Min dummaste dag var i fredags..

Dagarna går och cellgifterna vägrar att släppa greppet om min hjärna.

Jag känner mig mer korkad och dum och det känns som jag får allt svårare med att fatta. Att det inte blir bättre utan sämre...
(Casey försökte förklara logiken bakom sommartid, som vi snart skall ändra till. Att "bli mamma till sin mamma" hade passat väl in där, stackars unge. Det tog tre dagar innan poletten trillade ner, åh då är ju sommartid inget nytt fenomen... så förstår ni vilken nivå min "dumhet" tagit mig till :-))

Varför säger inte läkaren eller sjuksköterskorna det?
Att biverkningarna hänger i. Länge. Att det är lätt att misströsta. Inte för att jag var Einstein innan cellgifterna, men ändå..

Åh i fredags när jag var på Rapunzels invigning så kände jag mig mer korkad än vanligt.
Och så möter jag alla dessa snygga, unga coola och väldressade människor. Åh så jag. En skallig, korkad halvgammal :-))
Men alla var så klart jätte, jätte trevliga och omtänksamma!

Åh så träffade jag Emma, coolaste tjejen ever. Det är hon som driver bloggen att vara någons fru.
Hon har tiotusentals läsare varje dag. En tjej  med impact kan man säga!
Åh vi pratade en bra stund, (hon som värsta Hollywood filmstjärnan i nya extensions och jag med min piffade peruk) hon var jätte gullig och hjälpsam för en blogg-rockie som jag, med tusen frågor.
Åh där stod jag och hade min "cellgifts-dummaste-dag" hittills.
Och kände mig rätt spånig, och ansträngde mig ordentligt för att hänga med :-))
Åh så läste jag hennes blogg och hittade den här vackra kärleks förklaringen... My gååd.
Vad hade jag att oroa mig för...

http://attvaranagonsfru.se/2013/03/05/att-ha-traffat-sana-som-gjort-avtryck/
Tack Emma för att du såg något annat än en skallig cancer-människa!!!

Tänk vad några vackra ord kan göra skillnad.
(hittar tyvärr inte hur man delar hennes blogg, men klicka på länken så kommer du direkt till hennes vackra blogg :-)) Men så här skrev hon;

Jag måste ju även berätta om de jag träffade i Göteborg; de som gjorde avtryck. Det är ju sådär ibland; vägar korsas och man stannar upp ett litet tag och blir förtrollad eller skrattar så mycket åt en kaninhistoria att man är tvungen att ta av sig kavajen.

Och sån tur hade jag i helgen.

Först träffade jag Cecilia (som bloggar här), som var inne för att klippa till den peruk hon har efter sina cellgiftsbehandlingar.

En av de vackraste kvinnor jag träffat och så strålande att jag blev alldeles paff och fick hålla i mig i en svart fåtölj mest hela tiden vi pratade för att inte bli alldeles svajig. Tänk vad vissa kan göra avtryck! Och sen de här två som står med Ida på bilden: 

(det var Ung Cancer hon menade :-)

Söta Emma fotograferar sig själv och sin nya snygga hårman!! Full av Rapunzels extensions! Färgerna matchade så bra, det var helt omöjligt att se var hennes hår slutade och extensions började!