följ mig...

måndag 10 juni 2013

Cancer rehabilitering #1

Träffade finaste Lisen på Cancer Rehabiliteringen förra fredagen.
Vilken fantastisk människa.
Hon började med att läsa högt ur sina papper, om allt jag varit med om de senaste 8 månaderna. Och om alla mina nya krämpor, jag blir nästan generad.
Och så börjar jag givetvis gråta.
För det låter så sorgligt, det hon läser upp.
Jag ursäktar mina tårar.
Då böjer hon sig fram och säger med den mest förstående rösten, att det är väl inte så konstigt att jag mår dåligt just nu, med tanke på allt som jag gått igenom.
Och att hon tycker det är bra, att jag gråter.
Så att jag får ur mig alla sorgsna känslor.
Jag snörvlar och säger att jag är rädd, att jag blir bitter.
Då tittar hon så där snällt på mig igen, och säger att om jag fortsätter gråta så finns det ingen risk för det. Det är när man stänger in all tårar, som det kan bli jobbigt.
Hon nämner inte ens ordet bitterhet. Hon premierar bara mina tårar.
Och då gråter jag ju så klart, ännu mer.
Vi pratar om mina leder som värker.
Min mage som ser ut att vara gravid och allt annat som inte är som det skall.
Om en skelett-stelhet som aldrig ger sig, om en sexlust som är död och en mage som vägrar bli min igen.
Vi pratar sex ganska länge.
Jag vet inte varför.
För jag bryr mig ärligen inte om det, just nu.
Kanske finns det en tanke med det. Att om sexlusten kommer tillbaka kommer livslusten också. Vad vet jag :)))
Jag skiter i sex, jag vill bara ha tillbaka min mage och mina muskler. Jag vill ha tillbaka min nattsömn och förmågan att äta ordentligt och orka mycket. Och min pigghet och min orädda glädje över små, små saker.

Hon är väldigt lugn och totalt ogenerad och förklarar allt mycket noga.
Jag minns inte allt, men hon säger att jag måste ge kroppen tid för återhämtning.
Och att jag måste inse vilket trauma jag varit med om, både själsligt och kroppsligt.

Hon förklarar som ingen annan gjort, hur muskler och ärrbildningar fungerar. Att det tar över ett år innan allt blir som vanligt. Om att vissa saker aldrig blir som vanligt.
Att det inte ens gått 9 månader från beskedet. Att kroppen har ett undermedvetet minne som man inte kan lura.
Att jag måste ge mig själv tid.

Och jag går därifrån med tårarna rinnande ner för kinderna och tänker på det hon sa.
Att jag skall gråta, så mycket jag kan.
Jag gråter och gråter så mycket att jag måste gå hem. Att hoppa på 3:ans spårvagn känns omöjligt.
Så jag gråter över allt, som blev så konstig med cancern.
För om jag gör det, så kanske jag kan komma till den där jävla insikten alla pratar om.
Att man blir en bättre människa, att man får insikter och allt det där som jag egentligen skiter i.
För jag sörjer så mycket, det som var.
Jag sörjer så hårt att jag börjar gråta nu, när jag skriver.

Men jag inser ju, att jag måste släppa taget om det gamla. För att gå vidare.
Men det var så mycket enklare innan. Det var det.
Det är så mycket som jag måste lära om på nytt, så många saker jag måste omvärdera. Och jag vet inte om jag vill det, eller om jag orkar det.
Men jag inser att om jag stretar emot, så blir nog pinan ännu längre...

Och det finns ju några som försvunnit på den här resan.
Men så många fler som slutit upp runt mig. Som gett mig kärlek och stöd.
Och jag måste acceptera att jag är lite annorlunda nu och att det det där nya kan vara fantastiskt och underbart.
Och alla nya människor som finns vid min sida och alla de som stannade kvar, när allt var som sämst.
Har gjort en jävla stor insats.
Så tack alla ni som stannade kvar i mitt liv.
Och tack alla ni "nya" som kommit för att stanna.
Obegränsad kärlek till er!!!!


- Posted using BlogPress from my


5 kommentarer:

  1. Hej! Jag hittade din blogg igår. För fem år sen, ja faktiskt på dagen, fick jag besked om att jag hade precis samma cancer som du har haft. Det är en ovanlig sort vi fick du och jag. Det är bara ca 20 stycken per år i Sverige som får cancer i äggledaren. Så jag är en av dina "systrar". Min historia är väldigt lik din, min upptäcktes också jättetidigt av en slump och nu är jag här, friskförklarad efter 5 år. Så håll ut, det blir bättre men det tar ett tag att komma igen. Kram från en medsyster som förstår precis allt vad du går igenom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack kära fina du för att du skrev till mig!!!!!!
      Tycker bara att jag får höra om dödliga utgångar och återfall.
      Och så dyker du upp mitt i allt och ställer allt till rätta :-)
      TACK!
      Tack för att du delar med dig!!
      Och vad glad jag blir att du är friskförklarad.
      Du är min framtid!
      Kramar och kärlek till dig!!!

      Radera
    2. Trixet med cancer är ju att man hittar det så tidigt som möjligt och där är ju du och jag lika. Försök att stänga av det onda du hör och fokusera på det positiva som dina läkare etc säger till dig. Cancerläkare säger aldrig något positivt för att vara snälla så har de sagt att du har en bra prognos så får du försöka lita på det. Det är inte lätt och man vågar inte riktigt och jag tror inte heller att man kan hoppa över några steg i det trauma som man är med om. Jag är din framtid och håller dig i handen när du är på väg mot din framtid. Var rädd om dig. Många kramar

      Radera
  2. Jag säger bara det-WOW,vilken text.Bra C.
    Kram.

    SvaraRadera