följ mig...

måndag 31 december 2012

FUCK CANCER & RUN!!

Tjohooooooooooo!!!!!!'
Jag sprang 10 km på 55:25
Jag är så glad, så nöjd och sååååå trött :-)))
Det tog på krafterna att ta sig igenom banan i hällande regn och delvis motvind. Men ändå var det här det enklaste loppet jag sprungit.
För jag sprang ju :-) Jag har klarat ett av min mål, som var att genomföra Sylvesterloppet. Mitt hemliga mål var att springa det under 1 timma, men det var inget jag ens nämnt till någon. För jag skall nog bara var tacksam att jag orkade ta mig runt.
Men när starskottet  gick och jag klickade igång min löparklocka, så vaknade en liten envis jävel i mig. Som lite hest, men förföriskt viskade: -Spring, spring.. Ni vet lite som Gollum i Sagan om Ringen; My precious.... -Spring, spring, spring snabbare. Inget är värre än cancer, så bara spring för allt vad tygen håller...
Åh det gjorde jag. Aldrig trodde jag att jag skulle orka hela vägen. För det är (i min värld) en avgrunds stor skillnad på 59:59 som jag hoppades på, och 55:25 som jag tog mig i mål på.

Så tack alla ni som hejat på mig, som trott på mig. Som skickat hälsningar och så Polly. Polly är min fd. granne och hon var funktionär. Så jag kan lova att jag har hennes underbara hyllning och hejar rop att tacka för minst 1:30 minuter. För shiiit vad hennes glada "high five" gav mig energi.

Åh mål stog Casey, Ellen och brorsan. Love u all!!!
Lycklig!! I målfållan gör jag "Fuck cancer"
Min hemmagjorda t-shirt. Så fort jag tvekade lite tänkte jag på varför jag sprang. Men jag skulle nog tagit hjälp av Annica och Karin, för trycket blev helt skevt :-)) Men... budskapet tydligt!!!
Mina supportrar!!!!
Traditionell nyårs lunch på Farellis
Åh så kom söta Claudia, tack för god mat och super nice service. Farellis är alltid ett säkert kort!!!
Jag var rätt mätt, men en lite tugga på min medalj för att känna riktigt hur skönt det var, orkade jag så klart :-))



söndag 30 december 2012

Ärr i själen?

Fixar och trixar inför loppet i morgon. Söta Karin i Sexdrega erbjöd sig att trycka text på en löpartröja inför Sylvesterloppet i morgon. Men jag fick ju aldrig fram vad det skulle stå, jag velade hit och dit i flera veckor. Och nu är det ju lite för sent att få något tryckt till i morgon. 
Men nu har jag nog velat färdigt :-)
Var inne på Panduro och desperat-köpte bokstäver som jag (Casey :-)) skall stryka på en svart eller vit (velar nog fortfarande :-)) t-shirt. Där skall det stå; FUCK CANCER AND RUN!
Vad tror ni om det?
Åh så köpte jag lite glitter-stenar och glitter-lim, så kan ju bli hur snyggt som helst :-))
För jag måste ju ha något på mig när jag springer Sylvesterloppet i morgon, vill ju göra ett statement, en början på något....
Och eftersom jag kommer att springa sååååå fort, så kommer ju alla att se min rygg - NOT!

Har beklagat mig lite här och lite där över mitt ärr. Och jag försöker hitta namnet på ett plåster som tydligen bara finns i USA. Tejpar man det på ärret så "försvinner" det. Allt enligt Mexico-Rikard, vars hemska ärr i pannan bara "försvann".
Jag tror ändå inte på det, för än jag själv får se själv :-) För jag är lite sorgsen över min mage, faktiskt. Jag vet att jag skall inte klaga, och jag borde vara mer tacksam över de 40 åren, med min egna hemmagjorda/tränade platta mage som jag faktiskt fick :-)
Kanske börjar jag återhämta mig efter cellgifterna eftersom jag har tid och ork att oja mig över ett ärr :-))
Men så fick jag det här smset.
Visst vad det fint skrivet? Sätter saker i rätt perspektiv, tack för påminnelsen!


Spring för livet.

Aldrig, aldrig har träningen betytt så mycket för mig som just nu. 
För när hjärn-spökena härjar runt i hela min kropp, så ihärdigt att man inte ens vet vad som är sant och vad som är falskt. När man inte ens minns hur det är att vara i balans eller känna något slags inre lugn, då är jag glad att auto-piloten kopplar in. 
För har jag bestämt mig för att träna så finns det inget som hindrar mig, inte trötthet, inte deppighet, inte lite ont, inte lite regn, inte ens om jag är lite bakis :-)).
Det låter kanske pretantiöst, men det är det inte.
För jag tycker inte alltid att det är enkelt, att ge mig av ut på ett regnigt, blåsigt, ensamt löppass, eller att ta mig ner till gymet när soffan ropar mitt namn.

Men då brukar jag tänka så här; att jag gör ett träningspass på 30 minuter. Så har jag 23,5 timmar framför mig, då jag kan göra precis vad jag vill :-))
Då blir inte motståndet så tungt. Och sedan har jag skaffat en profil på jogg.se 
Där sitter jag och fyller i varenda träningspass.
-Nördigt? - Som faaan :-))
Men när veckan har passerat och jag får en överblick över allt jag har gjort, så blir jag jätte glad. Olika  färglada pluppar symboliserar olika träningsformer. Och det sporrar ju en till mer :-))

Mexico-Mogge och jag har ett litet mantra som vi tar till när träningen känns seg och när det inte känns som det blir några förbättringar; "alla gånger räknas".
För även om det bara blir 15 minuters träning hemma på yogamattan, så tänk på att 15 min/dag i en vecka blir drygt två timmar. Tänk då hur mycket träning det blir på 1 år! (min cytostatika-hjärna orkar inte med så långa uträkningar, men det blir MÅNGA timmar).

Så snälla, snälla börja träna. Lite iallafall, promenera, gå med stavar, hund eller barnvagn eller stretcha. Bara ni gör något, för man mår så mycket bättre när kroppen får röra på sig och endorfinerna får hoppa fritt. Och så är man så mycket bättre rustad ifall man råkar ut för sjukdomar. Både sådana som sitter i kroppen eller om sjukdomen sätter sig i själen.
Det går sakta, sakta framåt. Orkar inte med alla magövningar på Body Pump passet ännu. Men jag gör mitt bästa, även om jag står på näsan var och varannan gång:-)
Här står jag i mina ganska nya träningskläder :-) En viktig del i motivationen är faktiskt kläderna! Mössan är bara för att dölja syntetkänslan i pannan. Lite varmt, men det får man ta :-))


lördag 29 december 2012

Peruk och Paljett, en fantastisk combo :-)

Snart är det nyår. Ett mycket konstigt år. Händelserikt i alla högsta grad. Men årets summering tänker jag inte göra nu :-)) 

För nu har jag viktigare saker att berätta :-)) Jag och min älskade Casey har nämligen inhandlat nya nyårsklänningar. Tjohoooo!!!!!
Så fina, om vi får säga det själva. Handlade gjorde vi så klart på vårt favorit ställe; Fiorucci. Där hittar man det mesta. Och så får man så skönt bemötande. En kram och en komplimang brukar vara standard.  :-) Man blir alltid på bra humör när man får hänga med Lotta & Co. Så jag valde en svart paljett klänning. Undrar om den matchar mig utan peruk också :-))) Den här klänningen kommer att få hänga med på många rolig partyn 2013, men vi börjar lite försiktigt med nyårsafton i Göteborg.

Nyårsafton firar vi på olika håll, (Casey och jag) så klart :-)) Men innan firandet börjar så skall jag springa Sylvesterloppet (10 km runt Ullevi 2 ggr.) mitt första lopp efter operationen. Det skall bli så spännande!!!! Och sedan har jag och Casey en hemlig tradition :-)) 
Vi hoppade upp i soffan och fotade oss själva, tur att man har så långa ap-armar :-))
Hår "grejen" fick lilla-syster yster låna, så jag får improvisera fram något annat till på måndag :-)) Det känns som att när man har peruk kan man gå "all in"
Lite flanig bild, jag vet :-)) Men jag är så stolt att jag kan hålla in magen och samtidigt puta med rumpan, i 30 sekunder. Det var inte mer än 13 veckor sedan magen stack ut och rumpan var helt insjunken. 

Vi har rätt kul Casey och jag :-)))
Happy New Year !!!!!!!



fredag 28 december 2012

Fungerar sexet bra??

Alltså det där med att var öppen-hjärtlig ställdes på sin spets idag. :-))
Låååååång kö för att göra årets sista bankärende. Hittar en ledig soffa och sätter mig. Typ 20 personer före.
In kommer kvarterets solstråle. En alltid lika glad och munter man i 70-års åldern, som hejar och tjötar med alla här runt Kirstinelundsgatan på sina morgonpromenader. Han slår sig ner bredvid mig och börjar prata. Vi diskuterar livet och julen i allmänhet och han har hört att jag hade cancer. Självklart frågar han var cancern satt, om de fått bort den och sedan kommer frågan ingen vågat ställa.
-Fungerar sexet bra då?
Min cytostatika-hjärna hinner inte tänka innan jag svarar.
-Jo, det fungerar kanon.
Han tittar på mig och nickar. För honom var det en fråga. Inget mer. Han frågade för han ville veta, sedan var det inget mer som intresserade honom (tack gode gud :-)) för vi fortsatte att prata om hans julfirande med sina barn.

Men jag kände mig ganska stolt. För jag skrev ju för några veckor sedan om hur många som skäms över gynekologisk cancer. Oh det är klart, inte hade jag tänkt att redovisa för honom hur bristfälligt eller hur fantastiskt mitt sexliv är just nu. :-)) För det är inget man måste svara på. Men att fråga om saker och ting fungerar, är väl ingen big deal?
Har du opererat knät, så är ju lämplig följd fråga: -Fungerar det att springa? Har du opererat underlivet, ja, då är ju lämplig fråga: -Fungerar sexet?
Hoppas ju så klart att mitt framtida sexliv består i mer än jag själv, hoppandes i en säng med stövlarna på :-)) Bilden är en del av flera i ett projekt jag gjorde i våras.






Men vad gjorde du igår då??

-Nä men, jag var hemma och tvättade mina peruker!
-Jaha, det känns ju helt naturligt att säga, när någon frågar hur man tillbringade kvällen - NOT.

-Alltså. Vänjer man sig någonsin vid att lägga håret i handfatet och tvätta sin peruk, som man tvättar ett ömtåligt "hand-tvätts-plagg". Och dessutom avsluta proceduren med att gnida in balsam????
Verkar vara helt meningslöst när man pratar om syntetperuken, men antagligen har någon kommit på att det ger en mer "äkta" upplevelse :-)))
När det gäller äktahår-peruken så känner man att balsam är ett måste. Men det känns lika onaturligt för det.
Jag tvättade båda perukerna samtidigt den här gången, (eftersom jag var själv hemma).
Då ringer det plötsligt på dörren. Uhhhgggghhh.... hjärtat i halsgropen.
-Äääähuuummm.... vem är det?
-Kristian, säger en välbekant röst. (Min super gulliga granne som ofrivilligt fått min post)
-Vänta! skriker jag. Jag skall bara.....
 Vad är det jag "bara" skall?
Täcka över min bleka, hårlösa skalle?
Skydda honom från en chock, genom att sätta på mig en mössa?
Visa mig värdig och "påklädd"?
När jag stängt dörren börjar jag fnissa. För hur jag än planerar, tänker ett-steg-längre och försöker vara vaksam. Så är det stört omöjligt att förutse alla knasiga, konstiga och oväntade situationer som jag hamnar i på grund av min skallighet, min cancer eller mitt lätt sårade "jag".
Man överlever varje gång, så klart. Och jag tycker oftast att det är ganska kul, om inte annat i efterhand :-))
Handtvätt är att föredra :-)) Men varför är vattnet svagt brunt och min peruk ännu blondare?????
Här ligger mina peruker och blasamerar in sig :-)) Toviga som bara den!
Här hänger min "miss Inga" (min syntetperuk). Jag vägrar att köpa ett perukställ till!!!
Schampoo till syntetperuken. (köper du där du köpte din peruk) Luktar inte bra. Luktar gammal tantparfym. 165:-/flaska, ganska dyrt för något som inte luktar gott. kan man inte använda diskmedel?
Vanligt schampoo för preparerat hår (blonderat eller färgat) skall det vara till äktahår- :-) peruken, luktar vanligt liksom




torsdag 27 december 2012

Nästa som en vanlig familj...

Sov morgon!
Casey såg värsta skräckfilmen igår, rätt bra tyckte jag :-))) för då fick jag sova hos henne :-)
Jag får aldrig nog av den ungen. Hon är mitt allt. Hon torkar tårar när jag gråter, drar mig upp ur deppighetens dike och skrattar åt min knasiga skämt.
Och det bästa av allt, är att hon aldrig skäms för mig.
-Jo, så klart när jag tror att jag kan texten och sjunga hela Nääks låt, eller när jag försöker dansa som Madonna i videon "4 minutes".
Men inte för att jag går på cellgifter, eller för att peruken sitter snett eller att jag ibland gråter av uppgivenhet. Då är hon världens bästa. För då lägger hon armen om mig och tittar mig djupt i ögonen och säger något smart eller något uppmuntrande eller något annat klokt som jag antagligen aldrig hade kommit på i stundens hetta.
Det kallar jag kärlek!

Idag var vi på stan och skulle leta jeans till mig och en födelsedagsklänning till Casey. Men jag orkade inte hela vägen. Trots två vändor till Centro, för starkt kaffe. De nya lösögonfransarna som jag fick fast i morse kliade och limmet rann sakta, sakta ner i ögonen så jag såg ut som jag festat hela natten och hela dagen :-)

Casey fortsatte på stan med sina väninnor och jag själv gick hem och slet av mig fransarna, tog på mig löparklockan och gav mig ut på första 10 km. rundan efter operationen!!!! Det gick sakta, sakta. Men vad gjorde det. Jag orkade hela vägen!!!! Tjohooooo!!!
Söta Casey och jag på stan. Helt svullen runt ögonen för att jag hade lite bråttom när jag skulle sätta fast mina nya lösögonfransar :-))






tisdag 25 december 2012

Tig kvinna och spring!


Regn, regn, regn, regn.
Men vad gör det, jag har ju en ny löparklocka :-))
Åh så har jag ju cancer, åh då måste man ju gilla allt - NOT :-))

Den här cancer resan måste snart ta slut. Eller iallafall cellgifterna, så att jag får bli mig själv. Har nog kommit till en punkt där jag är rätt trött på att se mitt skalliga huvud i spegeln. Den enda som får se mig utan peruk och fransar är den absolut närmaste familjen (Casey, farsan och brorsan). Inte för att jag skyltat med med mitt bleka, skalliga huvud tidigare, men vänner och bekanta som varit hemma har sett mig knalla omkring i min "fuck cancer" mössa och utan peruk. Men nu känns inte det bekvämt längre. Eller så är jag rädd att cancern skall ta över. Eller så är jag trött på resonemanget att jag visst kan gå utan både peruk och mössa. MEN jag vill INTE. Jag vill vara frisk, jag vill se ut som Cecilia gör, och Cecilia är inte skallig. Hon har blont, långt hår som fladdrar när hon springer. En odefinierbar frisyr, som gör att hon ser ut som en obäddad säng för det mesta. Men det är ju jag.
Och så vill jag kunna resa, bort!!!

Men jag sprang som vinden, genom ett mörkt Skatås. Kanske inte som vinden, men som en halt vinthund kanske :-)))
Klockan mätte 8 km. exakt. Tiden blev 48:47 exakt. Min puls var uppe över 178 när jag var på toppen av sista backen.
Så detta är min officiella tid. Nu skall jag bara framåt. Min klocka (den måste få ett namn, min nya materiella kärlek :-)) kommer att ta mig dit, för motivationen finns där, men för att pressa på lite mer behövs bevis på att det går framåt. Så trots att pulsbandet satt åt för hårt och att jag inte kan alla funktioner ännu, så var det såååååååå kul!!!!!
Men nu är jag helt slut, så någon galen kväll på stan blir det inte. Kanske lite FIFA 13 och hämtpizza :-)

Min klocka säger allt :-)))



GOD JUL!!!!!

Det blev en jul år också :-))
Och en riktigt fin, bra och kul julafton.
Casey fick en av sina julklappar på morgonen. Hon blev jätte glad. Hon tog en promenad och jag gick till gymmet en sväng.
Sedan kom nästan hela familjen in till oss :-))
Vi åt och vi drack och vi åt och öppnade presenter. Fick finaste presenterna ever.
Biljetter för mig och Casey till P3 Guldgalan!!!! (undrar var kan man köpa biljetter till efterfesten? Casey är ju 18 år då, tänkte ge henne det som överraskning) häng på, det är hur kul som helst!!!!
Och så fick jag en riktig löparklocka med puls och gps!!!!! Har aldrig haft en så fin klocka!!!!
Den fick jag av min söta löparkompis!!! Så omtänksamt!!!
Kvällen avslutades inne hos mina partygalna grannar, jag och brorsan traskade över när alla försvunnit ut på sitt. Där blev det mer vin och massor av dans, såååå kul avslutning på julafton. Mina grannar är bäst. Helt galna och så generösa och så dansanta och så gulliga.
Somnade som en stock kl. 01.03

Så trots vin och glögg måste jag ju ut i spåret för att prova min nya klocka. Måste bara få ordning på alla funktioner, för enligt min löparkompis kan man nämligen synka all information med jogg.se
Med risk för outa sig som nördarnas nörd så är det faktiskt jätte kul med egen statistik :-)) Man blir lite mer motiverad när man skriver upp vad man tränat, hur länge och vad!!
Får man inte nog av oss irl, så finns vi även som julpynt :-) ps. kolla mitt fina egna hår!!! Bilden är från förra julen!



söndag 23 december 2012

Kanelbullar och julgran = mysigt


Jag hittade en fin present till Casey :-))) så nöjd.

I kväll har Caey och jag har monterat och spretat ut alla grenar på vår fina gran. (som allergiker så är äkta granar en klassisk astma-utlösare så finaste plastgranen har vi) Och klätt den! Men tyvärr så hade 2 meter av belysningen somnat in, så den blev lite mörk. men vi är väldigt nöjda.
Vi har gjort enklaste julgodiset ever. Kokostoppar och ischoklad. Ser grymt avancerat ut, men är sååå enkelt. Läs bara igenom HELA receptet innan du börjar, så slipper du göra vissa moment 2 ggr :-)))

Är precis på väg i säng, och några partyglada sötnosar smsar och undrar om jag skall komma förbi restaurangen de sitter på och säga hej. Inte för att jag orkar ge mig ut nu. Men rent tekniskt är det inte heller möjligt, det tar över 40 minuter att få ihop "mig". Det vill säga; peruk, lösögonfransar och make-up :-)))

Super söta Ellen kom förbi med en "liten" julhälsning. Jag lovar, största kassen med 10 påsar bullar som mamma Marie bakat. Jag älskar kanelbullar, som är hemmagjorda!!!!!!! Sååååå goda, har nog ätit (långsamt och njutningsfullt, så klart) 7 st idag. Vågen visar stadiga 62,7 :-))) Så lite mer bull-diet och jag är uppe långt över min vanliga vikt på 63 kg innan nyår. Jiiiipiiiiieeeeee!!!!
Sååååå många kanelbulls-påsar!!!!! Åh sååååååå goda!!!!


Glädjeskrik!!!


Lyckades springa upp för sista backen i Skatås (8:an) !!!!!!!!!
Ronjas vårskrik var en svag viskning jämfört med det supervrål som kom från mina lungor!!!
Sååååå skönt, hela rundan på rekord snabba 48 minuter :-)) Gick i de andra två backarna, och höll bra tempo hela vägen :-))) och lyckades ändå ta mig upp. Lycktstolpe för lycktstolpe betade jag av.
Man lovar sig själv, att man får gå efter att man klarat av att springa förbi exempelvis 2 lycktstolpar. Men när man väl är där, så tvingar man sig, med nya löften (en ny party top kanske :-) att springa en stolpe till. Kan bli rätt dyrt :-)) Men när man väl orkar en stolpe mer än vad man tänkt sig, så infinner sig en helt gratis belöning :-)))

Och nu skall jag hasta ut för att köpa en fin julklapp till Casey, mitt hjärta!!!

Och så här känds det, I got life!!!!



lördag 22 december 2012

God morgon!!!!!


Det blev en skönt, jobbigt och skit jobbigt Body Pumppass på Kompassen den här fredagen också. Bästa sättet att börja helgen på :-))
Orkade till och med lite tyngre plattor på stången, men underarmarna värkte så in i bängen.
Precis i slutet av blodkärlen där cellgifterna sprutats in, känns det som det som något gick sönder. Som om venen sprack. Inte att det gjorde extremt ont. Men känslan var rätt otäck och helt ny.
Det känns verkligen att cellgifterna bryter ner kroppen och psyket går nog samma väg till mötes. Jag vill ha mitt liv tillbaka, min frihet och hjärna.
Hoppas, hoppas verkligen att jag inte behöver göra fler behandlingar än de två som ligger framför mig!!!!!

Snart är det verkligen jul, och jag borde vara full av stress och otillräcklighet. Men vi har aldrig firat jul så där jätte hårt i min familj eller släkt. För lever man inte i en kärnfamilj så kan ens egna lilla vackert haltande familj bli ytterligare ett bevis på att man misslyckats.
Så för att slippa den där hemska julångesten (jag vet så många har), beslutade både min mor och far (omedvetet tror jag) att inte göra någon stor grej av årets hetsigaste tid.
Visst har vi firat jul, visst har vi haft julklappar och julgran och visst har vi förväntansfullt tindrat med ögonen. Men lika många jular har vi firat i Asien eller Sydamerika, ihop eller var och en för sig. Och ibland med andra familjer än våran egna.
Så för mig passar det rätt bra att vi har det så, speciellt det här året. "Annus horribilis" 2012 som Drottning av England kallade 1992 för i sitt tal, till nationen på sin 40-års dag. 2012 behöver verkligen inte krönas av en ångestfylld julafton, dessutom. Men det slipper man i Hedströmarna, von Hofstenarna och Linnandernas sällskap :-))
7 ögonfransar kvar men lika glad för det :-)))



fredag 21 december 2012

Skåla med mig!!!!

Idag mår jag bra!!

Vaknade efter 12-timmars sömn!
Kanske är det lösningen, en natt vaken - en natt sömn - en natt vaken - en natt sömn :-))

Hoppade ur sängen. Fixade bankärenden, hämtade bilder på labbet, levererade bilder till kund, fikade med Casey på stan. Sprang upp till världens bästa hudterapuett och köpte sköna cremér.
Behöver du hjälp med din hy så är Åsa "hard-core" hudterapuet. För här gör hon allt från kemisk-peeling till andra spännande grejer som får dig att se yngre ut :-)
Tyvärr får jag inte göra några ansikts-behandlingar när jag går på cellgifter för huden är så skör. Men det är bara tack vare henne, som jag ändå lyckats behålla huden så bra som jag nu har. (tur att det finns make-up som döljer) och tack vare henne som jag är så o-linjig :-)) Åsa är bäst och dessutom en fantastisk fin människa!! Gå in på hennes hemsida om du vill veta mer, eller fråga mig. Jag är ett livs levande exempel på att det fungerar :-)))

Sedan kastade jag mig in på Systemet för att köpa champagne till mina Tre Musketörer; Camilla, Katarina och Magnus.
För har någon räddat livet på mig så är väl en flaska skumpa det minsta man kan ge bort?
Inte bara att de räddade mitt liv. De opererade mig, de svarar alltid på frågor med största tålamod. Man får alltid en kram eller två när man kommer dit och man känner sig sedd och förstådd. Och frisk.
Så min kärlek och tacksamhet och ödmjukhet inför deras kunskap, omsorg och närvaro är nog större än vad jag själv förstår.
-Men Cecilia, säger Camilla och ler så där fint mot mig som bara hon kan.
-Det förstår du väl att vi är här för din skull. Det skall inte vara på något annat sätt, man skall känna sig omhändertagen.
-Sorry Camilla, så är inte verkligheten. För aldrig inom vården har jag mött så mycket engagemang och förståelse som på Kvinnokliniken, Carlanderska. Så jag står ut med mycket :-)) bara jag vet att "min" Camilla, Katarina och Magnus finns där när jag behöver dem!

Så skåla med mig och fira att mitt CA125 är nere i 21!!!!!
Fira med mig att mitt CA125 är nere på 21!!!!!



torsdag 20 december 2012

Hur tänker min cytto-hjärna idag?

Har varit hos Evangelos precis nu. Åh han har pratat med en läkare i Tyskland som tycker att jag skall få starkare Biologisk medicin, eftersom jag är så när noll i CA125-värdet. Så nu kör vi en ny kur på 6 veckor. Och då skall CA125 förhoppningsvis vara nere på noll, tillsammans med cellgifterna så klart! Fick lite akupunktur också, min kropp är helt stel av skräck :-) Kanske inte, men spänd, nervös, lite ledsen och ganska trött på att inte vara mig själv.

Den här cytto-hjärnan som tycks ta egna beslut och lever sitt egna liv går mig på nerverna. Casey ser märkbart oroad ut. Det märks inte i det stora hela, men dom som är med i det vardagliga få stå ut med både det ena och andra missförståndet och förvecklingarna. Inte alltid så roligt och knasigt som jag kanske ger sken av. Men jag hoppas och tror innerligt, att de som älskar mig, förlåter mig och inser att det är övergående. För jag menar ju inget illa och jag vet inte själv ibland hur jag blandar ihop tankar och intryck.

Men den biverkningen är faktiskt värre än både skalligheten och de förlorade ögonbrynen. För man känner tydligt att man inte är sig själv, men man kan inte påverka det. Det känns lite som man drunknar...
Vilken av hjärnorna tänker rätt idag, vem vill vara? Bara mig själv!! Den friska Cecilia.


Stockholm by Katharina

Vaknar i ett ganska grått och snöigt Stockholm. Jag tror jag gillar Stockholm. Man är ju ändå född här. Så det är klart att man passar in :-))
NOT. Men jag har haft bästa guiden av city-slick-as-het-coola Katharina. Hon e så skön. Alla borde ha en egen Katharina!!!
Att bjuda upp mig, fixa hotell, skumpa i en fräck bar, middag, mer skumpa, barhäng, nattmat och en skön säng och Underbart sällskap. Det är kärlek. Vi har pratat och gråtit (inte så mycket som jag trodde) och skrattat. Åh kört värsta cancer skämten. Flabbat åt varandra, åt oss själva. Att vi är som vi är och hur bra det är :-) ödmjuka så klart men med Katharina kan man gå all in utan att det blir fel. För hon är precis som jag (bara snyggare, smartare och mer framgångsrik) och det är skönt att ha en soulmate. Det blir inte bättre än så här :-)

Men jädrar va Stockholm en knasigt, eller rättare stockholmare, syftar främst på snubbar och spänniga 30-isch brudar. Shit va stelt. Och shiit va många som måste leva upp en fasad. Har aldrig tänkt att det var så stor skillnad. Nu förstår jag varför de Stockholmare som vågar sig till Göteborg trivs så bra hos oss. Vi e så sköna i Göteborg. Vi skall vara stolta över oss själva, vår knasiga humor och sköna inställning och tjena tjena humör. När vi kan tjöta med allt och alla.



Bästa Katharina innan hon förvandlades till en tigrinna. Töntig kille trodde han var "rolig" när han drog mig i håret för att få uppmärksamhet. Snatch, sa det och 8 förvånade killar slängdes ut på gatan, bara en blick från Katharina (och några väl valda ord antar jag) räckte. Suprise.


Stockholmare skall alltid vara värst, låååååååånga kvitton.


Låååånga kvitton överallt :-)))


Söt, vän, vacker och lojal, så bråka inte med mig om Katharina är i närheten.

Posted using BlogPress from my iPad


onsdag 19 december 2012

I will survive!!!!!

Att livet leker kanske är en överdrift :-)
Men det känns ljuvligt. Åh jag kommer att skrika hej innan jag hoppar över både broar och bäckar. (Åh som Miss M (Maggan alltså) skrevs ett sms alldeles nyss; Det bästa med att ta ut segern i förskott är att man kan glädjas åt den flera gånger ;))
Hela dagen, natten, hela veckan...
Min vackra mamma Gunnel darrade lite på rösten när hon hörde hur speedad och glad jag Var. Och hon försökte vänligt men lite bestämt säga till mig att det inte är mängden alkohol som avgör själva firandet. Så sant å sant :-) Men det är väl dumt att chansa?

Även om CA125 testet inte säger allt så talar det ändå med tydlighet om att min kropp är på rätt väg. Garantier för ett långt (och lyckligt :-) liv kan ju ingen ge, någon.
Men detta är första positiva svaret jag fått sedan jag vaknade upp den 24 september och förstod att dr. Magnus verkligen opererat mig (det var sann lycka :-) och tagit bort ALLT!

Har nog inte riktigt förstått att beskedet var så bra. Jag hade totalt förträngt att jag ens tog det. Och innan jag för trängde det så tänkte jag att det inte skulle visa någon skillnad från den 3 oktober då det var 317. (som högst har jag haft 321).

Nu drar tåget strax in på Stockholm. Central, måste bara hejda konduktören som lovat ta med min hemnyckel tillbaka till Göteborg ikväll. Stackars Casey skall ju inte behöva vara hemlös i natt bara för att hennes cytostatika-fyllda morsa fick med sig fel nyckel ;))



- Posted using BlogPress from my iPad


Wiiieeehaaaaaaaaa


Glädje. Förväntan. Tacksamhet. Liv. Kärlek. Värme. Vår. Leva. Frisk. Framåt. Gammal. Önskan. Överleva. Glad. Lycklig. Frihet. Lycka. Framtid. Vanlig. Stark. Sprudlande. Galen. Snabb. Vinnare. 

Strax efter halv 4 igår, ringde min nya läkare Marie Swhan från onkologen. Och meddelade mig att hon fått svaret på cancer-markör-testet (CA125) som jag gjorde i torsdags. 
Min cytostat-hjärna registrerade ingenting. 
-Vadå svar? Vadå test? Var det enda jag tänkte medan hon pratade på.
-Det ser väldigt bra ut det här, säger hon i samma andetag. Jag fattar fortfarande inte riktigt vem jag har i luren...
-Ditt värde som var uppe på  312 ligger nu på 21!
-21 säger jag och fortfarande förstår jag inte vad det är hon pratar om. (Är man frisk skall man ha mellan 0 - 35, men i mitt fall så är jag ju inte frisk med 21, men väldigt nära :-))))
Jag tackar henne och säger att jag måste lägga på, för nu börjar jag nog gråta!!
Åh det gjorde jag!! 
Tur att farsan var där, han grät en skvätt han med. Åh att få ringa min älskade Casey och berätta, var bästa samtalet någonsin!!
Så underbart, så oväntat. Mitt CA125 är bara på 21!!!!!!! 
Och det visar tydligen att min cancer-celler är jätte känsliga för cellgifter. Nu är inte hela storyn klar än. Men det bryr jag mig inte om, här skall firas! För mina chanser till överlevnad ökar betydligt när man vet att cellgifterna biter!
Så vilken tillfällighet att jag skall upp till min fantastiska älskling Katharina i Stockholm. Snacka om att det blir firande!!!! På hög nivå!!!! Tjoooohooooooo!!!
Farsan, Casey och jag ligger i sängen och skålar i fransk-rosé-cider med jordgubbar. Pratar, kramas och bara hämtar andan. Sedan somnade jag. Helt slut. Sov 12 timmar.


tisdag 18 december 2012

Det gör ont, det gör ont....

Vill verkligen gnälla, men idag mår jag sååååå dåligt. Jag har så ont i lederna eller snarare inne i skelettet. En väldigt otrevlig känsla. Hela natten kändes som en berg-och-dalbana som aldrig tog slut. Metallsmak som inte ger sig trots intensiv tandborstning eller tandtråd.
Känns verkligen som cellgifterna tar över mer och mer. Nedbrytningen har definitivt börjat. Men som dr Magnus sa igår. -Då vet vi att det fungerar, för din kropp skall ligga på gränsen till att bryta ihop.
Så det är väl som den gamla devisen säger; bryt ihop eller bit ihop ;))

Journalisten Emelie ringde och peppade mig. Hon har ju skrivit en artikel om mig och har inga som helt obligations, men ringde helt spontant.
Det finns så många vackra människor i min omgivning som bryr sig på ett sätt jag aldrig trodde att jag förtjänade.
Fick ett långt mail från en av stans reklam-hövdingar. Kära F delade med sig av sina tankar och funderingar. Han gav mig komplimanger och hejar rop. Och undrar hur han kan hjälpa, på riktigt. Och spekulerar, hur jag efter behandlingarna kommer att besitta erfarenheter som inte många har. (Givetvis kommer jag att göra det på Rivieran med ett glas rose i handen, skriver han. Han känner mig rätt väl den gode Fredrik ;-)
Men det är ju det jag är lite rädd för, att känna mig mer annorlunda än jag redan är, att aldrig mer passa in...
Men om jag läser hans brev några gånger till så kanske jag också inser att allt som händer mig kan bli något berikande, och något riktigt bra!
Så tack F för ditt omtänksamma mail och upplyftande inställningl!!!


Här droppar cellgifterna sakta men säkert in i min kropp, 5 timmar tar det ungefär varje gång.

- Posted using BlogPress from my iPad


måndag 17 december 2012

Så många frågor och så lite tid!


Hela kvällen igår tillbringade jag med att skriva ner frågor som jag ville ha svar på. Jag hade ju en träff med  Dr. Magnus Haeger i morse.
Så hela kvällen försökte jag formulera mig kort, koncist och inte missa några följdfrågor. (Cellgifterna gör att det inte finns några marginaler i min hjärna för improviserade följd frågor :-)).
Men varje fråga slutade med samma tanke. Hur länge får jag leva?  Och blir jag frisk? Hjälper cellgifterna verkligen? Tänk om de inte hjälper? Kommer cancern att försvinna? Måste jag ta fler behandlingar än beräknat? Hur stor procents chans har jag att bli frisk förklarad om 5 år?

Så jobbiga frågor att tänka och ännu svårare att ställa och ännu svårare att hålla koncentrationen och skärpan så att jag verkligen förstår svaren. 
Men C fann med mig under hela besöket. Han kramade mig när vi gick in och tröstade mig när vi gick ut. Tur att han var med! Tack älskade C för att du ville följa med mig!!! 
För hade jag gått dit själv hade jag nog inte uppfattat hälften av vad Magnus sa. Men enligt C som har hela hjärnan i behåll :-)) sa Magnus att jag tillhör de som kommer att överleva min cancer. Att överlevnaden är över 50% och att jag inte kan jämföras med de som har cancer kvar i kroppen. För enligt Magnus som faktiskt har varit inne och pillat och lyft och skurit i min kropp, så säger han att jag har INGEN cancer som går att mäta (vi pratar mindre än millimeter) kvar!!!! Det kallas tydligen radikal-operation när man tar bort allt. Åh det säger han med en bestämdhet som man inte ifrågasätter. Jag kan inte annat än att lita på honom även om jag fortfarande har den där olustkänslan från "djävulsdygnen" kvar i kroppen. 
Men som min kloka bror sa, när han kom hem för att pigga upp mig i eftermiddags, -Så kommer det att vara dagar som är lättare och andra som är svårare. Åh det vet jag ju så klart, innerst inne. Men jag gillar inte att Dr. Shoukofue fick mig; Den obotlige optimisten att helt tappa fokus på att må bra, se framåt och glädjas åt livet. Så himla onödigt. Säkert hade känslan av odödlighet träffat mig förr eller senare, men jag hade föredragit senare :-))

Casey skall strax får sin adventspresent. Jag missade det igår, förlåt dockan! För ända sedan hon var lite så har hon varje advent fått en present. "Fågel - fisk - eller mitt-i-mellan" Varmt när man närmar sig och kallt om hon letar på fel ställe. Eftersom jag gömmer presenten på de mest raffinerande och ibland otroligt korkade ställen där vi bor så blir det världens längsta lek. Jätte barnsligt, vi vet. Men det bryr vi oss faktiskt inte om :-)) 
Casey var väldigt nöjd med sin 3:e advents-presents-tröja. :-) De blå nagellacket fick hon 2:a advent!






söndag 16 december 2012

Skjuta skarpt mot cancern!


Läges rapport:
Ont i knän och lederna och vissa saker jag äter smakar helt plötsligt metall.
På ett sätt är jag glad att jag har ont och inte mår så bra, för då vet jag ju att cellgifterna i alla fall gör något med min kropp :-)
Så äntligen, i morgon skall jag träffa Dr. Magnus Haeger, för att få ytterligare en förklaring på djävulsdygnet som Dr. Shoukoufe gav mig, förhoppningsvis helt i onödan. Min nya läkare på Sahlgrenska, verkade ju bra, men jag litar ändå inte på dem 100%. Känns faktiskt jobbigt att inte lita på på sin läkare. Mitt liv vilar faktiskt i deras händer. Skulle helst vilja lita på dem, för det är ju så klart lättast. Men jag sätter stor tilltro till besöket i morgon bitti med Magnus.

Jag och Casey tog bilen till Borås, fikade med söta syster-yster Ellie. Mikael och Madeleine dök också upp. Så mysigt att träffa min extra unge. Nu är det bara Anna jag vill krama också. Madeleine och Casey tog en tur på stan. Jag tog en tur med Martin. Och min Glock.

Skjutning är som yoga. Meditativt. Man koncentrerar sig, man slappnar av. I yogan är tanken är tom. I skyttet är tanken tom. Det är då träffbilden blir som bäst. För så fort som man låter tankarna fladdra är man förlorad :-)  Och Martin vinner. Vi ha skjutit ihop i över 10 år, och vi har lika roligt varje gång. Två timmar känns som en kvart.
I Sverige är skytte en sport. det tar tre år för att godkännas Mängder av tester och prov innan du godkänns. Och det är många timmar man måste lägga ner för att bevisa att skytte är just en sport. Sveriges vapenlagar kunde vara ännu stängare tycker jag, lika så alkohol-lagen. Som tar ännu fler liv än både cancer och vapen.
Fuck that cancer, var det enda jag tänkte på, "Determinator" syns det kanske :-))



Hej då C

cancer är konstigt.
man tappar saker.
man tappar håret.
man tappar sig själv.
man tappar sin pojkvän.


Vem sa att livet var rättvist, vem sa att det skulle vara lätt. Men att bli dumpad när man är sjuk är ta mig fan värre än att man blir dumpad när man är frisk. Fråga mig, för nu har jag varit med om båda. C lämnade mig tidigare i veckan med krossat hjärta.

Klart att jag såg det komma. Det det började redan dagen jag kom hem från doktorn första gången. Och jag förstod ingenting. För var det inte vi, C och jag? Även med lite cancer. Tydligen inte :-). Och då gick det upp för mig att "vi" var nog inte på riktigt, för är man älskad på riktigt så blir man inte lämnad mitt i livets jobbigaste fas.

Men så kom jag på en teori, så klart att det är så här;

För är man en Rebound-girl, så är cancer no-no.
För som Rebound skall man alltid vara sitt snyggaste, alltid glad och förstående. Frisk och stark. För att kunna stänga en bar med huvudet högt, hålla låda en helkväll eller bara vara mjuk och skön, det är det en Re-Bound är till för :-)
Så det är klart, att får man cancer så åker man ut. (Rebounds åker ut vilket fall som helst, men med cancer så går det lite snabbare :-)) För det är väldigt oklädsamt med cancer. 
För en Rebounds främsta egenskap är självständighet, humor, och gärna en god hållning.

Men jag trodde faktiskt att C skulle vara med mig på hela cancer-resan, ja, faktiskt hela livet. Jag saknar honom så att det gör ont i hela kroppen.

Men livet måste gå vidare, med eller utan cancer, med eller utan C. Skaka av sig, resa sig upp och tänka att, -Tja, hur jobbigt kan det vara. (rätt jobbigt :-) för när jag tänker på alla roliga saker vi gjort och alla 90 mil vi sprungit tillsammans och alla liter viner vi smakat, alla knasiga saker vi gjort och alla härliga konversationer vi haft. Ja, då svider det till i hjärtat.
För nu blir det ju inget mer. Det blir bara tyst och tomt.

Så därför tror jag faktiskt att det är min tur att skaffa mig en Rebound boy/man. Så se upp alla friska pojkar och starka män :-)
För nu vill jag skratta och prata och känna respekt. Få galna sms och kanske lite kärlek-light :-)). Dansa, gå på party, hångla ohämmat och somna utmattad kl 5 på morgonen. Åh dra vidare på nya äventyr när jag känner mig hel igen :-) (man ger och man tar :-))

Liten ordlista
Rebound = kallas man när man dejtar en nyskild kvinna eller man. Man finns där som en ego-boost under skilsmässans första trevande månader. Rätt kul om man vet vad man ger sig in på :-), men mitt råd är att inte falla lika hårt som jag gjorde för C.



lördag 15 december 2012

Här vill jag vara :-)


Lite illamående trots mediciner. Men jag sov som en stock hela natten. Vaknade halv nio, med massor av glada sms som studsade i min telefon :-) så klart man blir glad då!

Åh alla fina mail, sms och FB-hälsningar jag får, förstår ni hur glad jag blir? Hur mycket lättare allt känns? Att inte vara bortglömd, att få fina komplimanger?
För är det någon gång i livet som jag/man/vi behöver boostning är när man mår som sämst, känner sig som fulast och är som korkast? (jag lovar, närminnet är ännu sämre, jag ser att Casey inte vet om hon skall skratta eller gråta: C kallade mig Doris förr, så fort jag sa något galet. Undrar vad han skulle säga nu "Doris 2.8"? :-) Hur illa kan det bli? Så länge jag gör en sak i taget, tittar på det jag gör, så går det lekande lätt. Men det finns inga utrymmen för att göra två saker samtidigt. :-) Snacka om att leva i en bubbla :-))

Så tack alla snälla, gulliga vänner som tar sig tid att ringa, maila och smsa mig. Ni är fantastiska som bara fortsätter att mata på med fina ord. TACK för att ni inte glömmer mig!!!

Här vill jag vara, kolla skylten; så roliga vi är i Göteborg!
Den står mitt på avenyn vid hållplatsen Valand. Åh här får man kramas! Kan ju blir hur spännande som helst om man går dig själv :-) eller inte :-)))

Har precis sprungit 8;an i Skatås och det fick riktigt bra. Så nu skall jag ta en lite power-nap, för snart är det lördag kväll och då skall vi ha kul, eller hur? Vet inte var min lördag kväll tar vägen, men i morgon har jag skarpa grejer på gång. :-) Lite pistolskytte med bästa Martin väntar.
Kramas är väl bland det bästa som finns? Så har du någon att krama, släpp inte taget :-))


En helt vanlig kväll :-))


Satt och redigerade bilder största delen av dagen/kvällen.
Men 17.30 stod jag faktiskt nere på Sats Kompassen, på mitt första Body Pumppass på 3 månader. Med pytte-små vikter. Min peruk och nya träningskläder.
Nya träningskläder emellanåt är ett måste. Motivationen blir bättre, man känner sig finare och i mitt fall så är tighta löparbyxor utbytta mot svarta vida (= stora) haremsbyxor. Mina spinkiga ben är inget som behöver framhävas :-))
Tyckte att det gick riktigt bra. Mina vanliga knäböjningsvikter på 20 kg, hade jag förstås lämnat kvar på hyllan, för nu var jag glad att nästan orka 5 kg. Och det var tungt.
Men det kändes helt underbart ändå. Kände mig stark och stark :-) Tills jag såg mig i spegeln.
Där stod en blek vandrande pinne i för stora byxor och mössa på huvudet. Som slet så svetten lackade. Och det var jag.
Tur att jag ser dåligt på långt håll, för spegelbilden av mig själv suddades ut ju tröttare jag blev. Så jag slapp se den där ömkliga varelsen och påminnas om hur jag faktiskt mår.
Men jag körde hela passet !!!!! Vilade bara några reps. Så när klassen var slut, kände jag mig ganska muskulös och mycket nöjd.
Min själv bild skevar ju något. Mår jag bra = då är jag fin och muskulös och rätt smart!
Mår jag dåligt då är jag den där bleka räkan som inte har något närminne :-) Men så är det ju för oss alla ibland. Med eller utan cancer!
Tack Natalija för ett fantastiskt pass!!!
Sedan gjorde jag och tjejerna en jätte god purjolökspaj och Gino (olika frukter, kokosflingor, vit choklad i ugnen) till efterätt. Och toppade det med en galen film. Såååå mysigt.
Men efter 10 minuter tog 5 timmars natten från igår ut sin rätt, så jag somnade gott och sov till halv tio!
Så godmorgon mina vänner!!!!
Väldigt suddiga och väldigt svettiga säger vi så klart; Fuck that cancer!!!!


fredag 14 december 2012

Dagen efter...


Alltid prövningarnas dag. Dagen efter cellgifts behandlingen. Men det känns faktiskt helt okej. Förra gången var jag helt speedad. Allt kortison gör att man flyger högt. Kunde bara sova 5 timmars i natt, kanske förklarar det varför jag är lite låg idag. Och att veckan var lite tuff :-).
Har inte riktigt landat i att jag lämnat 45% överlevnad och åter inträtt till 75%. Jag vet, det finns inga garantier, men 75% är sannerligen många fler och dessutom finns det inga 100% garantier för någon. Även om det är en klen tröst :-)

Har suttit vid datorn, varit med Casey på vårdcentralen och tagit bort några stygn OCH köpt den där knasiga turkosa klänningen jag visade igår. 
Den skall jag nämligen ha på mig, när jag hänger i Saint Tropez i sommar. När jag skall ta med Bosse och Linda och Marianne och Kenth och brorsan med sällskap och alla andra skönt knasiga människor som vill fira en solig midsommar och på natten skall vi clubba på något coolt ställe. Och då kommer jag vara 4 kilo mer muskler, solbränd, utsövd och fylld av skumpa. (ja, brorsan, jag lovar lagom fylld :-)) Så låter det lockande är det bara att hänga med!! 
Det är en av mina mål som jag har satt upp. Kanske verkar det ytligt. Men för att orka ta mig igenom den här behandlingen, och verkligen veta att jag kommer att ha kul och skratta, måste jag faktiskt få ha några lättsamma guldkorn att se fram emot. Jag skall jobba som en galning hela våren, hyra ut min lägenhet under sommaren (vet ni någon som vill, så hör av er!!) och unna mig 4 veckors semester!!! En annan är att återigen springa Marathon du Medoc. Vi är redan några som bestämt oss för att åka, bokar gör vi efter jul och vill du hänga på, hojta till!!! 

Fick ett mail från Jessica Lundberg på Rapunzel. Mailade henne och erbjöd mig min hjälp, stöttning eller bidra, insamling, då jag såg att de hade ett samarbete med Cancerfonden om peruker. Min hjärtefråga vet ni väl vid det här laget :-). Jätte gulligt mail, där berättade att de precis startat en stiftelse "Rapunzel vs cancer"Dessutom vill hon vill veta allt om min strävan mot en riktig peruk! 


Den här söta tjejen har drabbats av Hodgins lymfon, tyvärr fick jag aldrig hennes namn. men väldigt fin bild på henne! 

Det blev den här klänningen från Top Shop i allafall. Så "Fait attention le tropezienne, j´arrive"


Girls night out and in :-)

Min fina lilla, trötta party-prinsessa som dansat Lussedansen både måndag och tisdag och självklart följt med på Glögg-festen som skolans äldsta elever anordnar (självklart alkoholfritt, för de höll till på Peackcook :-)) var något trött i onsdags. Min djävulsdag. Men hon är världsklass. För hon hoppade upp och gjorde en heldag med mig (kanske snarare halv, vi sov länge :-)) men vad gör det? När hon ville pigga upp mig!

Vi började med en kaffe och Croissant på Centro, sedan gick vi vidare till Rag Lady, Topshop (provade världens mest galna men snygga klänning, i turkos glitter. Var ärliga, ser jag ut som en desperat medelålders kvinna i den, eller en transvestit, eller kan till och med jag bära den på en galen fest??? 
Ge mig råd, både jag och Casey tyckte den var super snygg, men too much :-)) 
Sedan gick vi till Fiorucci och Casey köpte snygga boots. Sedan var det dags för fotvård. Sååå skönt. Eklandagatansfotvård, kan skarpt rekommenderas. Hon är hur trevlig och duktig som helst och mina fötter är så mjuka och fina. Caseys också!!

Bästa maten inhandlades på Sofina på Engelbrektsgatan. Färdig mat, bara att värma. Kvällen avslutades med film i soffan och en Ben & Jerry glass. Min favorit smak, Strawberry Cheese Cake.

Så även om det var en djävulsdag på många sätt, så gäller det ju att lägga det man inte kan påverka åt sidan. För vad hade det hjälp om jag satt mig att böla istället för att hänga med min livsbejakande unge?
Ingenting. Visst var jag nära till gråt flera gånger när jag kom att tänka på något som påminde mig om C eller cancer. Men då får man väl gråta en skvätt, torka tårarna och leta efter en snygg nyårstopp :-)) det finns så sablars mycket kul där ute i livet, åh här skall det levas kan jag lova!!!  
TACK ÄLSKADE CASEY!!!!
Jag och Casey väljer god mat på Sofinas!!!
Transvestit? Desperat? Galen? Vågad? På rätt fest? Hjälp mig!!!!!
Nice fotvård, för oss två! (ser ut som två ben, men de tillhör båda mig :-) Casey fick en egen bytta!!
Lille söta Gustav, min idol och hans mamma Annica kom förbi för en kaffe och pepp-talk. Tack fina fina Annica!


torsdag 13 december 2012

En ny man gör entre i mitt liv!


Så var denna dag till ända, från nattsvart till ljusgrått. Men tack vare oväntat besök, galen sms bombning, peppande sms och sms fyllda av kärlek, så gick tiden på avdelning 70 gick väldigt fort idag. Även om vi kom igång sent efter mitt brake-down på morgonen. Känner mig så klart cytostatika fylld, som i en bubbla. Åh i kväll väntar mer behandling hos Evangelos.

Klockan halv fyra möttes vi, de tre musketörer (Casey, farsan och jag) på Restaurang Kometen. Vi har ju provat fler olika ställen med bra käk. Men Kometen vinner. Dit går vi var tredje vecka! För menyn. Maten. Atmosfären. Läget. Personalen. Inredningen. De andra gästerna. Som gör att man trivs. Man känner sig för flyttad till en tidlös era, en tid som aldrig kommer tillbaka. Lite vemodigt så där, men ändå fullt av liv och möjligheter. För på Kometen är allt möjligt :-)
Idag var självaste Leif Mannerström där, han spankulerade runt och pratade med alla gäster. Så nice. Vi började prata med honom och han satte sig ner och berättade att han brukar laga mat på Drottning Silvias Barnsjukhus. För cancer sjuka barn. Vi bondade så klart :-) Fint gjort. Så jag berättade om bloggen, klart att ha ville vara med på en bild.
-Så tråkigt, du är ju så ung säger han och suckar tungt. Jag ler lite, visst är det tråkigt. Vi tar några bilder!
-För du är väl runt 30, så tråkigt, med så unga som blir sjuka. Då vaknar jag till; 30!!!! Jag som har fyllt 40 :-)) Farsan flinkar in att vi är 3 generationer, Mannerström gör stora ögon. I love him.
Två cancer-fighter som gillar mat!!!


Fuck that cancer real´hard!!!!


Djävulens dygn är över.
Stadium III, med 45% överlevnads risk.
-Nej, Cecilia, det heter chans, så säger Dr. Shoukofue.
Jag skiter högaktningsfullt om det kallas risk eller chans om det bara är 45% att vara vid liv när 5 år gått.
Men är man så kall, att man inte kan förklara bättre än så. Att låta en patient gå iväg helt söndergråten. Då skall man inte vara läkare.
-Men du vet hur läkare är säger många (inte söta syster Linda dock)
Visst att läkare i mångt och mycket är ett tekniskt yrke och att man kanske blir lite härdad, och stänger av känslorna, för man kan inte ta på sig patientens ångest varje gång. Det förstår jag.
Men har man så lite empati, eller är så fyrkantig. Så kanske det passar bättre att jobba på kontor eller på en fabrik. Inte skall man jobba med människor och definitivt inte på en cancerklinik!!!!

Kommer till min 4:e behandling och bryter ihop. Linda tröstar mig, kramar mig och vill så väl. Hon är verkligen världens bästa. Hon tar mig på allvar. men ger mig inga flåshurtiga falska förhoppningar men inte heller dåliga spekulationer. Hon tycker att jag skall träffa en annan läkare. Det tar 1 timme så har hon skakat fram Dr. Swhan. Vilken skillnad. Pedagogisk och korrekt.
Hon förklarar att Stadium III är så klart inte jätte bra, men hoppet till Stadium IIII är jätte stort. Och hon ger mig, med sin erfarenhet och expertis 75% chans att leva efter 5 år. Och nu pratar vi chans :-))))) Tjohoooo!!!
Ringer brorsan och han tycker att vi skall fira; 40% bättre odds, shiiit det är stort!!!
Så även om livet är rätt guppigt nu, så blev det genast 100% bättre!!
I´m back!!!!!
Fuck that cancer och vänd blad. Den enda vägen är framåt :-) Jag å mina cellgifter jobbar bra ihop!!!


onsdag 12 december 2012

Fuck cancer på riktigt!!!!!

Hur mycket orkar man egentligen?
Besöket på onkologen blev inte som jag tänkt mig.
Visst, proverna var bra, så det blir cellgifter på torsdag. Självklart är jag glad, trots att jag misskött mig rätt rejäl och sovit dåligt, senaste veckan.
Med mig till läkaren hade jag en bunt frågor, ganska oskyldiga. (trodde jag)
Åh klart man inte skall fråga frågor om man inte kan hantera svaret, men hur i helvete skall jag veta hur illa ett svar kan vara????
Frågade lite om testet CA125, som jag tycker att alla kvinnor borde få veta om, att det finns. Och om ett nytt läkemedel, Avastin, som många med min cancer får, men inte jag... Och sedan en fråga om vilket Stadium jag befinner mig i, för jag hade läst att cancer delas in i Stadium I, II och III.
Eftersom de opererat bort "allt" så antog jag ju att jag var i Stadium I eller max II.
Jag är i Stadium III.
Min torra tråkiga läkare, ville inte ens förklara vad Stadium III betydde. Jag grät. Och jag tror jag gick sönder lite, (jag gick nog sönder lite i söndags kväll också, då jag insåg att C inte vill vara med längre)  Två hjärtekrossande saker inom loppet av tre dagar är nästan too much, även för mig.
I alla fall, Dr. Shokoufeh skickade hem mig, för tiden var slut... gråtandes och utan förklaring. Fan vad jag hatar att vara i cancer-branschen!!!!
Gråten tog liksom aldrig slut, åh vem skulle jag ringa?
-Jo, någon som man vet alltid har tid för en och som alltid är så omtänksam; Camilla på Kvinnokliniken på Carlanderska. Snabbt och lätt ordnade hon första lediga tiden till mig. Så nu får jag träffa Dr. Magnus Haeger på måndag och då kommer jag att få svar på varenda fråga, lovade hon. -Och vi kommer inte att släppa iväg dig innan du förstått allt, säger hon med sin snälla snälla röst.
Jag vet att det finns flera av mina väninnor som jag kunde ringt, men man vill ju inte störa.

Så just nu sitter jag här och har ingen, aning om min prognos eller hur min kropp svarar på cellgifter.
Enligt Dr. Magnus, så är prognosen jätte bra; allt är borta. men Dr Shokoufeh så kan man inte säga något... Så kanske gör jagen höna av en fjäder. Men det är bland annat därför jag hatar cancer-branschen, det dyker upp nya saker hela tiden.

Så hur mycket orkar man...
Det tror jag man bestämmer själv. Jag är faktiskt inte redo att ge upp. Jag är ju en jävla fighter och jag skall krossa den där fucking cancern och inte låta någon okänslig läkare stoppa mig. Åh jag väntar till på måndag då jag pratat med Dr Magnus Haeger.
Jag har ju vunnit 1 biljett till Cirque du Soleil, fattar ni så häftigt! Så vänta 2013, här kommer jag !!!
Så på med störtkrukan, det kan bli lite guppigt ett par dagar :-))




tisdag 11 december 2012

Cancer-branschen är rätt jobbig


Tog ju prover igår, men fick aldrig något svar. men en rätt tråkigt samtal med en okänd sköterska + några andra tunga uppvaknande (jobbigt när man inser att vissa människor inte är vad de utger sig för att vara) gjorde att jag fullständigt bröt ihop. Så jä"#€%&/a jobbigt att vara i cancer-branschen.
För jag fick en sträng tillrättavisning om att jag var tvungen att träffa läkare nr 3 i på onokologen för annars får jag inte min tredje cellgifts behandling.
-Är det lag på det undrar jag?
-Ja, säger sköterskan.
-Verkligen, i Sveriges Rikes lagbok? -Står det att man måste fläka ut sitt privat liv till nya läkare, varje gång, för att få cellgifter?
Då blev hon tyst och bad att får återkomma.
Söta syster Linda ringde och sa att det bestämmer jag själv, om jag vill träffa läkaren. Klart jag vill prata med en läkare som kan ge svar, jag har typ tusen frågor :-))
Men jag vill inte träffa en ny manlig läkare som sitter med mina journaler och läser, tittar upp på mig, nickar och fortsätter läsa.
Mina journaler (kanske allas) är rätt fjantigt skrivna. Känns väldigt  utlämnande...
Eftersom det bara är "min" läkare Shokoufeh Manouchehrpour (som jag sökt 6 ggr och aldrig ringer tillbaka) som får svara på frågor, är besök hos andra läkare helt onödiga. Dessutom kostar det 300:- för att gå dit och ha en luftkonversation.
Men gissa vad som lönar sig?
Att ställa krav, precis nyss ringde sköterskan och berättade att "min" läkare visst hade tid idag... Hon som skulle vara bortrest ?!?!?! Helt plötsligt kunde de skaka fram en tid i alla fall. Jag återkommer om en stund :-))
Jag tänker inte gå med på något som jag inte vill. Bara för att man har cancer behöver man inte bli foglig!!!


Long time no see

Gissa vilka vi sprang på när vi stormade in på Farellis igår kväll, två gamla bekantingar; Filip & Fredrik. Så kul!!
Casey hade lusse-dans på Samskolan igår kväll; 1 200 barn dansar folkdans i folkdräkter. En helt enastående tillställning. I stort sett varje år, från 1907 har man firat "jul" på det här sättet. Så mysigt att får vara med, tack lilla A med familj för trevligt sällskap och uppmuntrande ord.
Kvällen avslutas alltid med middag på stan, i år blev det Farellis på avenyn. Så där stormar vi, några familjer, glada i hågen in och har hur kul som helst! Dessutom vann jag ett pris :-))
Nu är det snart dags för PT-Yoga med Caroline och där efter läkarbesök!
Alltid lika galna och knasiga. Tack Fredrik för söta och uppmuntarande komplimanger! Men vi glömde ju göra "Fuck That Cancer" tecknet!


Här dansar min Casey Lusse-dans för 6:e gången! Tack Göteborgs Högre Samskola!