skam den som ger sig. Utan snövana eller skidvana, tog han sig efter dag nr tre, ner för backen utan att vurpa!!!
Kanske ingen märkvärdig backe. Men om man nu är så himla duktig så kan man väl åka baklänges ner, hoppa och snurra :-)))  Då blir den här backen hur bra som helst. Så klart lite kort, men himla skön. Så brukar jag säga när någon ondgör sig över hur mesigt det är att åka skidor i Svenska fjällen :-))
En vinnare!!!!
Bästa sällskapet!!
Americk på väg upp i barnbacken. Respekt säger jag!!!!
Sådant här väder har det varit nästan hela veckan. Men skam den som ger sig :-)))
Veckans coolaste selfie!!!
I liften på väg upp :-))
Sista åket och nu bär det iväg hemåt""





Mina hjältar!!!

Åh så var det återbesök hos Magnus & Co.
Lite som att komma hem :-)
Kan jag tack Magnus Haeger nog, för att han räddade mitt liv?
Nej, jag tror inte det. Och Magnus och alla de andra på Kvinnokliniken på Carlanderska, kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta. 
Det känns som ett annat liv, den där dagen när jag träffade Magnus första gången, för 1,5 år sedan och han skrämde livet ur mig. Och som sagt, tolka mig rätt, jag tackar allra ödmjukast för det. 
Likaså den 15 feb förra året. 
Då jag blev friskförklarad. 
Jag kommer aldrig att glömma hur förväntansfull jag var. 
Hur uppskruvad jag kände mig och hur jag äntligen såg ljuset i cellgifts-tunneln. 
Man gör alltid en undersökning under narkos och en röntgen och blodprovet CA125. 
Snällaste Magnus såg till att jag fick göra alla "grejer" samma dag, så att jag slapp sväva i ovisshet över helgen.
Jag väntade i cafet, med en kaffe i handen. På resultatet. Och när han kom ut, med värsta leendet, förstod jag, att jag var cancer-fri.
Den lyckan var den vackraste jag varit med om, på länge.
Men när jag tänker på roliga saker, så kan jag inte förstå att det bara är typ 2 år sedan, som mitt liv var så där vanligt och ... vanligt. 
Och jag oroade mig för vanliga svenne-banan saker och jag var kär och jag var arg och jag var glad. Men inte så här ledsen. Djävla gråt-spök som svävar över mig.
Fan jag e ju inte bitter. Men så jävla trött på att inte vara tillbaka. 
Men life is so good, trust me :-)))
Sötaste Camilla och bästaste Magnus!!!!!
Han e snäll som fan den där Magnus. Och rätt bestämd också. Tack för det!!!!!!! Så snälla ni som inte hittat rätt. Hitta er egen Magnus. 
Åh så Camilla, som alltid är så där omtänksam och glad. Och som pratar så där lugnande när man fladdrar. Tack finaste Camilla!!!!




måndag 10 februari 2014

En vanlig fredag?

En vanlig fredag, finns det verkligen sådana?
Jag tror att jag valt att leva ett liv där dagens namn inte sätter begränsningar för hur mina dagar skall se ut. Eller upplevas.
Så klart att man måste ha rim och reson. Regler och tider. Speciellt när man har barn. 
Som skall till skolan. 
Men när jag hör att någon har söndags-ångest. Så kan jag nu mer bara rycka på axlarna (tro mig, jag vet vad söndag-ångest innebär. Efter att knappt genom levt 9 år på Dalsjöskolan under 80-talets första hälft. Som gav mig ångest nog, för att räcka en livstid. 
Så därför är ångest som är förknippat med dagar, förbjudet :-)) 
För jag är gärna ledig en tisdag, jobbar en lördag. Dricker vin en måndag och sover tidigt en fredag. 
:-)
Men som sagt, lite rim och reson måste man ha :-))
Nalle var vår chef i fredags. När han tröttnade, så var det dags att ge sig av till nästa ställe :-)) 
Anna håller med :-)) Här är vi på Öijareds Golfklubb, himla trevliga människor och vilken vacker miljö!!!
Sötaste Karin på Endorfin. Vilket ställe. Föreläsning och insamling i slutet av februari, så jädrar vad skillnad vi skall göra!!!
Trevligaste lunchen med gammal bekant. Att få infallsvinklar och vibes från någon man vanligtvis inte hänger med, är lärorikt. Och roligt.
Såååååå god mat och sååååååååååå x 1000 god äppelpaj till efterrätt.



lördag 8 februari 2014

Får man vara otrogen?

Alltså Lisa är en av mina favvo frisörer. Hon är en sann och ensam lysande wig-star stjärna på min himmel.
Som hjälper oss med peruk och är så där glad och fin och alltid, alltid förstående. Och kramgo och på hennes salong kan de mest fantastiska och galna saker hända. (som att få dricka burk öl på lagret med alldeles för unga och alldeles för vackra väluppfostrade män:-)))
Så jag har sagt det förut och jag säger det igen. Behöver du hjälp med att färga eller klippa din peruk så är du i goda händer. Christers i Kompassen

Men så känner jag ju sedan gammalt Marie. Den sötaste norrländskan vi har i den här stan.
Och hon har alltid en ny frisyr. Hon kan se ut som Tintin, Marilyn Monroe eller bara helt underbar.
Så är hon ju själv korthårig (ibland) så då tänkte jag, att jag kanske skulle prova henne.
Men jag fick varken färga eller bleka (Håret är tydligen, ofta, alldeles för poröst när det är nytt efter cellgifter). Så det var inte mycket mer att göra än att klippa ur det. Och inte nagga en enda centimeter  av längden!!!!!
Och se ut som en kille. (Eller en tant, eller en feminist (inget ont i feminister, men ni vet nidbilden av en)
Och jag är säkerligen mer feminist än vad jag förstår själv, men jag vill inte se ut som en åsikt.
Jag vill ju bara se ut som jag...
Tuff shit, liksom...
Sötaste Marie på sin nya salong på Linnégtan 44, leta efter Frisörsalongen BOB
Silicea är från och med nu min frukost - lunch - middagsvän. Väx håret väx!! Nu!!!!



torsdag 6 februari 2014

Dessa fantastiska kvinnor!!!

Jag är lite kär.
I alla dessa fantastiska kvinnor jag träffade på min 24-timmars resa till Stockholm.
Att få hänga med min finaste Katarina. Min älskade fina vän. Hon är helt underbar och jag tappar nästan andan, när jag sveps in i hennes positiva energifält. Lite som att dricka en energi-drink i juicebaren i Sturegallerian :-))

Sedan fick jag hänga med Hilde. 
Alltså Hilde är författare, och jag är helt star-struck på henne. 
En bok! Så himla coolt. Och hon kan så många saker. Alltså Hilde är grym.
Och så hade hon världens bästa idé. Nästan lite som filmen "Pay it forward"
Ni vet filmen, om den lille killen, som genom en skoluppgift, kommer på, att om han gör tre människor en stor osjälvisk tjänst, så kommer han i förlägningen förändra världen. Till ett bättre ställe .-)
Så de tre personer han hjälpt, måste sedan, själva göra tre tjänster, till tre olika människor. 
Och hur det i förläggningen skulle leda till 3 x 3 x 3 osv. = väldigt många människor som hjälper varandra.
Hon hade en egen variant på den idén, att om jag bad henne om två tjänster, så skulle hon be mig om två tjänster. För hon menar att det är så lätt att hjälpa någon, men väldigt svårt att be om hjälp.
Och då var jag ju tvungen att omvandla det i praktiken. Så min hemliga idol Katarina Hultling. 
Fick bli den första. Kanske att jag framstod värsta snurrig, i min iver att försöka förklara. 
Men vi löste det på bästa sätt så nu är vi alltså, tack vare Hilde, en del i en svensk variant av, Pay it forward :-)) Fint va`?
Åh så sprang jag rakt in i famnen på kvinnan, med världens största leende och goaste kramar, Therese Kärrman som jobbar på Cancerfonden. Fina Therese som var den som introducerade min till Nätverket för gynekologisk cancer. Hon var ordförande där tidigare. Hon sprider en värme så även om hennes kramar inte var hälften så mysiga, som de faktiskt är,  så känner man sig liksom kramad på ändå :-))

Och så träffar jag äntligen på kvinnan som kastade peruken.
My gåååd vad åsikter jag har haft om hennes lilla party-trick :-) Hon kastade ju peruken hos Skavlan. Några månader innan jag tappade håret. 
Och jag hade ingen förståelse för att hon så obarmhärtigt attackerade det finaste jag hade just då, min nya peruk. För att inte tala om alla i min omgivning, som tyckte att hon var såååååå modig :-)) 
Och gärna påpekade det för mig. 
Själv knyckte jag bara på nacken, och tyckte att det var på gränsen till ovärdigt. Jag skulle då aldrig göra samma sak.
Har man en peruk, så skall den sitta på huvudet, liksom. 
Åh sen... vad gjorde jag?
En Hultling!
Och det tar faktiskt emot (lite) att erkänna, att det kändes lite befriande att göra det :-))
Så i smyg har jag faktiskt beundrat den där självsäkra kvinnan, med den vackra rösten som tog skalligheten till en helt ny nivå.
Therese Kärman och tada... Cecilia utan peruk :-))
Två ex-cancriga och ex-skalliga på #WCD2014 eller som jag skrev på Twitter #lifeissogood
Vi pratade webbhops moduler, bokförlag och tantra-sex. För med Hilde är inget tabu. Hon är dessutom stå-up komiker. Åh så pratar hon stockholmska med en liten exotisk norsk brytning :-)) Sååå söt!
Den här bilden tog jag förra vintern. Jag hade inte ens ögonfransar då. Men ut, på äventyr det skulle vi. Shit så kul vi hade :-))))