En frigiven fånges grubblerier...

Jag har aldrig varit kidnappad.
Men när man läser vad frigivna fångar säger, så känner jag faktiskt igen mig, lite.
Det vore förmätet av mig att jämföra oss i Cancer-Branschen, med människor som suttit instängda i en håla.
Men det finns vissa likheter.
För när man läser om frigivna fångar, så är de givetvis lättade och lyckliga för att de fått sin friheten åter. Att vara vid liv och få pussa och krama sina nära och kära.

Men samtidigt så säger alla, jag läst om.
Att det dåliga samvetet, för de stackare som fortfarande är kvar i kidnapparnas våld, gör att de inte kan känna den där fullständigt bubbliga glädjen, de så gärna vill känna.
Och att det också blir svårt för deras närstående som är glada över att de har överlevt och vi vill fira, medan den frigivne grubblar och många gånger går in i en depression.
Så jag vill inte jämföra, men dra några paralleller.
För kanske blir det lättare att förstå sig själv, och kanske blir det lättare för er friska att förstå oss.
För det är faktiskt lite samma scenario.

Det är att lika oväntat, dras ur sitt vardagliga liv och bort från sina vanliga rutiner.
Det flyger dödshot i luften och ingen går säker.
Vi tvingas anpassa oss till andras beslut och protesterar vi, så är någon snabbt där och rättar in oss i ledet. Egna åsikter undanbedes. Vår "frihet" är mycket begränsad, både när det gäller den fysiska men också den psykiska.
Vid cellsbyten och behandling med radioaktiva ämnen tvingas man vara instängd och totalt isolerad från all mänsklig kontakt, under lång tid.
Vi får mediciner som påverkar personligheten under vissa perioder.
Behandlingen gör ont och leder till olika former av livslånga men och ofta stympningar.
Som för alltid påminner en om den tiden. Och risken för att bli "kidnappad" gör att man ständigt går omkring med en liten gnagande oroskänsla.

Och det är kanske det som tynger mig.
Att jag inser att jag tillhör överlevarna.
Men jag är ju så klart, så oerhört tacksam för mina befriare Dr. Magnus och Dr Marie.
Som tillsammans med alla snälla sköterskor/elitsoldater :-) besegrat min fienden #1 Cancern.

Men så hör jag storys och läser bloggar och får berättat från andra, om alla de som inte överlever.
Och varje gång jag hör om ett sådant öde, så blir jag lite mer sorgsen och trött och börjar grubbla än lite mer.
Och känner att jag inte riktigt kan hantera min nyvunna frihet. Eller njuta fullt ut av livet.
Och allt som faktiskt erbjuds.
För det är lite som att alla andra lever i färg och jag lever i en gråskala.
För vem är jag att överleva?

En av bilderna som kanske kommer att vara med i utställningen om hur det är att vara skallig och leva med cancer. Jag skall slåss med näbbar och klor för att det skall bli en fantastiskt bra och vacker utställning. För att hylla alla som är med och hedra alla de som kämpat.