Barnkalas för alla våra små barn?

Vilken dag det blev iallafall!!!

För gårdagens eftermiddag och kväll blev tung. Tårar som aldrig slutade rinna. Och någon konstig oro som smög sig på mig.
Om det var brist på mat, brist på sömn eller lite, lite av något som ger mig astma eller på grund av massor av gamla känslor att bearbeta, det vet jag inte.

Men idag när jag vaknade så kändes det helt annorlunda. Livet var tillbaka, livet var som jag vill att det skall vara; ljust, glatt, varmt och optimistiskt :-))
Jag tror att gårdagen det var en blandning av allt.
För lite mat, för en storätare som jag. Ett rum som stått ouppvärmt under en lite längre tid och tre nätter utan riktig sömn.
Kan ju knäcka den bäste, helt uppenbart  :-))
Lägg där till att jag fick prata med Rosie helt själv i en timme. Shiiit vad skönt just då.
Men himmel och pannkaka vad jobbigt efteråt.
När allt kom över mig och fina Rosie inte fanns till hands för att sätta ord på mina ambivalenta känslor, mina tvistade tankar och dåliga självbild.
Men hon lärde mig något väldigt, väldigt användbart om det där med självbild och självkänsla. Som alla amatör-livstils-coacher förklarar så himla ofta.

För när de beskriver det, så är exempelvis den dåliga självkänslan gjutet i sten (i mig) och självkänslan är ju något som förändras efter omgivningens gillande/ogillande, enligt dem.

MEN Rosie har gett mig ett annat verktyg (kan inte förklara det helt perfekt just nu, för jag har inte helt förstått det :-) , så jag skall återkomma när jag läst på lite bättre. Men jag skall göra mitt bättre för det är hur smart som helst!!!!!
För kontentan av vad jag lärde mig, är att man kan titta på de känslor som ploppar upp, när man känner av den där dåliga självkänslan (dålig självkänsla är ju rädsla) och att man ser den rädslan som ett barn.
Sig själv som liten och om man istället försöker hjälpa det där barnet = rädslan. Genom att sätta ord på vad man känner, ta hand om det och leda det.
Så sätter man den dåliga självkänslan = rädslan utanför sitt jag.
Vilket betyder att det inte är hugget i sten, för en rädsla kan man ju komma över, arbeta bort. Så byt ut ordet dålig självkänsla mot rädsla.
Shiiit vad jag känner mig smart.
Inte så där smart som att någon annan skulle säga;  -Hon e smart den där Cecilia :-))
-Nej så där smart, som man kan känna sig inombords när polletten trillar hela vägen ner :-))

Så var det då dags för avsked, många kramar och löfte om att ses. Några bor ju här i närheten :-)) Eftersom jag skall till Stockholm nästa vecka hinner jag nog med att träffa några av dem igen.
För det var ju inte så där cancrigt, det var ju bara härligt!!!!
Tack alla mina nya älskade vänner!!!
Tack CTRF för att jag fick komma hit!!

Vilka enastående människor som finns på den här bilden.!!!
Vi fick ju lära oss om vårt inre barn. Men jag tänker att det var ganska många stora barn också :-)) Sällan har jag hört så mycket skratt. Kanske hade vi ett omedvetet barnkalas för våra små inre, eftersatta barn :-))

Möttes av största kramen när jag kom hem!!!!!!!! Casey i mitt hjärta!!! Så skönt att vara hemma!!!!!

Kolla Coolaste byxorna!!! SOM JAG FICK AV Caesy, som hon handlat till mig, själv!!!!! TACK!!!!
Toppen fick jag av Anna på Grace, ni vet där jag köpte de där super snygga jeansen!!!