Varför är inte jag livrädd?

God morgon!!!!
Idag klockan 13.00 så kanske det smäller :-))
Kanske blir jag fri förklarad idag och slipper mer cellgifter. 
Men vill jag det??? Kanske bättre att önska att jag blir över-behandlad?
Men jag är inte rädd... är det något fel på mig?

För jag läser regelbundet bloggen "Vimmelmamman",som Lotta Grey skriver. 
Hon fick tjocktarms cancer för drygt  5 år sedan och friskförklarades i maj.
Åh i helgen hittade jag hennes gamla inlägg från 2009.
Hon fick, precis som jag metastaser, förvisso i levern och hon opererades 2 ggr. 
Men hon skriver om hur rädd hon var för att dö. 
Och då börjar jag undra om det är något allvarigt fel på mig. Varför är jag inte rädd? 
Har jag inte insett allvaret. Har jag wallraffat mig genom min cancer. Är jag en korkad blondin (hahaha en skallig blondin) 
Eller tror jag på riktigt att jag bara  är på studiebesök i cancer branschen?
För jag känner mer ilska. Jag hatar cancer.

Men om mitt förhållnings sätt får mig att inte riktigt ta in, hela grejen, det här med cancer. 
Är det fel, eller kommer jag att få några allvarliga psykiska men av det, senare?
Klart att jag är rädd för att dö. Är vi inte alla det?

Jag blir mer arg, jag hatar cancer. Jag hatar sällan. Men jag hatar cancer. Jag hatar nonchalanta läkare och orättvisor och översittare fasoner

Jag vill ju leva i "100 år" och jag vill bli både mormor och moster! 
Och torka tårarna när tjejerna gifter sig och snyta snoriga ungar (för att sedan kunna lämna tillbaka dem till sina mammmor så att jag kan leka värsta cougarn :-))) 
Klart att mitt cancer besked flyttade fram min schackpjäs ett par rutor närmare slutet på det här partiet.
Men ingen vill ju dö, igentligen. Om man är frisk. Därför känns det orättvist att det finns människor som väljer att ta sitt liv när det finns sådana som kämpar varje dag för att överleva. 
Men livet är ju lite märkligt. :-I

Eller är det så att jag skriver det här inlägget om rädsla, för att en oro börjar krypa i kroppen på mig? 
Eller var det strikt Lottas rädsla som väckte tanken? 
Eller för att jag är i slutet av behandlingarna (överleva) och att det nu startar en ny resa (hålla sig frisk)?
Ibland är det faktiskt bättre att ha fullt upp. För tar man det lungt så kommer tankarna.
Precis som brorsan och syrran sa :-))) (Åh inte googla)
Men jag vill tro att så länge cellgifts-ångesten inte kommer tillbaka så är den enda vägen framåt. 
Åh är jag frisk (förkylningsfrisk) så börjar jag nog jobba i slutet av veckan! Som jag längtar!!!!!!!!!!!! Boka mig boka mig boka mig!!!!

Får man hälsa? :-))) Då vill jag hälsa till min crazy pappa och min vackra mamma i Kungsbacka!! Hej hej! ni är världens bästa!!!!

(P.S.Cougar = en kvinna som dejtar yngre män :-))

Är jag en jätte blond, blondin med läppar restylande till oigenkänlighet? Som inte förstår att jag skall vara rädd? Livrädd?

En tuff blondin? Nej, det är jag inte. Mer en arg. Men ilska är inte heller så konsturktivt. Inte rädsla heller. Kärlek till alla som kämpar.