Äntligen en riktig kyss :-))))

Jag  lovar, det var inte den enorma yatchen eller de typ 100 levande ljusen, på bryggan när jag blev hämtad.
Det var definitivt inte den rosa skumpan eller en specialdesignade menyn för en allergiker som jag.
Eller de tusen stjärnorna eller fullmånen som lyste. Eller värmen.
Som gjorde att jag föll ;))))
För det var ett handslag.
Ett enkelt handslag. Och ett ögonkast.
Och det var då. 
Då som jag kände. (förlåt)!!! Kände helvetes, jävlar och typ 4 stycken faaaan :))
Att jag lever.
Och precis då insåg jag, att cancern må ha tagit mycket från mig.
Men inte en av de viktigaste bitarna i livet. Den att känna!
Gååååd damn, jag lever ;)))

Nog för att känslor försvinner när man går på cellgifter, att man blir avtrubbad när man blir dumpad, att man hamnar i chock när man får cancer besked.
Men eftersom det hållit i sig sååååå länge, har jag varit lite orolig att jag aldrig skulle känna det där skrämmande, förförande suget efter någon annan igen.
Så den fantastiska middagen var bara en bonus. Ett roligt minne i en galen värld ;)
För det var handslaget.
Ni vet när man blir presenterad för flera människor samtidigt, man hälsar till slut lite slött. Och tittar knappt vederbörande i ögonen för man är redan på väg, att hälsa på nästa person. Så var det här också.
Men bara det att när jag kände hans hand runt min, så kände jag (inte stjärnor eller fanfarer så klart :-))) Men en attraktion. Och när jag lite kliché-igt tittade honom i ögonen så kan jag säga att mina tanker på en nano-sekun befann sig någon annanstans, att jag inte ens uppfattade vad han hette .
Jag blev nog lite som förhäxad :)))

My gååd, ett handslag och jag drogs ner på en neandertalares nivå.
Jag lovar, hade jag kunnat, så hade jag klubbat ner honom på stället och burit in honom i en hydda (eller vad man bodde i på den tiden).
Kvällen blev helt fantastisk!! Så klart.
Och även om vi aldrig ses mer. Så spelar det ingen roll.
För han gav mig mer på en kväll än vad andra män gjort på ett år.
Nu lät det som vi låg!,! HAHAHAHAHA
-Nej det gjorde vi inte. Ni vet peruken och magen. (och en tonårsdotter som skulle möta mig i hamnen.)
Men vi kysstes farväl. Gosse vilka kyssar. Give me more!!!!
Och bara att få kyssas, att vilja kyssas, var helt fucking underbart!!!
Och att bli uppvaktad av en gentleman och få komplimanger på främmande språk och ja, ni vet. Inramningen kunde inte varit bättre.
Men ändå, det började med ett handslag.
Så enkelt skall det vara.
Så nu vet jag, att varken cellgifter, klimakteriet eller förlorad kärlek har knäckt mig. 
Kanske är det bara lite svårare att hitta den där känslan nu för tiden. 

Så nästa gång skall jag klistra fast peruken på huvudet med Karlssons klister och gå hela vägen :)))) HAHAHAHAHA NOT.
Men kyssas skall jag göra så fort rätt tillfälle dyker upp!!!
Life is god!!

Tänk er själva. Att ni möter den här sjö-vilda bruden på en crazy after-beach och sedan vaknar upp med.....

HAHAHAHAHA jag bjuder på den här, för jagkan knappt sluta skratta. För det förstår ju vem som helst, att det måste vara äkta kärlek för att klara av en sådan förvandling :-)) inom loppet av en kväll/natt. Så antingen thrue love eller en riktig frilla. Tills dess får jag hålla mig lugn :-))

Hahahaha! -Nej det var ingen av killarna i tröj-gänget :-)