följ mig...

tisdag 18 december 2012

Det gör ont, det gör ont....

Vill verkligen gnälla, men idag mår jag sååååå dåligt. Jag har så ont i lederna eller snarare inne i skelettet. En väldigt otrevlig känsla. Hela natten kändes som en berg-och-dalbana som aldrig tog slut. Metallsmak som inte ger sig trots intensiv tandborstning eller tandtråd.
Känns verkligen som cellgifterna tar över mer och mer. Nedbrytningen har definitivt börjat. Men som dr Magnus sa igår. -Då vet vi att det fungerar, för din kropp skall ligga på gränsen till att bryta ihop.
Så det är väl som den gamla devisen säger; bryt ihop eller bit ihop ;))

Journalisten Emelie ringde och peppade mig. Hon har ju skrivit en artikel om mig och har inga som helt obligations, men ringde helt spontant.
Det finns så många vackra människor i min omgivning som bryr sig på ett sätt jag aldrig trodde att jag förtjänade.
Fick ett långt mail från en av stans reklam-hövdingar. Kära F delade med sig av sina tankar och funderingar. Han gav mig komplimanger och hejar rop. Och undrar hur han kan hjälpa, på riktigt. Och spekulerar, hur jag efter behandlingarna kommer att besitta erfarenheter som inte många har. (Givetvis kommer jag att göra det på Rivieran med ett glas rose i handen, skriver han. Han känner mig rätt väl den gode Fredrik ;-)
Men det är ju det jag är lite rädd för, att känna mig mer annorlunda än jag redan är, att aldrig mer passa in...
Men om jag läser hans brev några gånger till så kanske jag också inser att allt som händer mig kan bli något berikande, och något riktigt bra!
Så tack F för ditt omtänksamma mail och upplyftande inställningl!!!


Här droppar cellgifterna sakta men säkert in i min kropp, 5 timmar tar det ungefär varje gång.

- Posted using BlogPress from my iPad


1 kommentar:

  1. Du ar sa stark gumman fattar att det ar jatte jobbigt men som din doktor sa det funkar och snart ar allt som vanligt igen .
    Kram
    Mogge

    SvaraRadera