följ mig...

torsdag 16 maj 2013

Jag är så j--a trött på Cancer-Branschen!

24 timmar i stora Stockholm med Stockholms egna solstråle och min själsfrände.
Vars skratt låter som vårsolen, (om nu solen skulle låta. Så skulle den låta precis som Katharinas härliga, varma, smittande skratt). Fotade personalen på hennes företag. Så roligt!!!!

24 timmar utan att jag bölat. (Jo lite. Jag hann ju träffa psykologen Rosie och då grät jag ju en skvätt. Och mellan Norrköping och Jönköping kom det ganska många tårar).
Men annars så höll jag mig torr :-)
Men varför, varför nu?
Så klart jag vet varför. För jag blev inte tagen på allvar. Mitt problem är tydligen för ytligt. Och det är det ju så klart. Men ändå inte. Så visst blev jag ledsen, att inte bli tagen på allvar, att inte bli förstådd.
Men jag tror också, att alla tusen tårar som kom.
Kom för att i min lilla värld, så har jag nog trott att livet kommer att bli som vanligt, jag kommer att bli som vanligt.
Jag skulle bli som innan.

Men när jag fick slängt rakt i ansiktet att min magen är ett hopplöst fall, då föll hela min dröm.
För det blev nog ett uppvaknande. För nu inser jag ju att varken magen eller jag kommer att bli som innan.
Aldrig någonsin.
Och det är jag så ledsen över. Så ledsen att tårarna bara kommer utan förvarning.
Att jag kommer bli som de där andra ruttade cancirga, som jag läst om.
Att man kommer tro, att man har cancer så fort det ömmar någonstans. (även om man vet att det inte är så!!!)
Att jag aldrig kommer att våga vara lugn.
För om jag startar 1000 projekt så kan jag ju inte dö. För jag måste ju få slutföra allt.

Och så är jag nog väldigt trött på att vara själv. Att ta alla fighter själv. Att gå på alla läkarbesök själv. Att behöva förstå allt och rådda allt. Att inte ha någon att gråta ut hos.
Och jag menar inte att jag inte räknar er, alla fina ni, som finns omkring mig, Med all er kärlek som ni på olika sätt öser över mig.
Men på kvällen när jag skall sova, så är jag helt själv.  (om inte det är så att Casey har kollat skräckfilm och vill sova hos mig :-)))
Men någon som tittade på mig med kärlek i ögonen. Som kramade om mig och sa att allt skulle bli bra.
Att vara med någon som tyckte att det var okej att jag bölade, att vara med någon som tycker jag är fin även om magen är uppskuren och huvudet bara fläckvis täckt med hår. Kanske någon som orkade med en cancrig, som stannade hemma en fredagkväll bara för att vara med mig, det hade varit nice.

Men trots tårar så är det Göteborgsvarvet som gäller på lördag.
Jag skall fan springa, trots värkande leder och stela knän. Jag skall springa som vinden NOT :-))) Men så gott det går. Så gott jag kan. Och dricka skumpa så det sprutar ur öronen på mig efteråt :-))))
Detta var inför mitt allra första Göteborgsvarv :-))

Sylvesterloppet i vintras!
Lägg till bildtext

Löparflickan Ellie och jag :-)
Löparflickan Katarina och jag :-))



8 kommentarer:

  1. Nej, magen blir inte som förr – jag vet. Jag gjorde två magoperationer förra året och magen ser inte direkt kul ut. En av mina vänner gjorde sin för flera år sedan och hennes ärr syns faktiskt inte särskilt mycket längre, så det kanske finns hopp för oss också. Visserligen har jag någon vid min sida, men mina bästa coacher i cancerbranschen har varit vänner som också varit på besök i cancerland – en är tyvärr fortfarande där. Min första operation gjorde jag för ett år sedan. Visst har jag ont på en massa ställen, men det är inte cancer. Har varit i cancerland, men har lämnat det stället. Det var inget vidare där – inte ens vädret var något att skriva hem om. Jag har kunnat lämna cancerland mycket tack vare en god förebild i cancerbranschen (fast jag anser ju inte att var sig hon eller jag är i den branschen längre!). Hoppas att du kan hitta din coach, så att du kan ta dig därifrån. Lycka till på lördag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt fina inlägg!!!!
      Och din uppmuntran och att du delar med dig av din story !!!
      Kram
      cecilia

      Radera
  2. Nu kommer här ett inlägg som jag bara inte kunde hålla för mig själv... och du får ta det för vad det är. Jag känner inte dig alls, men så här tänkte jag direkt när jag läser ditt senaste inlägg.
    Eftersom du, vad jag förstår, haft svårt att hitta den rätte innan kanske det blir lättare nu? Jag menar, du har ju ett helt nytt sätt att se på livet och du kanske tänker annorlunda kring de som du träffar nu mot de du träffade innan? Alla förtjänar att ha en kärlek, en klippa, vid sin sida oavsett om man är ung, gammal, ful, snygg eller fd cancrig. Och kanske ser du på livet med andra ögon nu än du gjorde innan? Såklart att den förändring du gått igenom inte är av det positiva slaget men jag är säker på att det kommer något gott ur allt ont om man bara vill. Du har ju en sådan livsglädje som smittar av sig och inspirerar alla runt omkring dig, inte minst på bloggen, och det uppskattar i alla fall jag. Sedan förstår jag också att du inte är mer än människa och att du också har dina ledsna stunder. Och det är ok, det måste man ha - det ska man ha! För det är ju då man inser att det finns goda stunder i livet också! Ja... jag vet inte vad jag ville med det här riktigt men jag antar att jag bara vill säga att "Chin up - det kommer bli bra!". Du är en fantastisk personlighet med gnista i ögonen och en tjej med tåga i! Men du kan även visa att du är människa, precis som alla vi andra som läser din blogg. Jag hoppas, och tror, att du hittar den rätte! Såklart att du gör! Han finns säkert där du minst anar... Många kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej söta Ella!!!
      Tack för ditt fina, roliga och uppmuntrande inlägg!!!
      Ja, ibland är man låg och efter åt så undrar man varför :-))
      Jag är glad om jag kan inspirera och ge något tillbaka.
      Och jag vet att livet blir annorlunda hur mycket man än stretar emot. Kanske har jag inte sörjt färdigt det liv jag hade innan eller den person som jag var då.
      Men jag är en sann optimist så jag vet att det kommer gott ur det mesta, inte allt. Men det mesta. men även om det gör dt så hade jag nog hellre varit utan det och bara fått vara jag :-)
      Och tack för din omtanke om killar :-)))
      Och jag hade nog velat ha någon, typ nu. En kram. Inte ett förhållande :-)) gååd damn vad jag skall hålla mig singel i sommar :-))
      Tack än en gång för ditt omtänksamma inlägg!!!
      kramar och kärlek i masssor

      Radera
  3. Hej Cecilia! :) Fint att du är tillbaka på bloggen igen. Jag tittar in hos dig varje dag och nu var jag orolig för att du var så ledsen och besviken att du inte skulle komma tillbaka! Men det gjorde du!!! :) Du anar inte hur jag förstår så väl allt du skriver! Om sorgen efter att inte få se ut och vara den man är, om rädslan som väcker en varje natt - dödsångesten, att få tillbaka cancern, att kanske inte få vara med längre, att jag måste lämna min älskade dotter som bara är 11 år. Oron som stadigt gnager, gnager, gnager- ofta så jag mår illa och får yrsel. Skall ju koncentrera mig/oss på att bli frisk och återställd fysiskt och psykiskt nu! Men ibland känner iaf jag, att det är svårt. Speciellt när man går från lunk till långsamt jogg och det nästan svartnar för ögonen. Hur länge skall det ta??!! Jag är klar med min behandling sedan 26 feb, skall på min första kontroll nästa vecka, kan nästan spy bara jag tänker på det!! Skall det vara så i fem år framöver?!?! Nej du, Cecilia, det gäller att ta en dag i taget. Försöka att inte tänka för långt framåt... Carpe Diem, låter som en gammal utsliten klyscha vid det här laget, men för mig har den fått en annan innebörd. Men väntar fortfarande på att man omvärderar livet, sitt tyckande, sin smak på alla frestelser som man har runt sig, gräset är grönare, sjön är vackrare, blommornas färg är starkare, ja du vet. Istället är man rädd och önskar bara en sak - att allt skall bli som vanligt.. att kunna njuta utan att ha döden på ena axeln - åtminstone inte vad man vet, det är för mig att leva fullt ut!! Detta känner jag inte blev ngn tröst i eländet, men du skall veta att du inte är ensam med dina tårar, din ledsenhet,dina tankar, din rädsla,dina besvikelser, att inte ha en kärlek som tröstar och ger tro för det som komma skall. Önskar dig all lycka på lördag - du är en kämpe och inspiration för oss andra som har gått igenom samma sak och även för fullt friska kan jag tänka mig. Därför läser jag din blogg. Hjärliga kramar o Tankar. Maya

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finaste Maya.
      Du förstår mig precis det hör jag :-)))
      Tack för ditt inlägg!!!!! Tusen tusen tusen tack.
      För även om jag vet att det finns fler som jag, så undrar jag ibland, om man/jag är den mest egoistiska och ytligaste cancerkunden som finns.
      För att man gnäller över en mage eller lite ångest. Så tack tack för att du skrev dina tankar här!!!!!
      Ja nu kör vi, en dag i taget!!! framåt, med tålamod och tålamod.
      Tack finste!!
      Massor av kramar och kärlek till dig!!

      Radera
  4. Cecila jag delar en del med dig, sammma typ av cancer drabbade mig med samma långa ärr och "bulle" på ena sidan magen som jag aldrig förut haft, har öht aldrig haft en valk. Har varit skötsam men kost, motion och utan nikotin - men vin ooo javisst!
    Lever själv med barn i din ålder och saknar precis som dig kärleken i livet just nu,,,. Först kändes det fruktanvärt att stå ensam med allt du beskriver men sedan tänkte jag, hellre själv än i ett halvdåligt förhållande med någon som inte klarade trycket och lämnade mig. Jag är oerhört tacksam över alla goa vänner jag har och det har varit och är min styrka, kärleken tror jag kommer till mig igen och helt klart till dig med.
    Jag är som du lite ledsen över min fula magen men vet samtidigt att den inte är avgörande för om jag blir älskad eller ej. Du ska veta att jag är en ganska fåfäng männinska så att se hur kroppen har förfallit har varit tuff men jag håller på att renovera den så gott jag kan.
    Du verkar ha en enorm karisma så jag är övertygad om att du drar många män till dig och att de oxå har sina skavanker. Jag förstår att det är svårt för dig och jag antar att du hört dig för om operation för att fixa till magen, ngt som man borde bli erbjuden som du önskade precis som en bröstrekontruktion tex.
    När det gäller att få ärret att synas mindre, kan Bio Oil vara ngt???
    Hoppas att du trots allt får en underbar sommar på den härliga Franska rivieran och att allt faller på plats i livet för dig! Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Fina marie!!
      Det känns som du också förstår mig och tänker som jag. Viktigast är ju att bli fri och frisk. Men även att vi får klaga och gnälla över hur vi ser ut. Vi har faktiskt rätt att göra det, mer än de som är friska. Tycker jag.
      Ja, lite kärlek vore nice :-))
      Men om man inte älskar sig själv och accepterar sig själv, så är det nog svårt att hitta någon annan som gör
      det :-)
      Jag tyckte precis att jag hittat balans och gillar mig själv. och så händer det här... och så står man på ruta ett.
      Men som jag Maya skrev, vi tar ett steg fram, med tålamod :-)
      Men nu är det snart sommar och det finns säkert en massa härliga rebounds där ute som vi kan få leka
      med .-)))
      Ha en fin sommar du också!!
      och lycka till med kärleken och livet och din son/dotter :-))
      kramar och kärlek!!!

      Radera