följ mig...

tisdag 7 maj 2013

Tänk vad lite, som kan göra mycket!

Att ett litet inlägg i rätt minut, kan vara skillnad på hel ens inställning.

Trots en kanon dag idag. Så vet jag inte vad som hände.
Om det var för att träningsperuken verkligen såg ut som en syntetperuk.
Eller om det var för att min snygge-peruk från Rapunzel (som faktiskt bara är ett varuprov och alldeles för tunn, inte tät som de riktiga perukerna skall bli :-)) inte satt som den skulle.
Och när jag insåg att det skulle se ganska knasigt ut, att promenera till gymmet med en svart Fuck Cancer mössa, i 22 graders värme. Så jag satte på mig min keps. Men den bara gled upp, som om den var för liten.
Men egentligen berodde det på att håret var för glansigt. För det är ju en peruk.
Sådana där små saker, som en bra dag inte betyder något.
Saker som yviga människor som jag, inte ens noterar.
Men som sammantaget ihop med alla pollen gör en trött och lite grinig (du fick rätt Fredrik :-)) och får en totalt ur balans.

Men jag tänkte att jag skall inte vika mig, bara för att perukerna krånglar med mig.
Jag skall träna. Det hade jag ju skrivit i bloggen :-)
Men på gymmet ser jag bara min magra armar, som vägrar att bli större.
Min spinkiga ben. Och min svullna mage, som känns gravid., typ .-))
Ni vet känslan.
När inget känns riktigt bra, men man vet mycket väl, att det bara sitter i ens egna huvud.
Att det är tankarna som drar ner en. Och förvränger ens ögon :-))
Åh dessutom så fastnade jag i en benmaskin, när jag lastade på lite väl många plattor.
Och då blev det lite för mycket, och jag försökte verkligen att blinka bort alla tårar som ville komma ut.
Men allt jag egentligen hade velat ha, var nog bara en kram och att någon skulle säga, att allt kommer att bli bra...
Men det vet jag ju att det blir, helt på egen hand.
Men ändå...

Så när jag väl kom loss, dök jag ner i min väska. För att slippa möta andras nyfikna gym-blickar.
Då ser jag att min telefon blinkar för fullt.

För Superhjältarna mot cancer har gjort ett FB inlägg om vår lilla Fuck Cancer moment.
Och typ 93 har likat den och söta Barbro har delat den.
Och jag blir alldeles varm och känner att livet är ju ändå rätt enkelt. Trots bråkiga peruker.
Så tänk på det, om ni har en vän, som är lite låg.
Att det oftast är så lite som behövs, för att få en på andra tankar.
Så här såg det ut på Facebook. Tack Superhjältarna och ni andra !!!!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar