följ mig...

tisdag 4 december 2012

6 kilometer. tjohoooo!!!

Hallåååå alla där ute, hoppas att ni mår bra!!!

Helgens turbulens gjorde att jag missade att tacka för all kärlek, omtanke, fina ord och kramar som jag fick av så många, när jag kom in på Brewhouse i fredags. För att fota Still Around. Har ju skrivit på Facebook att jag vill ge er alla en gruppkram, åh vi var bra nära i fredags :-))
Tack alla som kom fram, alla jag känner och alla jag känner lite mindre. Jag tror inte ni förstår hur glad jag blev och hur fint det känns att veta att så många bryr sig. och att så många följer och läser min blogg :-)) TACK!!! Jag som trodde att jag var ganska ensam. Med så mycket kärlek och värme så måste ju cancern verkligen försvinna i varenda eventuellt mikroskopiska beståndsdel som finns kvar i min kropp. Fram för kärlek!!!!

Löpning. 6 kilometer på 38 minuter. Idag. Jag och C. Jag är helt slut. Så där trött som man blir när man gjort något ansträngande men nyttigt. Som en dag i skidbacken. Som efter Göteborgs Varvet. Som när man huggit ved. Som efter en lång, lång promenad. Trött och mjuk i hela kroppen, så känner jag mig nu. Och det bästa av allt, jag känner mig frisk. Frisk och trött, alltså, den känslan slår det mesta. (Nja, kanske inte allt om ni vet vad jag menar, hehehe)

Läste en artikel i GP i går, om Therese Alshammar. Ni vet simmartjejen som har en rätt kaxig attityd och tuff inställning. Hon känns inte så sympatisk och rätt ego. Men det behöver man nog vara om man skall vara elitidrottare. Men kommentaren i gårdagens tidning fick mig verkligen att fundera.
"-Jag är en framåt orienterad person och jag har aldrig tillåtit mig att fastna i de positiva saker som hänt i min karriär." -What?
Jag och Casey diskuterar artikeln och Casey menar att elitidrottare aldrig är nöjda med sig själva. Så sant. Men vilken sorglig inställning Alshammar har. Att aldrig vara nöjd. Att aldrig se tillbaka och känna, stolthet.
Tänk om jag inte haft mitt Medoc Marathon att tänka tillbaka på. Att inte ha något att jämföra med. När jag precis efter operationen tvingades upp, för att röra på mig och sköterskan bokstavligen släpar ut mig i korridoren och knuffar mig fram, gående (tänk; hasande) så tänker jag att: "-Det här är ju inte så farligt, det känns ungefär som när jag passerade 39 km. Smärtan hamnade ju i rätt perspektiv. Oh den ap-tunga promenaden på typ 20 meter blev en liten liten tävling.

Så det är väl tur att jag inte är en framåt orienterad person som Therese Alshammar :-)
Lite skönt bakåt strävare, det är nog jag det :-))
Kallt och snöigt på Vasagatan i Göteborg


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar