Fredag kvällen blev hur mysig som helst. Middag med Ellen och Casey på Vallgatan. Så nice att bara vara med sötnosarna. Sedan gick tjejerna på bio med James Bond och jag vinglade försiktigt ut i natten :-)
Ett glas skumpa på Dorsia med två gamla och tre nya bekantskaper från Stockholm. Vilket fräckt ställe. Vilken inredning. Och inte ett ord om cancer på hela kvällen (eftersom ingen av dem vet om vad som hänt och eftersom jag ibland får fota åt dem, så ville jag kolla hur det kändes att inte berätta). Och det gick alldeles utmärkt. Ett par timmar. Men när Nääk-look-alike-Robert skämtsamt rufsade mig i håret fick jag panik :-) Och där med överbevisade jag mig själv om att det är bättre att berätta. För det är okej med peruk. Men fy satan vad hemskt att bli ertappad. Nääk-kopian bara log när jag duckade och sa,
-Du ser ju så söt ut, men vill jag bara busa med dig! Åh det var ju jätte gulligt sagt, men tänk tanken om peruken hamnat snett eller åkt av :-).
Ps. Peruken sitter som klistrad på mitt kala huvud, nästan för hårt. För silikonkanterna ger mig märken när jag har haft den för länge. Så att tappa den är ingen risk... eller? :-) Men däremot om någon skulle känna att det är en peruk, när man inte vet om det. Som om man skämdes för att man bar peruk, så himla pinsamt...
 |
| Glada och hungriga! |
 |
| Gulasch soppa, precis som när vi var i Ungern. Glada och mätta! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar