Be who you are!!

I fredags fick jag ju känna på hur det känns att nästan bli ertappad. Tänk om någon ertappat mig med att bära peruk, att ha cancer.  Och inte vilken cancer som helst, gynekologisk cancer. Tydligen den mest skämmiga och otrendigaste cancern man kan få (rätt hög dödlighet också..).

Satt och googlar här om dagen (googlar som en galning :-) och den här gången var det för att lära mig mer om "min" cancer.

Men samtidigt hittade jag flera olika artiklar om hur många kvinnor det är som inte vågar berätta att de har cancer och absolut inte att det är gynekologisk cancer.
För det är så pinsamt. Och privat. Och följdfrågorna kan ju ge jätte otrevliga halv äckliga svar. Men varför är det tabu att prata om just det? Varför skulle det vara pinsamt?
Att bli uppraggad har vi all tjejer blivit någon gång :-) och då är det ju rätt mycket fokus på just underliv :-) Men att prata om det med kläderna på är visst jätte pinit.

Det är ju inte så att jag valde att få cancer eller var den skulle sitta.
"-Men hallåå, gud, livet e så himla lugnt och fint, så jag önskar mig lite cancer. Och vore det inte spännande om den satt på... ja säg äggledarna, då blir man ju lite unik också, snälla gud?" :-))

Den satte sig där den ville och jag hade inget att säga till om. Bara glad att den upptäcktes i tid. Och bara glad för att jag har fått barn. (Så här i efterhand har jag ju också facit på varför jag aldrig blivit gravid igen) Så min älskade Casey är verkligen mitt livs jackpot"!
Och jag kan också vara glad att det inte var värre.

Så ändtarmscancer, blygläppscancer, livmoderhalscancer och så äggstock/ledar cancer, kallas för gynekologisk cancer och det pratar man tydligen inte om. Inte så att jag kanske har lust att prata om det över en lördagsmiddag eller med helt nya bekantskaper det första man gör :-)
Men som sagt, jag tror det är bättre att vara öppen. Att säga som det är. Man får så mycket större förståelse. Att om någon vill, så får det bara att fråga, fråga på. Åh jag svarar :-)

Att jag inte har någon livmoder eller äggstockar kvar och så klart inga äggledare. Att jag hamnade i klimakteriet på 35 minuter och hela kroppen loopade. Det är ju inte mitt fel. Jag fick faktiskt cancer och min kropp får betala ett rätt högt pris. Inte fasen tänker jag belasta min hjärna med att skämmas.
Så snälla alla som skäms eller tycker att det är pinsamt, sträck på er. Stå upp för dig själva, låt inte cancern krympa din tillvaro mer än vad den redan gör.
Vi fixar det här!!!

Åh vem är jag? Alltså man får vara rätt galen, när man har cancer, för det underlättar :-)