följ mig...

tisdag 15 januari 2013

Värsta dagarna är nu...

Vet inte ens om jag vågar skriva att det här är de värsta dagarna av alla sedan behandlingen började? För det kanske ger dåligt omen, och så fortsätter det onda i all evighet (jag som inte ens tror på sådant nonsen...)
Men jag måste tro att det värsta är över, annars orkar man inte mer..
Så jag hoppas så att allt det som gör ont är bort i morgon.

Det känns som om någon rivit bort alla mina muskler och att jag bara har skelettet att stå på. Som dessutom värker, som om innehållet i skelettet luckras upp... Åh det är väl precis det som händer. Bryt ner för att bygga upp...
Men allt det andra skrämmande som kommer till; ryckningar i leder och muskler och knän som knixar. Kroppen faller verkligen isär, jag känner det rent fysiskt. Och det gör mig jätte rädd.
Åh jag som sprang 8:an både i lördags och i söndags? Hur kan det från en timme till en annan bara mala ner all kraft, ork och energi?
Cellgifter är ett gift!
Som sätter sig på både kropp och själ.

Och denna förbannade oro eller vad det nu är som blåser genom mitt huvud. Tankar som man inte kan stoppa. Är det, det som kallas ångest?
Önskar så att jag haft ett vanligt jobb så man kunde vara sjukskriven och slippa oroa sig för att man missar en dead-line (vilket ännu inte hänt :-) eller en man som tog hand om en så man slapp ha dåligt samvete för att man inte orkar sitt barns väl och ve. Och slapp be andra om hjälp. För man drar sig in i det sista för att be om hjälp. För man vill inte smutsa ner sina vänners friska liv med cancer.
Även om det bara är ha lite närhet och kärlek och lite trygghet den där lipiga människa behöver ett par minuter för att ladda om batterierna :-)
Tack Maskot-Anna för att du satt med mig och höll om mig och att jag fick gråta klart, dina kramar räddade nog mitt liv :-)
Så nu håller jag tummarna att igår och idag var värsta dagarna. Och att nu vänder det!!!

Pratade med Syster linda på Onkologen för att få lite smärtstillande. Åh det fick jag! både det ena och andra :-) kan bli rätt kul!1 Men så läser man vilka biverkningar så känns det inte fullt så spännande. Så när brorsan åkte hem gick jag ute en sväng. Det kändes redan bättre :-))

Tur att cellgifter finns, och att det biter. På rätt ställe. Det är nog min största rädsla, att det inte hjälper...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar