Cancer rehabilitering #1

Träffade finaste Lisen på Cancer Rehabiliteringen förra fredagen.
Vilken fantastisk människa.
Hon började med att läsa högt ur sina papper, om allt jag varit med om de senaste 8 månaderna. Och om alla mina nya krämpor, jag blir nästan generad.
Och så börjar jag givetvis gråta.
För det låter så sorgligt, det hon läser upp.
Jag ursäktar mina tårar.
Då böjer hon sig fram och säger med den mest förstående rösten, att det är väl inte så konstigt att jag mår dåligt just nu, med tanke på allt som jag gått igenom.
Och att hon tycker det är bra, att jag gråter.
Så att jag får ur mig alla sorgsna känslor.
Jag snörvlar och säger att jag är rädd, att jag blir bitter.
Då tittar hon så där snällt på mig igen, och säger att om jag fortsätter gråta så finns det ingen risk för det. Det är när man stänger in all tårar, som det kan bli jobbigt.
Hon nämner inte ens ordet bitterhet. Hon premierar bara mina tårar.
Och då gråter jag ju så klart, ännu mer.
Vi pratar om mina leder som värker.
Min mage som ser ut att vara gravid och allt annat som inte är som det skall.
Om en skelett-stelhet som aldrig ger sig, om en sexlust som är död och en mage som vägrar bli min igen.
Vi pratar sex ganska länge.
Jag vet inte varför.
För jag bryr mig ärligen inte om det, just nu.
Kanske finns det en tanke med det. Att om sexlusten kommer tillbaka kommer livslusten också. Vad vet jag :)))
Jag skiter i sex, jag vill bara ha tillbaka min mage och mina muskler. Jag vill ha tillbaka min nattsömn och förmågan att äta ordentligt och orka mycket. Och min pigghet och min orädda glädje över små, små saker.

Hon är väldigt lugn och totalt ogenerad och förklarar allt mycket noga.
Jag minns inte allt, men hon säger att jag måste ge kroppen tid för återhämtning.
Och att jag måste inse vilket trauma jag varit med om, både själsligt och kroppsligt.

Hon förklarar som ingen annan gjort, hur muskler och ärrbildningar fungerar. Att det tar över ett år innan allt blir som vanligt. Om att vissa saker aldrig blir som vanligt.
Att det inte ens gått 9 månader från beskedet. Att kroppen har ett undermedvetet minne som man inte kan lura.
Att jag måste ge mig själv tid.

Och jag går därifrån med tårarna rinnande ner för kinderna och tänker på det hon sa.
Att jag skall gråta, så mycket jag kan.
Jag gråter och gråter så mycket att jag måste gå hem. Att hoppa på 3:ans spårvagn känns omöjligt.
Så jag gråter över allt, som blev så konstig med cancern.
För om jag gör det, så kanske jag kan komma till den där jävla insikten alla pratar om.
Att man blir en bättre människa, att man får insikter och allt det där som jag egentligen skiter i.
För jag sörjer så mycket, det som var.
Jag sörjer så hårt att jag börjar gråta nu, när jag skriver.

Men jag inser ju, att jag måste släppa taget om det gamla. För att gå vidare.
Men det var så mycket enklare innan. Det var det.
Det är så mycket som jag måste lära om på nytt, så många saker jag måste omvärdera. Och jag vet inte om jag vill det, eller om jag orkar det.
Men jag inser att om jag stretar emot, så blir nog pinan ännu längre...

Och det finns ju några som försvunnit på den här resan.
Men så många fler som slutit upp runt mig. Som gett mig kärlek och stöd.
Och jag måste acceptera att jag är lite annorlunda nu och att det det där nya kan vara fantastiskt och underbart.
Och alla nya människor som finns vid min sida och alla de som stannade kvar, när allt var som sämst.
Har gjort en jävla stor insats.
Så tack alla ni som stannade kvar i mitt liv.
Och tack alla ni "nya" som kommit för att stanna.
Obegränsad kärlek till er!!!!


- Posted using BlogPress from my