Jag vill ju jobba, jag vill ju leva!

Sedan måndagen den 4 mars har jag försökt nå någon på Försäkringskassan, utan att lyckas.  

Igår fick jag ett brev från Försäkringskassan. Snacka om vilket magont jag fick, när jag öppnade det.

Kanske byråkrater emellan skriver "Kallelse till möte..."
Men när man inte är riktigt frisk, så väcker den meningen orealistiska tankar till liv, som tar onormala proportioner, utan att man kan rå för det.
Så förlåt, att jag inte svarade på telefonsamtal eller sms igår. För jag blev så... förtvivlad.
Min första tanke, var att det gällde att jag jobbade utan att meddela det. (jag har ju både mailat och ringt,  för jag är livrädd att det blir något fel och att de tror, att jag fuskar) (Vem vill fuska? Alla vill väl innerst inne vara friska och kunna försörja sig själva?)

Och sedan kände jag sådan vanmakt, skall jag behöva gå dit och "tala om mina besvär". Till en okänd människa?
Mina besvär? -Ja, lite cancer och lite cellgifter och lite förkyld ?!?!?
Jag kan tycka att läkarens sjukintyg talar sitt tydliga språk.
Vi pratar ju inte om diffusa symptomer eller att jag varit hemma någon längre period. God Damn.
Jag slutade med cellgifter för 5 veckor sedan. Och jag jobbar redan.. vad vill de egentligen?

Så då blev det ännu en natt, med deppiga  tankar som inte ville ge sig.
(jag har ju lutat med mina "mot oro" tabletter för jag tror att min genetik höll på att förvandlas till en barba-mamma, kolla in mina kinder. De ser ju helt galna ut .-))) och någon berättade att den typen av tabletter kan ge den typ av biverkning, svullna kinder).

Så där låg jag vaken mellan 02.10 och jag tror 05.15 ungefär.
På morgonen tar jag mod till mig, och ringer henne.
Och hon var ju hur trevlig som helst (kanske en lätt överdrift, men inte otrevlig iallafall :-).
-Jag ser ju att du både ringt och mailat oss. (typ 10 ggr.) Och jag trodde att jag mailat dig, säger hon. (nej, inte ett ord, mer än ett opersonligt brev).
Så jag accepterade inbjudan och jag skall dit i morgon.
-Ja, för vi vill alltid ha ett personligt besök, säger damen. Så dags nu tänker jag.
Jag sa till henne, vad jag tyckte om tonen på brevet och hur den typ av brev gav mig en helt i onödan  sömnlösa natt.
Men jag skall påminna henne i morgon och ta reda på om man verkligen skickar ut så opersonliga och cyniska brev till sjuka människor!
Kampen har bara börjat !!!

Inte något kärleksbrev precis...