Gustav och jag gör avtryck :-))

Idag fick jag en kram, en dos kärlek och en av de skönaste presenter jag fått. Och roligaste :-))

Men det är kramen jag minns.

För min nya, fina vän och syster kom på besök. Gustavs mamma. 

Alltså vilken kram. Jag hade kunnat krama henne tills alla tårar tog slut. 

Tills hela cancer-branschen suddades ut. 

Hon har så mycket fint i sig, den människan. 

Man anar det när man ser henne. Men jag tror man måste hänga lite, för att verkligen förstå hennes storhet. (iallafall en trög jäkel som jag :-))
Och tårarna bara rann.

Och fina Lisen på Cancer -rehab, har ju sagt att jag skall gråta. 

Att det är en av de bästa sätten att gå vidare på. 

Och jag behövde inte ens tänka det, när jag fick en kram av finaste Annica.

För jag kunde riktigt känna, hur hela jag blev en liten millimeter helare.

Så snälla ni som har Annica, eller någon som Annica, i er närhet. Krama tillbaka och låt er kramas på. 

För jag tror att det där med närhet, är det viktigaste som finns.

Och jag saknar det så. 

Men det är lite farligt att känna efter. För då inser man lite, hur ensam man är.

Så klart att jag inte är ensam. Men ensam menar jag, att jag inte har en jämnlik.

För visst har jag världens bästa och vackraste familj. En syster och en dotter som jag älskar över allt annat. De brinner av kärlek i hjärtat, när jag ser deras leende eller får en kram.

Men jag tror man behöver kraft från en jämnlik. 

För småsystrar och avkommor skall man vara lite rädd om. För de har fullt sjå, med att själva hitta plats och livsrum i världen. 

Åh så var jag hos Lisen idag igen. 

Tack för att jag äntligen fått träffa någon som ger mig lite mer än bara piller och cellgifter :-)). 

Som inte bara lyssnar utan berättar. Som pratar och tar initiativ. Som styr samtalet och förklarar. Och som känns att hon bryr sig.

Och fantastiska Carina, som minns mitt namn och som ler som en sol när man kliver in på avd. 70.

Som sticker som ett proffs. Lätt enkelt och vänligt. Som inte slår mot venerna eller spänner något band över armen. Tack fina Carina!!!!

Till skillnad från sköterskorna på lever-ultraljudet. 

Som slog och dunkade mina (stackars) armar. Drog åt spännbandet och schåsstade. 

Och dessutom stack fel 3 ggr. 

Tur att läkaren Dimitri var en kul prick :-))

Och han hittade några hemangiom. Helt ofarligt, men sååååå tröttsamt. För det heter godartad tumör. Och det ordet är jag ju livrädd för.

Och så är det tre dagar kvar till semestern :-)))

Och då blir det; Sol, sova, rosé, springa och äta. Och lite dansande, så klart :-))

Attention Saint Tropez, j´arrive :-))))

Visst e den fin? Kolla Gustav, så liten och så medveten :-)) Puss Gustav!!!
Annica menar att jag gör avtryck och sprider inspiration. Så därför fick jag Gustavs lilla 1-års fot i avtryck. Sa jag inte att hon e något utöver det vanliga söta Annica!!!