Sover inte så bra, men väldigt mörkt :-)

Fick ett fint mail häromdagen.
Från en bekant, vars väninna fått cancer.
Min bekant skrev så fint, att min blogg får rakt in i hjärtat. Och att min bekant skulle vidarebefordra min blogg, till väninnan.
Jag blir alldeles rör av sådan kommentarer.
När jag skriver tillbaka, så skriver jag något i stil med
-Hoppas att din väninna blir bra...
Jag stannar upp, och blir så där svordomigt arg. För orden räcker inte till.
Klart som fan, vill jag att hon skall bli bra, av hela mitt hjärta. Men egentligen vill jag ju inte att hon  skulle fått cancer, överhuvud taget.
Att hon aldrig, aldrig skulle behöva känna metallsmak i munnen av cellgifter. Slippa känna sig stympad och ful, med massor av ärr som aldrig gör att man kan glömma, eller slippa veta hur det är att var skallig. Att slippa dödsångest som kommer farande från ingenstans och knockar en total. Att slippa sitta i livetsväntrum. Att alltid vara en smula skör och aldrig riktigt bli den samma.
Men så skrev jag inte riktigt :-)
Men det är egentligen det jag vill säga, varje gång jag hör om någon som fått beskedet.

Hela vintern har jag sovit med en mössa på huvudet. Det började jag nog med för att jag frös om huvudet. Sedan för att få mörker över ögonen, för jag är nog lite ljus känsligare än innan. Sedan för att man känner sig så naken och oskyddad utan ögonfransar.
I Frankrike körde vi AC på -24 grader (stackars Phillipe :-)) och jag hade Casey bredvid mig i lägenhetens enda säng.
Men nu när vi är hemma igen, så åkte den på. Även om de korta få fjunen som jag fått, värmer så mycket mer än ingenting.
Vilket bekräftar än mer min teori om att rakad inte är samma sak som skallig. För det räcker med aldrig så lite, korta fjun. Så blir man mycket varmare! (och mycket snyggare!!!)
Men jag tror att min mössa är lite som en snuttefilt för en bäbis. Den är lite mjuk, trygg och gosig :-))

Sover väldigt gott :-)) Kanske inte snyggaste out-fiten, tur man sover ensam. Eller? Kanske just därför :-))