Löparkompis Wanted!

Nu måste jag be om hjälp!!
Inser att springa själv, är jätte tråkigt.
Att springa själv med cellgifter är livsfarligt :-))
Förutom att man blir hårlös, fumlig och glömsk, så blir man även överdrivet rädd för att vara ensam och ensam i mörker. Utomhus.
Åh jag vill ju så gärna springa. Ganska ofta. Men jag springer inte så fort ännu.
Så du måste inte springa bredvid mig hela tiden, men att du finns någonstans i närheten av den här räddhågade, mesiga löparen som hoppar till varje gång det prasslar i skogen :-)

Men jag är ju en fighter (säger dom :-) och jag har en grym gps-klocka som kommer att ta mig till under 50 minuter per mil, någon gång i sommar. Men på vanliga träningspass så tar milen 60 minuter.

Så jag skulle vilja ha sällskap i Skatås, (kortare pass tänkte jag köra i stan, gatubelysningen, promenerande människor och storstadsliv håller demonerna borta :-) så 8:an, 7,5 an och kanske milen vore nice att få sällskap på. Någon gång ibland. När det passar.
Eller bara en gång, om det inte passar :-) No strings attached!

Ditt bidrag: Närvaro och  trygghet :-))
Mitt bidrag: Trevligt sällskap och grym coaching :-))

Kanske är det lite som norrman jag spelade golf med sa. Han la huvudet på sned när jag  slog ut. Jag var så klart bekymmerslös. Bollen rullade ju sakta framåt, rätt bra tyckte jag och garvade åt mitt dåliga utslag.
Då säger han försiktigt. -Ja, alla kan ju inte var golfproffs, men din sällskap i bollen är oersättligt (tänk er nu detta med en sjungande norsk brytning :) för ditt humör väger upp de sämsta av utslag, även mina!
Kanske så med löpning också, springer inte snabbast men har oftast roligast :-))