följ mig...

måndag 11 mars 2013

En fin dag i mitt liv!!

Upp tidigt för att för att hinna med allt på min lilla lista.
Noga skrev jag upp allt jag skulle hinna med.

Åka till Carlanderska för att ta CA125 provet en sista gång. (håll tummarna att det kanske sjunkit lite mer, kanske inte nödvändigt som läkarna sa, men jag vill gärna vara så långt ifrån cancer-strecket på 35 nu när jag är färdig med cellgifterna)

Sprang också in till Magnus och super glada Camilla på Kvinnokliniken för att få min"Certificate Medicale" ifyllt. (skall man springa marathon i Frankrike måste man ha ett intyg OCH stämpel från en läkare att man är okej :-)))
Sedan ut till Vallda och min fantastiska revisor!!! 
Under hela min cellgifts-behandling har han inte fakturerat mig en enda gång. 
Fattar ni sååå hyggligt, för en liten småföretagare som jag.
För vi känner varandra inte privat. 
-Men Cecilia, skrev han i ett mail i höstas. Det är bara papper. Klart att jag hjälper dig med det jag kan. Så oerhört snällt av honom. Och det var ju inte så att min bokföring blev speciellt noga gjord, det här senaste halvåret. Han har fått göra precis allt. Men så blev den också perfekt :-))

Har fått en förfrågan att fota och kanske prata på Gyncancerdagen den 16 april i Stockholm. Sååå spännande!!!

Och så har jag bokat in tre kvinnor som skall bli fotograferade till mitt lilla fotoprojekt med cancer-skalliga kvinnor :-)) 
Men jag vill gärna ha fler så dela jätte gärna den här länken. Så fler hittar mig i mitt sökande.

Åh så var det ju det där med gymmet. 
Jag och min fantastiska side-kick, genom hela den här resan. Underbara Annica. Vi pratade om att vi skulle smyga bakvägen in till gymmet, tillsammans. Men vi fick tyvärr inte ihop det förra veckan. Den här veckan kanske vi skall köra ett magpass ihop. Skall bli så kul. 
Men jag kan ju inte vänja mig vid, att hon kan hänga med mig varje gång. 
Så bara, så där, utan att tänka eller känna efter för mycket drog jag på mig mina gymkläder och kastade mig ner till gymmet klockan tre idag, innan den stora ruschen börjar.
Konstigt att man kan stirra upp sig för en sådan, (enkel) sak. Att gå till gymmet....
Jag säger ju det, cellgifterna får en att reagera annorlunda. Puh. 
Så jag säger också,; hafv tålamod med cellgifts-rusiga medmänniskor!!!


Sötaste killen kom fram till mig när jag var på väg ut från gymmet. Och kommenterade min längd. Vilket kan vara jätte gulligt, men vissa män från vissa delar av världen blir ibland väldigt provocerade. Och frågar något spydigt. Vilket jag tycker är elakt. Det är ju inte så att jag valde att bli 184 centimeter lång. Den här killen, kommer från en viss del av världen, så jag ger honom ett svar som kan tolkas lite hur som helst. Men då ler han med hela ansiktet och säger från sin 169 centimeters höjd (gissar jag :-) -Ända sedan jag såg dig inne på gymmet så ville jag vara så lång som du. My gååååd så gulligt. Nej, han var inte 12 år han var nog 25 kanske :-))) Och sedan så fotade han mig framför SATS skylten i entrén!!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar