fredag 8 februari 2013

Fredagsmys med Hello Kitty piller!

Jag vet att det är fredag kväll och jag borde skriva något glatt :-))
Men det är ju faktiskt en cancer-blogg så jag hoppas (åh jag vet :-) att ni har förståelse.
Det är lite tyngre idag..
Rätt mycket tyngre, men inte helt under ytan :-))

Fokus var ju på Caseys lilla trip till London idag!
Körde dem till Säve, så spännande att vara 18 år och få göra sin första egna resa!!

Somnade med hjärtklappning igår, men provade att ta en "inte oroa mig" piller som jag fick vid min förra svacka.
Jag som varit stor motståndare till att peta i mig piller. Mår man dåligt så får man väl ta tag i det som är själva problemet, inte döva sig med tabletter eller droger eller alkohol. Har jag resonerat, över mig själv.

Men jag har ändå genom åren förstått, att ibland behöver vi människor i vissa situationer lite luft, lite mindre tryck över bröstet och lite mindre ångest. Då förstår jag att man tar hjälp, min rädsla är nog när tabletter blir första utvägen, som en genväg.
Därför har jag stretat emot, hårdnackat.
Men samtidigt så, varför skulle min kropp och psyke klara av att hantera en ångest som är skapad av cellgifter, utan att ta hjälp? Den frågan ställde söta Anna när hon räddade mig ur min förra svacka. Precis så är det ju, och jag fick en rosa ask (som Hello Kitty enligt Miss M) med tabletter "mot oro".
Jag har inte tagit dem på dagarna utan använt dem mer som sömntabletter, men det är det ju tydligen inte. Men det spelar ingen roll, för jag sover som en stock :-))

Vet inte varför jag känner ett visst misslyckande, att jag inte klarar av att hantera min cellgifts-ångest utan hjälp.
Men jag tror att de som har en partner som stannar kvar när det blir kris. Som finns där med kärlek, passion och kyssar och tålamod och förståelse och som lyssnar. Som hjälper en med mat och att man vet att ens barn är väl omhändertagna. De sjuka som har det så väl förspänt, tror jag faktiskt har mindre ångest. Men så är det väl med allt, känner man kärlek och omtanke från vänner, barn och familj så mår man ju faktiskt mycket bättre i alla avseenden.


Jag är iallafall nöjd att jag insåg att jag inte orkade mer. På egen hand. Men det som gör mig lite sur är ju att jag kunde ju tagit hjälp, redan från första stund. Så jag åtminstone fått sova den här hemska hösten. Men det är väl det som är bristen med vår sjukvårds koloss. 
Man kan ju tycka att läkarna skall fråga mer hur man mår, hur man lever sitt liv. Vad man kanske behöver hjälp med. 
-Nähä, du sover inte så bra? sa min förra läkare. -Ja det är ju ganska vanligt när man får cellgifter... 
-Jo tack, jag vet. Kunde hon inte gått in mer i detalj, för att få mig att förstå att jag kanske skulle ha nytta av att sova. Att det skulle skynda på läkningsproxcessen och får mig att orka mer dagtid. 
-Nix...
Men bättre sent än aldrig. Vaknar max 2 gånger per natt nu, och när hemska tankar börjar snurra precis när man lagt huvudet på kudden, då somnar jag :-))) Så jädra skönt!!!!!

Men nu är jag här, på sista behandlingens hemska dagar. Narkos undersökning den 18:e februari är bokat. På Carlanderska :-))

Men nog om ångest :-)
Casey ringde för en minut sedan. Men glädje, spänning och massor av ungdomlig energi sprudlade hon. Hotellet var bra, London var bra, allt var bra :-))))

Casey och Ellen på väg till London!!! 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar