följ mig...

söndag 26 maj 2013

En mening med nästan allt...

Söt pojke smsar mig på Rv 40 att ljuset är av.
Smickrad av uppmärksamheten vrider jag på ljuset, snabbt som ögat.
Utan att kolla vilket "ljus-läge" jag satt på. (Jag stirrar mest rakt fram, för att få en glimt av honom :-))
Landar på Kristinelundsgatan i solsken och ser så klart inte, att ljuset är på....
Skall hämta stackars jet-leggade Rikard på flygplatsen i onsdags, NOT.
Bilen bara skakar när jag försöker starta den.

Idag kommer brorsan för i morgon så jag behöver bilen.
Vi försöker med startkablar. Det sprakar till och efter det är bilen HELT död, nu kan vi inte ens öppna bagageluckan där batterit är placerat (i en BMW)
My gååd.
Brorsan får till slut fram en bogserlina. Men när vi skall stänga motorhuven så har låset gått sönder.
Så nu står motorhuven halvöppen, som en slug krokodil. Inte att rekommendera.
Bogserar tillslut bilen lite försiktigt uppför Götabergsgatan. OCH DEN STARTAR!!!!
Yipppieeeee!
Men då lyser världens konstigaste lampa.
My gååååååd.
Livet är inte rättvist. Inte nog med att kroppen faller isär, nu gör även min materiella värld det också!!
Kör bilen till en verkstad i Sisjön.

Sätter mig tungt i brorsans bil. Rätt trött, för där rök en hel arbetsdag och min träning. Puh.
Vi sitter där och försöker strukturera upp måndagen.
Då går värsta larmet igång, på min bil.
Vi tittar på varandra, och vet inte om vi skall skratta eller gråta :-))
Det går nämligen inte att larma av utifrån.
Sådan tur att vi inte bara lämnade bilden där och drog. Då hade ju bilbatteriet dött igen..
Och när jag får av larmet och startat bilen. Så är det som om den resettat sig själv!!!!

Så nu skall jag köra ut den till Sisjön, så fort jag får fatt i någon som kan hjälpa mig hem! (blink, blink)

Oftast finns det ju någon mening med allt?
Eller?
Inte med den här djävla (förlåt) cancern.
Men med pojken som smsade att ljuset vara av. Hade en mening. För annars hade jag aldrig upptäckt att motorhuven var trasig. Inte så kul om den lossnat under en galen omkörning på Autoban, på väg ner till Frankrike om 3 veckor. (Yes, jag vet, det är bara tre veckor!!!!!!!)
Tack finaste bror!!! Tack för ditt tålamod, din hjälp och din idag mycket uppskattade envishet :-)) puss
Första officiella, helt genomförda yoga passet utan PT, sedan den 27 augusti förra året. Och jag säger till mig själv.
Att det är nu som min envishet och mitt tålamod och min djävla vilja skall ge tillkänna. För det här kommer inte att bli lätt. Jag såg lite, en walk-in-the-park. Men hur tänkte jag då? För jag är svag, stel och öm. Men nu är det framåt som gäller.  Men det hade varit så nice, fått en kram som aldrig tog slut, just nu. 


2 kommentarer:

  1. Hahaha, du hade inte upptäckt att låset på motorhuven vart sönder....ELLER fått träffa denna snälla smålänning....:)

    SvaraRadera