Dödligt deppiga bloggar

Det är inte bra för mig att ligga i sängen och surfa. 
För det är som om jag får ett tvångsbeteende. När jag läst expressen.se kollat igenom jogg.se så händer det. Och jag kan inte rå för det, och jag vill det absolut inte.
För jag kan inte låta bli att surfa in på olika cancerbloggar skrivna av andra kvinnor i cancer-branschen. Men då pratar vi inte uppiggande, glada, framåt eller aktiva cancerbloggar. Jag hamnar av någon konstig anledning alltid på bloggar där skribenten är kroniskt sjuk i cancer, eller med aggressivcancer eller långt gånget förlopp. Och så "råkar" jag av någon konstig anledning också glida in på bloggar som inte längre är aktiva. Åh när en cancerblogg inte längre är aktiv... så beror det på att ägaren inte längre är i livet. 
Oftast är det sista inlägget författat av någon väninna eller make. Som skriver ett sorgligt tårdrypande farväl, där de beskriver hennes (oftasts kvinnor) sista kämpande dagar. Man blir ledsen in i hjärtat.

Åh där sitter jag och vet inte om jag skall gråta eller skrika av lycka att jag fortfarande lever. Men jag blir så klart sorgsen. Så många som får en diagnos och hur mycket de än kämpar och underkastar sig massor av jobbiga behandlingar så vinner cancern stort. 
Och hur positiv jag än är och hur bra prognoser jag än har fått så klart tänker man på olika scenario... Internet är bra, men kanske skulle jag behöva ha "cancer-skydd" på min iPad, så jag inte kan gå in på sidor som har negativa och deppiga budskap.
Men som sagt, jag är fortfarande en högoddsare och jag har tänkt att vinna hela rasket !!!
Tjohooooo life här kommer jag!!!
Fick dessutom några kronor tillbaka på skatten, måste väl vara ett bra tecken ;))))))

Kanske bra att kunna drömma sig bort :-) För i så fall vill jag vara en snäll pirat som kastar guldströssel och chokladpengar till alla barnen!

Snart som ny :-)

Vad är det som händer????
Små, små hårstrån växer i ansiktet!!!!!!!
Lite på överläppen (kunde jag ju så klart varit utan :-) ögonbrynen ser helt vilda ut (korta men vilda hårstrån :-) och mina ögonfransar är på väg tillbaka och över hela min kala skalle är det små mjuka gråa(!?)/blonda fjun!!!! Yippppiiieeeeee!!!!
Har ju legat orörlig i sängen i flera dagar, men känt den där stålullskänslan i huvudbotten (hårbotten heter det väl inte när man inte har något hår?) som en märklig värk i hårrötterna. Men jag har varit för febrig för att ens tänka tanken att kolla. Men så idag när jag släpade mig in i duschen såg jag att något hänt :-))))
Åh visst blev jag glad, men faktiskt inte så glad som jag trodde. Konstigt!!! Jo, jag är nog glad. Ringde till Casey och bara bubblade. Men oväntat, jag har ju en behandling kvar, växer verkligen håret ut så här mitt-i-mellan? Eller tappar jag det igen? Spelar ingen roll, men ruskigt lurigt...

På tisdag skall jag få min 6:e och sista behandling. Tydligen var inte penicillin något hinder för cellgifter. Skall i och för sig kolla upp det, för nu är "min" sköterska Linda tydligen inte kvar på. Och den nya sköterskan lät inte lika säker som Linda alltid gjorde. Kontinuitet i vården, my ass...

Och nu sitter jag i telefonen för att be Dr. Haeger skriva en remiss till en CT-röntgen.
Deltävling 1. Röntgen.
Deltävling 2. CA 125.
Deltävling 2 Undersökning under narkos.
Åh vinnare är så klart: Cecilia
Fet förlorare: tubalcancer

Så här snygg är min nakna skalle - NOT!!!! Men ser ni att det är lite fjun på väg?

Influensa + Lunginflammation + Cancer = jobbigt

Var ju hos doktorn en sväng i fredags, men proverna visade inget annat än att jag åkt på en ruskig influensa. Tålamod sa alla till mig. Tror aldrig att jag haft influensa innan. Inte tålamod heller :-) Men hela helgen gled jag i genom som i ett segt molndis. Och igår var jag riktigt kass. Beklagade mig och gnällde lite om att jag är nog sjuk på"riktigt". Noll gehör. Men trots omgivningens tvivel ringde jag Länsförsäkringar och fick en tid hos Tomas Westin på Citysjukhuset +7 idag. Och jag hade lunginflammation!!!
Snacka om att jag blev glad :-) Jag fick penicillin och nu skall jag bli frisk!
Skrev jag igår.
Idag onsdag ligger jag fortfarande, nästan lika dålig... så segt, så tråkigt, så orättvist.
Men snart vänder det, jag lovar :-))
Jag lovar Casey!!!

Var är rättvisan?

Vill inte var gnällig, men det är lördag kväll och jag är fri från cellgifter. Och vad händer då?? Jag ligger däckad av värsta influensan sedan 28 timmar.
Var är rättvisan??
Jag vet att inte influensa är dödligt och att jag snart blir frisk. Men det tar på krafterna att ligga still, att hålla tillbaka och mitt tålamod är nästan slut. Åh jag vill faktiskt jobba!!!!!!
Ikväll skulle ju druckit vin, skrattat, roat mig lite och kanske flörtat. Eller jobbat, båda sakerna känns lika lockande, jag lovar!!! Men istället, så ligger jag här helt feber-svettig och matar mig själv med dåliga amerikanska TV-serier, Brämhults apelsinjuice och Panodil.
Såååå trist...
Orkar knappt sitta upprätt för huvudet snurrar :-)) Nej, inget skojigt snurr, jag lovar :-))
Så ni som är friska och krya, se till att ha en roligare lördag kväll än jag, för det  är ni värda!!!
xoxoxo

Mitt enda sällskap. Rätt tråkigt!!!

Jag fyller ju år!!!!

Väcktes i morse av att en morgonpigg Casey kom insjungande med cupcakes och inomhus fyrverkeri!! Och efter en stund hade varenda brandlarm i lägenheten också gjort fanfar :-)) Tjooohooo, vilken morgon!
Min bästa Casey med seriösaste frukostbrickan, kokta ägg, kaffe och en gudomlig cupcake!!! Så mysigt och så gott!!! Tack älskade unge!!

Åh enligt Casey så fyller jag bara 39 år!!!
För man får räkna bort några år när man går på cellgifter. Så efter en rättvis räkning landar vi på 39 år. Karma, säger Casey :-))

Kanske är det en väldigt bra datum att fylla år på den 24:e. Den 24 augusti upptäckte Dr. Haeger min cancer, 24 september opererade ha mig och den 24 december är det julafton och den 4 januari föddes Kajsaclara!! Rätt bra datum med andra ord :-))

Jag som skulle tränat idag, solat och bara gjort mina grejer, fick snällt ligga kvar i sängen. Däckad av feber och halsont. Men nu så här efter lunch och några smygintagna cortison-tabletter (har hört att man kan ta det mot förkylning och har man cancer skall man väl inte behöva vara sjuk på sin födelsedag, någon jädra rättvisa måste det ju finnas, åh finns det ingen rättvisa så får man väl skipa den själv :-)) heheheheh) börja det ordna upp sig, farsan skall köpa skumpa och då måååste jag ju vara frisk!!!

Allt som fanns kvar av den goda, goda cupcaken, inköpt på NK tror jag!

En ny peruk!!!

Fick tjusigaste kuvertet i brevlådan idag. Med en ny peruk från Rapunzel :-)

Har ju haft lite kontakt med super trevliga Jessica Lundberg där. För jag kontaktade Rapunzel, efter att jag läst på deras hemsida att de startat "Rapunzel vs. Cancer"

Åh de vill gärna dra sitt strå till cancer-branchen :-) Inte bara kränga peruker utan också göra en god gärning. Vilket så klart varmt välkomnas!!!
Så jag har mailat Jessica och berättat hur illa mött man kan bli i "peruk-branchen", hur en bra peruk skall vara och vad de kanske bör tänka på.

Så nu när de tagit fram några olika test-modeller erbjöd Jessica mig ett provexemplar. Att testa och ge feed-back på. Klart man blir smickrad och glad. Och glad, för att jag kanske kan hjälpa Rapunzel att göra livet lite enklare, för nästa tjej som sitter där, utan hår och desperat letar efter en passande peruk.

Och vi har pratat om att just bemötandet är så viktigt. Det är viktigt till alla kunder. Men ger man sig in i cancer-branchen frivilligt, så måste man faktiskt vara ännu noggrannare med hur man bemöter kunder. För att köpa extensions för att man vill ha längre och en mer glammig look :-)), det gör man på uppsidan av livet. Att skallig tvingas leta peruker är inte riktigt samma sak, lite mer ner-sida, om man säger så...

Så nu har jag fått en platina blond fin peruk, lite väl blond för min vinter bleka hy :-)) Men jag skall tona ner den lite i morgon, för att få en mer passande nyans. Så förutom färgen känns den vid första provningen jätte bra. Lite tunnare, lite mer naturlig med andra ord, än min jätte tjocka hårman :-)

Rätt blond som sagt vad :-)) Skall se om jag kan avhjälpa det i morgon. Åh så fick jag shampoo och lösögonfransar ett prova också!! Tack Rapunzel!!

Guldbaggen och jag :-))

Gårdagen blev galen. Goda vännen med störta hjärtat, men sämsta framförhållningen lurade upp mig till Stockholm. Och Guldbagge Galan på Cirkus!!!

Tur att man alltid har en liten svart "trasa" liggande i väskan :-))
Helt galet att sitta 1 meter bakom Alexandra Rappaport (jätte söt) Robert Gustavsson (rätt grå), Camilla Läckberg (dyr), Johannes Brost (rätt sliten), Carolina Gynning (snygg, men sååå dålig hållning), Peter "En gång i Pukhet" Magnusson (så charmig), Babben Larsson (snygg och rolig, men skulle behöva träna).
Cirkus är ju jätte litet, men på tv ser det ju gigantiskt ut!!!
Sedan taxi till Berns och den beryktade Efterfesten. (here we go again, man kan ju undra om det är en vimmelblogg eller en cancerblogg den här veckan :-))
Åh där var alla kändisar, liksom lite mer vanliga. Lite som oss andra :-)
Arja Saijonmaa var så snygg och log så gulligt mot mig när vi stod i buffé kön. Vårrullarna bara rullade iväg :-) Fick en spontan dans framför scenen med super snygga och super charmiga "Snabba Cash Jorge" he got some nice moves :-))
Men några skandaler eller skvaller har jag faktiskt inte. Jag hade liksom fullt upp med att dansa, dansa och dansa. Dansade mest med super söta Faiza, väninna till min idol Lotta Grey. Sååå kul!!! Hade jag varit lite mer ocytostatika hade jag så klart smugit runt på Berns och star-struckat mig lite mer. Men det är inte var dag som DJ´n är så bra att man bara vill dansa.
Idag blev det en rätt slö dag :-))

Jag på röda mattan, skulle lätt kunna vänja mig vid det :-)))) 

Sötaste gänget, Christofer (längst till höger) var coolaste killen, jag tror tydligen att jag är coolaste tjejen :-))
 !! Ps. drinken i handen tillhör fotografen.

Här står jag ensam kvar sedan Arja lämnade mig i min kamp med vårrullarna! Sååå goda vårrullar, lyckades  fiska upp 15 st som jag smällde i mig!!! För visst är gratis mat godare :-))

Casey + Jag = P3 Guld

Vilken kväll det blev :-))
Middag på Caleo, med bästa Costas i dörren, sedan 90 minuter välproducerad musikshow på  Scandinavium. Såååå bra! Sååå snyggt! Såååå kul att vara där!
(Det enda som drog ner känslan av super kul, var ett gäng stiffa 30-isch brudar (från Stockholms) som satt framför oss OCH hyssachade när vi applåderade. Ja, ja en del är ju lite viktigare än andra :-)))

Sedan hade sötaste Rock-Björnen fixat biljetter till efterfesten "The Efterfest" alltså :-))) Jag var där förra året och det var rätt coolt då också. Men i år var ju sällskapet maxat; Casey!!!
Så där hängde jag i baren med Petter (rapparen) och Kodjo som log som en sol mot mig. Hårdaste hårdrockarna med en rastafari snubbe som wingman var skönaste sällskapet. Verkade rätt kända, åh jag tänkte typ fota. Men min cytostatika-hjärna glömde totalt av allt det. Kanske lika bra, men ett gäng hårdrockare som gör Fuck Cancer hade ändå varit minnesvärt! Allt medan Ellen och Casey på egen hand botaniserade bland Sveriges musikelit. Åh syster-yster, glömde ju nämna att Rasmus och Rasmus från Torka aldrig tårar.. också var där. Och dom var söta som socker!

Kung på natten - Kung på dagen gäller ju även oss i cancer-branschen. Så 8:an i Skatås tvingade jag mig att springa. Och där mötte jag sötaste Bea med make. Och hon förklarade följande. Att om man utsätter kroppen för positiv stress. Så som löpning. Tränar man också kroppen på att klara stress bättre när man utsätts för den i verkligheten. Typ som stressen att få cellgifter. Det är ju det jag säger :-)) Löpning is the shiiiit. Det hjälper verkligen. Åh nu har jag fått det förklarat på en mer vetenskaplig nivå också. Så det skall jag hålla i minnet om tre veckor när nästa behandling skall göras. Att jag faktiskt mår lite bättre än de som inte tränar. Även om det inte känns så just då!

Fördelarna med att vara i cancerbranschen är ju något begränsade :-) Men en fördel kanske är att man får "likes" när man går ut och klubbar :-) Åh jag tror det var en och annan som tyckte att jag förtjänade en cancer fri kväll :-)) Tack för det alla fina människor!!

Gammal kärlek rostar aldrig :-)

Fick ett brev i natt, på stapplande svenska, ändå från USA :-))
Översatt genom Google Translate antar jag. Sååå gulligt!!!

Mailet kom från Mike. Vi jobbade båda på Zygofolis sommaren 1987 :-)) Han var cool akrobat och high-diver och jag en blyg karusell-skötare (typ som om du slår ihop Skara Sommarland och Liseberg x 2, det låg utanför Nice i Frankrike) Vi hängde ihop hela sommaren och det var nog den sötaste kärleks historien jag haft.

Åren gick och det är klart att man någon gång undrat hur det gick för honom. Och så för 1 år sedan  addad han mig på Facebook, men vi har bara hörts av med typ ett mail.
Så jag visste att hans ungdomsdröm, att bli läkare slog in och han gifte sig med sin high-school sweetheart :-))
Men inte en susning att han var gynekolog och specialist på... my shiiit :-)) Och hans hobby-band består av bara av onkologer :-)) jag vill bli doa-tjej i det bandet!!!
Åh jag som jagat ihjäl mig för att hitta någon som kan hjälpa mig med en "second-opinion" och här bara hoppar han fram och vill gärna hjälpa mig och stötta mig!!!
Sp nu skall jag maila mina journaler till honom. Tjohoooooo!!!

Han var den snällaste killen som fanns -89, och jag var dödligt förälskad i honom då. Kärleken bleknade men vänskapen bestod. Så när jag jobbade som modell i NY i början av 90-talet hyrde jag ett rum i deras studenthus på Long Island.
Så att han skulle höra av sig 20 år senare och erbjuda mig sin hjälp, känns helt overkligt. Så snällt och så fantastiskt fint att människor vill hjälpa. Åh att han vill hjälpa mig, jag är så smickrad. Tack alla som finns där ute för mig!

Cecilia anno 1990. Knasigt minne :-)) Blev stoppad av ett gäng trafikpoliser i NY som var helt övertygad om att jag var Sylvester Stallones danska flickvän. Så för att komma därifrån skrev jag autografer i hennes namn. Förlåt Birgitte!!!!

God morgon världen!

Måste bara lite snabbt säga att jag är piggare idag och världen ser lite bättre ut :-))
Har redan varit ute (-11 grader i Göteborg) med Casey, vi var hos doktorn för att kolla hennes hals. Halsfluss :( stackarn. Men hon känner sig bättre och ser mycket piggare ut, så det blir P3 Guld i kväll!!!!! Yippppiiiieeeeeee!!!

Så idag skiner solen, även på mig!!

Och nu skall jag sätta mig ner och läsa ett Amerika brev :-) (tja, ett mail från USA, men rätt viktigt ser det ut som :-) återkommer lite senare.

Upp och hoppa alla fina människor där ute!!!
xoxoxox

Jag och Casey busar i studion för drygt tre år sedan!! Foto: Cissi Bang :-))

Bakpulver is maybe the shiiit!!

Fick min biologiska dos hos Evangelos idag.
Han e skön, när han ser att man är lite låg så pratar han in en, i den levande världen igen :-)
Åh idag berättade han om en italienare som sprutat in bikarbonat i cancer tumörer och de liksom smälte bort.
Ja, Italienaren är både läkare och forskare och allt gjordes så klart vetenskapligt. Men resultaten var tydligen så häpnandsväckande att en en amerikansk forskare på Cancercentret vid Arizona Universitet, fått motsvarande 14 miljoner kr för att studera effekten av bakpulver (rent natirumbikarbonat) mot bröstcancer! Låter spännande eftersom det inte finns några direkta biverkningar som det gör av cellgifter. Men det kommer att ta tid, för tänk vad cancerbranschen omsätter!Kanske skulle jag inte våga behandlas med bara bikarbonat, men precis som biologisk medicin så tar man det kompletterande. Eller alla de som inte kan ta cellgifter, för kroppen inte är tillräckligt stark, då vore ju bikarbonat ett fantastiskt alternativ!För forskarna som forskar på det här och likaså de inom biologisk medicin menar att cancer växer snabbare och lättare om kroppen är sur. Så man vill tillföra kroppen syre och göra miljön basisk och då är tydligen bikarbonat förträffligt.Gå gärna in på immunologen Sanna Ehdins blogg, för hon förklarar allt strålande enkelt där!

Status uppdatering :-)

Det går framåt!!!
Den här dagen blir ännu bättre än igår, det vet jag :-)
Casey är tyvärr jätte sjuk... och vi som skall på P3 Guld Gala i morgon... Många Panodil blir det :-)
Men jag håller tummarna, vore så nice att få komma ut lite.
 I den friska bekymmerslösa världen. Åh få hänga med Casey!
Sötaste Björnen har ju dessutom fixat biljetter till efterfesten. Vi bara måste gå!!

Kärlek och musik. Casey och jag. Kan det bli bättre? 

Tusen cancer frågor på en minut

Jag kanske inte orkade med allt jag lovade att orka med idag, men jag mår så mycket bättre!!!
(huvudet och tankarna är nästan normala :-) nu skall bara cellgifterna ut ur kroppen så jag slipper alla värkande skelett delar, och konstiga bieffekter :-))

Hade ju lovat att ta en bild, för Cancer fonden idag..
De visste inte om att jag också var i cancer-branschen :-) kanske att jag avslöjar det när jag vet att de är riktigt nöjda med bilden.
Jag fotade en forskare på Sahlgrenska, som jobbade med någon tarm-bakterie som ofta utvecklas till cancer. Eftersom jag inte avslöjade min cancer-identitet :-) vågade jag fråga några frågor.

För henne var jag ju en driven fotograf som ville sätta mig in i min modells arbete och kunde naturligt fråga massor av oväntade frågor.
Hade jag där emot berättat att jag hade cancer, så hade jag blivit en patient i hennes ögon. Jag hade framstått som desperat med alla min frågor och jag hade hamnat i underläge. Rollfördelningen hade blivit grymt obalanserad och inställningen till mig hade ändrats på 2 sekunder.
Men jag frågade lugnt på, lite Wallraffande ni vet :-))
Så min trötta cytostatika-hjärna minns i alla fall, att hon sa det här:
-Att man i de flesta cancer arter/sorter inte vet hur cancern startade/uppkom.
-Att om man räknar in ALLA cancer sorter som finns så är det fler än 30% av befolkningen som någon gång kommer att drabbas av cancer. Och...
-Att hittar man en fungerande medicin, så slutar man i stort sett att forska på just den cancer sorten. Ganska förståeligt, men också lite skrämmande.

Sedan hem och vila :-)
Lilla-syster-yster dök oväntat upp och vi gjorde världens godaste paj till lilla Casey som ligger med hög, hög feber. Hon är så dåliga att hon inte ens ville ha paj, så vi fick desto mer!!!

Tvingade mig att springa lite idag också. För då släpper illamåendet, men benhinnorna värker. När jag sprungit 4 km kändes det som när jag sprang upploppet på Medoc Marathon. 4 km eller 4 mil, skillnaden var hårfin! :-))

Den godaste hallon & blåbärspajen jag någonsin ätit!!!! Ta ett paket blåbär och ett paket hallon (frusna) lägg i en form. Smält 1 dl smör, rör ner 2 dl socker, 2 dl vetemjöl och slutligen 2 dl havregryn. Massor av kärlek också. Blanda. Häll, smeta ut över frukten. In i ugnen 16 minuter i 200 grader. Tar typ fem minuter att blanda ihop.. Sååååå gooooottttt!!!

Välkommen tillbaka!!!

Åh så äntligen en dag i ljus :-)
Efter att tillbringat 4 dagar i cytostatika-ångest-helvetes-världen så är jag nog på väg hem!!!
Jippiieee.
Det känns så, för idag kändes jag mer normal. Jag har fortfarande ont i leder, skelett och en vansinnig huvudvärk, metall smak i munnen och suddiga ögon och några andra deppiga åkommor, men vad gör det? :-))
Jag föredrar faktiskt kroppslig smärta framför en degig deprimerad odefinierbar ångest.

Nu har jag bara cytostatika-baksmällan att ta hand om :-) Men det gör inget, för allt känns bättre än de 4 helvetesdagar som just passerat.
Hur kan hjärnan tvista ihop sig till en gröt av bisarra, sorgsna, ledsamma, dystra och negativa tankar. När jag inte gjort något annorlunda, (från en vanlig dag), än att jag fick cell-gifter i fredags?

Så nu skall jag kurera mig från min baksmälla. Åh svara på mail, åh öppna kuvert och svara när någon ringer och jobba lite :-))
Åh löpa (lite :-) och krama Casey, som jag längtar efter henne!!!

Var faktiskt ute sent igår kväll och sprang själv längs med Vasagatan 2 ggr. Det var då jag fick en föraning om att nu är jag nog på väg tillbaka till mitt vanliga jag.

Mitt vanliga älskade skeva jag :-)) Hur många tillkorta kommande jag än har, så är jag väldigt nöjd med det där måndags exemplaret som är jag. När jag får vara JAG. Inte fylld med äcklig cytostatika!

Så tack alla som skickat hälsningar och hjälpt mig!!!
Även om jag inte orkat svara på alla mail de här dagarna, så skall jag med glädje göra det idag :-)))

En stor kram till alla där ute som tror på mig!!!!!

Söta söta glada lille Gustav får stå för leendet idag!!!! Tack Annica!!

Värsta dagarna är nu...

Vet inte ens om jag vågar skriva att det här är de värsta dagarna av alla sedan behandlingen började? För det kanske ger dåligt omen, och så fortsätter det onda i all evighet (jag som inte ens tror på sådant nonsen...)
Men jag måste tro att det värsta är över, annars orkar man inte mer..
Så jag hoppas så att allt det som gör ont är bort i morgon.

Det känns som om någon rivit bort alla mina muskler och att jag bara har skelettet att stå på. Som dessutom värker, som om innehållet i skelettet luckras upp... Åh det är väl precis det som händer. Bryt ner för att bygga upp...
Men allt det andra skrämmande som kommer till; ryckningar i leder och muskler och knän som knixar. Kroppen faller verkligen isär, jag känner det rent fysiskt. Och det gör mig jätte rädd.
Åh jag som sprang 8:an både i lördags och i söndags? Hur kan det från en timme till en annan bara mala ner all kraft, ork och energi?
Cellgifter är ett gift!
Som sätter sig på både kropp och själ.

Och denna förbannade oro eller vad det nu är som blåser genom mitt huvud. Tankar som man inte kan stoppa. Är det, det som kallas ångest?
Önskar så att jag haft ett vanligt jobb så man kunde vara sjukskriven och slippa oroa sig för att man missar en dead-line (vilket ännu inte hänt :-) eller en man som tog hand om en så man slapp ha dåligt samvete för att man inte orkar sitt barns väl och ve. Och slapp be andra om hjälp. För man drar sig in i det sista för att be om hjälp. För man vill inte smutsa ner sina vänners friska liv med cancer.
Även om det bara är ha lite närhet och kärlek och lite trygghet den där lipiga människa behöver ett par minuter för att ladda om batterierna :-)
Tack Maskot-Anna för att du satt med mig och höll om mig och att jag fick gråta klart, dina kramar räddade nog mitt liv :-)
Så nu håller jag tummarna att igår och idag var värsta dagarna. Och att nu vänder det!!!

Pratade med Syster linda på Onkologen för att få lite smärtstillande. Åh det fick jag! både det ena och andra :-) kan bli rätt kul!1 Men så läser man vilka biverkningar så känns det inte fullt så spännande. Så när brorsan åkte hem gick jag ute en sväng. Det kändes redan bättre :-))

Tur att cellgifter finns, och att det biter. På rätt ställe. Det är nog min största rädsla, att det inte hjälper...

Löparkompis Wanted!

Nu måste jag be om hjälp!!
Inser att springa själv, är jätte tråkigt.
Att springa själv med cellgifter är livsfarligt :-))
Förutom att man blir hårlös, fumlig och glömsk, så blir man även överdrivet rädd för att vara ensam och ensam i mörker. Utomhus.
Åh jag vill ju så gärna springa. Ganska ofta. Men jag springer inte så fort ännu.
Så du måste inte springa bredvid mig hela tiden, men att du finns någonstans i närheten av den här räddhågade, mesiga löparen som hoppar till varje gång det prasslar i skogen :-)

Men jag är ju en fighter (säger dom :-) och jag har en grym gps-klocka som kommer att ta mig till under 50 minuter per mil, någon gång i sommar. Men på vanliga träningspass så tar milen 60 minuter.

Så jag skulle vilja ha sällskap i Skatås, (kortare pass tänkte jag köra i stan, gatubelysningen, promenerande människor och storstadsliv håller demonerna borta :-) så 8:an, 7,5 an och kanske milen vore nice att få sällskap på. Någon gång ibland. När det passar.
Eller bara en gång, om det inte passar :-) No strings attached!

Ditt bidrag: Närvaro och  trygghet :-))
Mitt bidrag: Trevligt sällskap och grym coaching :-))

Kanske är det lite som norrman jag spelade golf med sa. Han la huvudet på sned när jag  slog ut. Jag var så klart bekymmerslös. Bollen rullade ju sakta framåt, rätt bra tyckte jag och garvade åt mitt dåliga utslag.
Då säger han försiktigt. -Ja, alla kan ju inte var golfproffs, men din sällskap i bollen är oersättligt (tänk er nu detta med en sjungande norsk brytning :) för ditt humör väger upp de sämsta av utslag, även mina!
Kanske så med löpning också, springer inte snabbast men har oftast roligast :-))

Välkommen in i min bubbla :-))

Illamående, trött, overklig, med en hjärna som är helt uppluckrad av gifter. Samtidigt över speedad av alla cortisoner jag fick igår. Jag sitter definitivt i cytto-bubblan!
Så vad skall jag göra?
Lipa och tycka synd om mig själv eller försöka fly verkligheten (det fungerar inte med alkohol för då mår jag sååå illa)
Åh snabbaste sättet att fly (förutom med alkohol :-) är att träna. Så trots en dålig natt, satte jag klocka på nio. Grötfrukost. 10.30 stod jag på en step-bräda. 10.45 var jag nära döden och undrade varför jag inte låg hemma som en vanlig sjuk människa. 10.20 var det strech. 10.25 inser jag att jag överlevt :-)
Vilket pass. Att springa 15 km. är ingenting mot ett step/styrka pass.
Man hoppar och följer en koreografi under en låt, nästa låt har man en skivstång (typ body pump) och så varvas det i 50 intensiva minuter.
Jag orkade inte göra allt, men nästan, för man dras med av alla andra människor som var där.

Sedan lördags lunch med bästa Borås-Anna och Madeleine och party-pinglan Casey :-)

Och sedan avslutades eftermiddagen med lite jobb och löp/promenad med bästa tjejerna; Maskot-Anna, Anneli och Bea. Hur mysigt som helst. Åh Mskot-Anna hon sprang som bara den!!! Marathon du Medoc = pas de problem cherie :-)))

8:an som ingenting när sällskapet är rätt :-)))

En snabbis :-)

Innan tröttheten sätter klorna i mig, så blir jag inspirerad att köra ett litet löppass.
Men det är var ju mörkt och jag ensam så det fick bli Vasagatan 4 gånger fram och tillbaka (!!!)  Rätt hjärnbefriande jag vet :-)
Åh lite segt, men sååååå skönt efteråt. Alla tankar blev vackra igen och livet gott!!
Så ha en fantastisk fredag kväll, för allt kan hända :-)
Kram

Åh nu skall den här nörden in på jogg.se för att registrera sitt pass!!

En gång kvar, en gång kvar, bara en gång kvar!

Så sitter jag nu i min egna bubbla. Cellgifterna förpassar en till ett dvala likt tillstånd. Jag upprepar samma saker, om och om igen. Jag måste verkligen koncentrera mig ordentligt när jag skriver. Förstår inte riktigt vad mail eller sms har för innebörd innan jag läst igenom det flera gånger. Och att skriva, tar tid. För orden flyter inte lika enkelt från min hjärna ut i fingrarna på tangentbordet. Så som det gör när min kropp är fri från cellgifter. Att skriva texten hit. Hit. Tar i vanliga fall 5 minuter. Idag tar det 25 fem minuter...

Men jag är ändå så glad att den 5:e och näst sista behandlingen är avklarad!!!
Den sista behandlingen är planerad till den 1 februari, men jag har ställt in mig på en veckas förskjutning så som det blev den här gången.

Så 4-6 dagar i bubblan, then I´m back!!!!

Mysig frukost med min Söta-Maskot-Anna och Casey, gjorde starten på dagen så mycket roligare. Rask promenad upp till Sahlgrenska. Började med cellgifterna, sov 1,5 tim och sedan kom Karin och Joakim med lunch och kram-mysigt sällskap och stannade till jag var klar!!!
Det betydde mycket, för det blir i ärlighetens namn jobbigare och jobbigare att gå dit. Att se alla skalliga, magra och gråa tanter. De ser så sjuka ut, som pappersdockor.
Jag känner mig som ett knubbigt vällingbarn, (ni vet de som gör reklam för Nestlé) när jag hoppar omkring med ganska stolt hållning, peruken snyggt flätad och make-upen oklanderligt lagd :-)) och viktigaste av allt, min värdighet. Jag är Cecilia, inte en sjukdom!!!!
Jag känner att jag hör inte hemma där, alls. Men samtidigt kommer det stället rädda livet på mig. Jäkla dubbelbottnade känslor. Uttrycket "hat/kärlek" har aldrig känts mer träffande än just nu.
Men missförstå mig inte :-) Jag älskar inte att hata :-))

Trött på slangar, sprutor och Sahlgrenska... Börjar synas tydligt i mina ögon tycker jag!!

Men så kom Karin!!! Gosse Karin, finaste Tomas Sabo halsbandet fick jag med en ängel. Tror nog att lilla Moa var inblandad också! Tack lilla sötnosen!! Fuck cancer så klart !!!

Underbara fantastiska, varma fina, glada Karin och Joakim. Åh så fick jag förhoppningsvis Joakim att skaffa jogg.se så att vi kan springa någon gång och nörda lite .-) Men jag vet inte om jag lyckades övertala honom att gå med, för Joakim är lite mer normal. Han springer och sedan är det bra med det, mer normalt ni vet? Så nu kör vi "Fuck cancer & run!!!

Casey är lite okoncentrerad på lektionen och skickar "fuck cancer" med sin nya iPhone vante!

Ja, man undrar hur mycket de egentligen får gjort på lektionerna :-)))

"Hej då, macken! Vi ses i môrr'n" sa Roy 1986. "Hej då Sahlgrenska vi ses aldrig mer" skulle jag vilja säga under 2013 :-))

Five to go!!!

Bästa middagen för att fira mitt värde blev det igår!!!
Lagom trött idag är bra, för då orkar man inte känna efter på riktigt. För det är lite otäckt att tänka på vad de kommer att inspruta in i min kropp. Och veta att man går dit för att bli dålig, för att bli bra, i sista ändan. Förstår ni vad jag menar :-))
Så mysigt med min maskot Anna igår och idag, lite som tv-serien, men Göteborgs varianten heter "Anna flyttar in" :-) Tack tack tack för att du tog hand om mig!!
Och strax knatar jag upp till Sahlgrenska för den 5:e behandlingen och förhoppningsvis den näst sista!
Så nu kör vi, det är ju fredag och allt kan hända!

Väldigt glad i går kväll, med väldigt nya lös-ögon-fransar och väldigt fula vantar :-))

Tack för hjälpen alla fina människor!!!

Tack för goda tankar, sms, mail och kramar som jag fått under veckan!!!!
Det gav resultat!!!!
Jag får göra behandling i morgon!!!
Min 5:e.
Min näst sista. Förhoppningsvis!!!
Snart blir de party, snacka om party vi skall ha då!!!!

SÅ Tack Tack Tack Tack alla ni som tänkt på mig och ett extra stort tack till Sötaste Anna som först kom med frukost-fralla :-) och sedan följde med mig upp till Sahlgrenska för att ta proverna och höll mig i handen hela tiden. Tills provsvaret kom... Tack älskade Anna!!! För när vi stod i hissen tror jag att vi blev så snopna över svaret att vi grät lite båda två. Obs! Glädje tårar!!!
För värdet var 3,0 och lägsta värdet man får ha är just 3, 0 så den här gången "sköt vi haren nära" :-)) (nära skjuter ingen hare :-)))
Så tack alla som hjälper mig i tanken!!!

Jag blir så barnsligt glad av sms och fina tankar!!!

Nu kan släppa din stackars tumme och börja jobba :-))) love u

Tack!!!!!

Kärlek tillbaka!!!

Inga ögonfransar - ingen kaka :-)

Nu är de definitivt borta, mina långa, svarta, sköna, skyddande ögonfransar.

Jag vill bara gråta... 

För man ser... (vänta lite.. inte man, utan JAG)

-JAG ser helt störd ut, utan fransar!!! Skäggiga damen, don´t think so. Hårlösa damen, it is. Tack och lov har jag några stackars ögonbrynshår kvar. Men de sitter löst. Frågan är inte om de kommer lossna, utan när. 

Men som Ellen och Casey så befriande sa. -Lite coolt ändå att få se, hur man ser ut, utan hår :-)

Åh så nickade de sött, med sina håriga huvuden mot mig.

-Ja, om det gällt någon annan, hade jag säkert tänkt samma sak, men nu är det jag som sitter här, hårlös!!!

Men då kom tjejerna på, att om jag målar hela huvudet gult (med maskeradfärg som jag har i studion) och gör små hjärtan i ögonen, så kommer jag att se ut som en smajl-gubbe. Ni vet de där som man skickar i sms, så kul så kul :-)))

Men det är faktiskt inte bara den estetiska biten som är jobbig när man förlorar ögonfransar. För fan vad  de gör nytta, för nu rinner allt ner i ögonen. Tvål, cremer och make-up, för att inte tala om allt som blåser in i ögat. Så lös-ögonfransar skyddar ögat som bara den. It´s a must!

Så lös-ögonfrans-jakten har börjat. Söta K och M (som är i skönhetsbranschen) har lovat att scanna av sortimentet och återkomma med top-notch ögonfransar till mig. Håller tummarna. För jag har precis fått en rekvisition från onkologen för lös-ögonfransar.

Så här ser jag ut naken :-)))

Humöret är tillbaka :-))

Löprundan på drygt 7 kilometer gjorde vad den skulle :-))
Lite segt och ledsamt och ensamt den första kilometern, men sedan vände det. trots duggregn. (Vad det inte Michael som nämnde att lite duggregn borde inte hindra en frisk löpare, när han delade bloggen på Facebook? Så jag som är ett måndag-exemplar med lite cancer skall väl sannerligen inte klaga :-)))
Glad och lätt om foten studsade jag runt Guldheden och upp till tornet som ligger där. Körde en egen ego foto-session och studsade ner igen över Linnéplatsen och hem igen!!
Löpning är verkligen lösningen på allt. För nya endorfiner som rycker upp en, till en lyckligare person kan aldrig vara fel.

Och vid spisen stod bästa Casey och bästa Ellen och lagade mat till mig!!!
Det är sannerligen en stor dag :-))

Kallt och blåsigt så ego-bilderna blev inte så skarpa. Tur är det å andra sidan, för utan ögonfransar ser jag rätt  freakig ut. Morgondagens mission; köpa lösögonfransar!!!

Snuvad på konfekten...

-Hur kan man känna sig snuvad på konfekten, när konfekten är gift?
-Jag säger ju det, man blir knäpp i cancer-branchen :-)

Men värdena var ännu sämre idag så min 5:e behandling blev inställd. Nytt prov på torsdag. Blev jätte ledsen och arg. Arg för att jag sov dåligt i natt, arg för att jag mentalt ställt in mig på att må dåligt. Arg för att jag satt på mig min "cancer-uniform". Som består av mina snyggaste myskläder :-)) i onödan. Arg för att jag lagt hela veckans åtagande åt sidan för att kliva in i cancer-twilight-zonen. Arg för att jag sett fram emot helgen då jag skulle vara tillbaka bland er levande. Arg. Besviken. Och ledsen så klart.

Och syster Linda var inte där. För hon hade gett mig den där kramen som jag så väl behövt. Kanske skall jag ringa Vackra V och be att få låna hennes man. Han är Sveriges största, snacka om att hans kramar kan få en att känna sig liten. Eller Marie Fredrikssons stiliga man som verkligen vet hur man kramar en cancer-sjuk :-) han har ju kramat henne i över 10 år. Eller Karin som har bästa kramarna ever eller Casey så klart! Men helst skall det vara någon som är så där vuxen och stor och trygg, för man vill ju bara känna sig omhändertagen, älskad och att någon som säger till en, att allt ordnar sig. Någon som ger en lite energi att orka vidare. (Nej, inget subtilt budskap till någon :-)  för en vanlig varm och kärleksfull kram räcker långt!!!

Casey glider förbi datorn när jag skriver och säger på sitt underbara uppfriskade sätt. -Tänk om du fått bröstcancer och fått operera bort båda dina bröst? Hon tittar uppfordrande på mig, och fortsätter -Eller fått amputera ett ben?
Helt plötsligt är mitt liv satt i rätt perspektiv. Jag älskar den ungen! Åh en kram, det kan väl du eller du ge mig när vi ses? :-))

Så på med löpar-skorna Cecilia och på med gps-klockan och ge dig av ut på en löptur. För det är bästa sättet att rensa tankarna. (Det känns faktiskt inte lockande att ge sig ut just nu, när jag sitter inne i värmen och skriver det här på bloggen. Men jag vet hur skönt det är när man väl kommit igång och hur skönt det är efteråt!!!)

Första påsarna gift som jag skulle fått idag. Men den som väntar på något gott väntar alltid för länge :-))

Bara att vänta...

Trots jobbigaste löprundan på 3 månader. Suverän och fokuserad yoga med Caroline. Sanering :-) efter Caseys 18-års fest.
Så kan jag inte skingra tankarna inför i morgon. För då här det förhoppningsvis behandling. Men är inte värdena bättre blir det tyvärr ingen behandling.
All denna väntan är jobbig. Och jag är så innerligt trött på cancer-branschen. Jag är så innerligt trött på att vara trött..
Sov gott alla fina människor därute. I morgon är en ny dag och då tar vi nya tag. Gådd dämn det är ju 2013 :-))

Jag och Casey vaskar guld med farsan i Småland. Så himla kul vi hade :-)

Silicon-plåster is da shiit!!!

Så nu var det på plats! 24/7 skall det här plåstret sitta på mitt ärr i minst 6 månader. Hur bra som helst. Ärret kommer att bli fint och samtidigt slipper jag se "min" konstiga mage. För det känns inte som min mage, jag har fått en tants mage. Någon gillade min och snodde den :-))

Träffade världens skönaste läkare i går. Han tittade på magen och konstaterade att mina magmuskler fortfarande är delvis förlamade!!! Tjohooooo så glad jag blev! För det betyder ju att min mage som är rätt sned, (faktiskt är sned och inget som bara sitter i mitt huvud :-) och huden som bubblar sig längst med hela ärret, med största sannorlikhet kommer att bli rak och platt. Inte som innan, förstod jag, men inte så illa som nu :-)

Så jag måste ge det minst 1 år innan man vet hur det kommer att se ut.
Men är det fortfarande lika fult, så är nog risken stor att jag vill korrigera det.
Men jag vill ju egentligen inte skära i min mage igen. För jag vill ju vara en sådan där stark person som inser att jag är fin i alla fall, trots att motorsågsmassakern härjat tvärs över min mage.
Men jag har nog inte så mycket självförtroende att jag fixar det. Men jag har ju ett år på mig för att vänja mig. Och... för att se så att cancern inte spridit sig, för då måste de kanske öppna min mage igen.

För även om operationen räddat mitt liv, och jag vet att jag skall se det i ett större perspektiv, så är jag inte mer än en liten, liten människa som vill var som jag var innan...

P.s. Jag överlevde Caseys 18-års kalas utan att bli vräkt :-)

Så är fin är min mage när jag uppfyller vissa kriterier; jag måste ligga på rygg, på morgonen, med plåster och lägga Instagrams softfilter över. Vågar inte lägga ut en bild hur den ser ut "på riktigt" ännu, när jag står upp. Men det kommer, ge mig lite tid :-)  Måste själv acceptera hur jag ser ut. Men titta så diskret plåstret här!! TACK!!!

Värdet är kass men Casey fyller år!!!

Idag fyller min lilla unge 18 år!!!!!!!

Tjohooooo, det har varit kalas sedan kl. 10 i morse.
Frukost på sängen är ett måste om man tillhör vår familj. Med massor av presenter så klart. Och gissa om hon var nöjd? :-))) Så många fina presenter har hon aldrig fått. Men det förtjänade hon. 18 år är stort, och det gäller att fira allt man kan. För vi säger som Uggla; Livet är en fest (fyllan värmer bäst? nja, min Woolrisch är varmare faktiskt :-))
Eller så klart, är det lite kompensation för att allt fokus varit på mig de sista månaderna. Kan det även vara ett drag av dåligt samvete?
Men vilken dag det blev! Lunchen hade hon valt att ha på Park, med de närmaste. Så nice. Servitören Mats är en klippa som improviserade fram en tårta med flagga när jag vimsat bort tårtljusen och sådant där som sprakar :-). Tack Mats!!'
Nu är middagen för hennes närmaste väninnor precis avklarad och jag är förvisad från lägenheten för nu är det bjudning (=förfest) som gäller!

Så dagen har varit bra, i 180 knyck. Men ändå så gnager tanken på det dåliga värdet. Linda från Onkologen ringde i morse och berättade att provet jag tog igår inte var så bra... Så vill det sig illa får jag inte min 5:e dos cellgifter på måndag som det är planerat :(
Det tråkiga med cancer-branschen (förutom att man är sjuk) så är det alltid något som påminner om att man inte är som alla andra, man kan liksom aldrig glömma att man är sjuk. Korta ögonblick, visst. Eller är det bara jag som vill bli fri. Som inte vill ha stickningar i benen, ont i skelettet, skallig och svullen runt ögonen. Fan det börjar ta på mig nu.

Men gott folk, det är ju fredag. Natten är ung och precis vad som helst fantastiskt kan faktiskt hända :-))
Så njut av livet!!! Det skall jag försöka göra nu :-)))

Min 18-åring!!!!!!

En av oss är 18, den andra är 17 och den tredje ser ut som 17 (alltså rätt sliten) men glad ändå  :-))))))

Världens bästa Mats, improviserade snabbt när min cytostatika-hjärna var inkopplad, tack Mats!!!

Gick all in och köpte en pinata :-)) Tog en timma att fylla med godis, värsta cytto jobbet :-)))

Sex-läsning, inget för känsliga själar idag :-)

Men det är ju det jag alltid hävdat, sex är inte bara vansinnigt kul, det är bra för mycket annat också!

Hittade den här artikeln i GP i morse. Där man skrev om fågel/svin/gudvetallt influensan som härjar nu. Åh där skrev de att sex är bra mot immunförsvaret, precis som jag trodde. 

Så ni som har någon att sexa med :-)) sexa på för kung och fosterland så slipper ni alla tråkiga förkylningar. Åh har man möjlighet att åka på sol-semester så måste väl hela vårens förkylningar bli ett minne blott.
De skrev inget om själv-sex, men det måste väl också räknas? :-))

Värsta cancer-infon. Kanske kan man få både det ena och andra på recept nu för tiden :-))

Bästa presenten!!

Ur tomma intet fick jag en lite för tidig födelsedags present: Silicon-plåster!!! Som skall trolla bort mitt fula fula ärr!! Hela vägen från USA!!! Helt galet. SÅÅÅÅÅ glad jag blev, (för ett par plåster, ni förstår väl själva vad cancer gör med min hjärna :-)) Skämt och sido, jag blev så glad för liknande plåster är ap-dyra här hemma i Sverige.
En del människor bara snackar. En del säger inget och bara "gör det".
Givetvis blev jag så tacksam för själva plåster. Missförstå mig inte. (det är väldigt sällan jag får presenter ur tomma intet, inte ens med cancer-kortet :--))) skojar bara!! :-)

Men allra mest var det nog känslan av att någon tänkte på mig. Snälla, omtänksamma tankar. Jag började nästan gråta, så glad blev jag!
Precis som när jag får mail och sms från vänner och bekanta eller helt okända människor. Tack så mycket! Thank you! Merci beaucoup! Mille grazie! Från massa oväntade länder runt om i världen. En del meddelanden förstår jag inte alls (jag är rätt dålig på ryska måste jag erkänna :-) Men jag blir ändå lika glad, för det är också en människa som sätter sig ner och tar sig tid att skriva till mig! (-Nej, det är inga sex-mail jag lovar :-)))
Lika så att någon tar sig tid att köpa plåster till mig, ta reda på min adress och posta dem!! Fan det är stort i min värld. Tack tack än en gång!!

Åh nu tillbaka till städning och trix och fix, min lilla avkomma Casey fyller 18 år på fredag och det är också stort!!!!

Så glad att jag nästan ville smaka på dem. Hur skall det här sluta, ena dagen käkar jag på Sylvesterloppets medalj och nästa plåster? Stackars mage!

Nörderi på hög nivå

Jag nämnde ju Therese Ahlshammar för nåra veckor sedan. Hon som sa att hon var en framtids människa, som aldrig såg tillbaka på gamla prestationer, även om de var bra. 

Men det gör jag, för hur annars skall jag orka ta mig framåt? 

Så även om mina bedrifter är en viskning i natten jämförs med Ahlshammars, så är de fantastiska i mina ögon :-) Och att jämföra sig med andra är rätt knasigt. Jag jämför mig bara med mig och det är tufft nog vill jag lova :-))

Så nu sitter jag här och dricker kaffe och äter (hetsar :-)) After Eight och tittar på Jogg.se och njuter av  2012 år resultat. Det blir lite att bita i. Mitt mål är inte att klå Cecilia2012 utan att hålla jämna steg med henne.

Jag gjorde totalt 238 träningspass förra året och sprang 105 mil!!!!

Jag tror det är bra att nörda sig ibland. För då kan man gömma sig lite bakom det och slippa tänka på alla allvarliga grejer.

Men samtidigt så är det vetenskapligt bevisat att motion är vägen till välbefinnande.

Speciellt när hjärnan kokar av negativa och sorgsna tankar. Gör man då en löprunda, kort eller lång spelar ingen roll, där man tar ut sig lite. Så lovar jag att alla tankar och funderingar som innan var negativa och tunga, blir något enklare att hantera. 

Det funkar på mig, men så är jag ju rätt lättlurad också :-))

Nördighet på hög nivå!!! Gå in på jogg.se och bli vän med mig!!

Dagen efter...

..eller första dagen på något nytt.
Därför tror jag på att 1 januari skall vara en städdag. Mentalt eller fysiskt beroende på om man är hemma i gråa Sverige eller om man ligger i en skön solstol på andra sidan jordklotet. För städar man ut det gamla, får man ju plats med massor av nytt och kanske spännande. Så därför blev min dag en städdag, både bildligt och bokstavligt :-))
Det känns redan fräschare, trots att jag inte ens hunnit skura. Nyckeln till studion ligger hemma hos en vän, som i sin tur har tappat sin nyckel. Katten på råttan :-))

Gårdagen blev fin, med glada gamla vänner och några nya bekantskaper. Vi åt finfin middag och skålade i god champagne klockan 12. Jag hade min svarta glitter klänning, lockad peruk och långa, långa ögonfransar. Såg nog ganska normal ut, (hoppas jag) men jag kände mig ganska sliten efter Sylvesterloppets 10 km. Har aldrig sett så stora påsar under mina ögon som igår.
Men som den fighter man är, så hängde jag nästan med till det "bitter end". För efter middagen gav vi oss ut på stan. Alla ville clubba lite och jag ville ju dansa. Det blev tyvärr bara lite bardans på Peacock. Synd för musiken var grym där. Resterna av gänget vill dra vidare, så nästa anhalt blev Lounge, absolut ingen dans där heller. Men ganska mycket prat och skratt. Det är rätt befriande att få hänga med den yngre generationen (25-isch) ibland :-))) Men inte för länge. -För man vill ju inte bli patetisk som en av de yngre killarna sa. Rätt kul att höra från en 27-åring.

De andra drog patetiskt :-))) vidare till Valand men då gick jag vuxet hem. 

En vecka kvar till nästa cellgifts behandling... 

Känns tungt att veta att om exakt 7 dagar kommer jag att må skräp... 

Men nu är det förhoppningsvis bara 2 gånger kvar!!!

Njuter fortfarande av min medalj. Började sortera alla jag har, för på baksidan av mina medaljer har jag klistrat på en liten lapp med; tid, placering och lite information om vädret varit extremt på något sätt. 

-Jag vet, jätte, jätte nördigt. Skall printa ut texten så att det ser lite snyggare ut :-)) Och låta någon borra hål i de medaljer som tydligen heter "plakett". Medalj heter det visst bara när man kan hänga det runt halsen i ett snöre. Så jag skall göra om mina "plaketter" till medaljer" så att jag kan ha alla tillsammans!!!

Jag med min fin-fina plakett!!! Så nöjd och så glad idag också.  

GOTT NYTT ÅR 2013.

Nu alla min kära vänner, läsare, bekanta och älskade familj!
2013 på intåg, och nu ser vi bara framåt. Glöm de alla saker som inte blev precis som vi hade tänkt oss 2012. (cancer, brustet hjärta, krossad framruta på bilen, ja, ni vet :-))))
För om vi tänker, endast på de saker som gjorde oss lyckliga (nyförälskelse, marathon, Casey, nya vänner, livet, CA125 som låg på 21 :-)) så tror jag nog många av oss nickar instämmande när jag säger att 2012 ändå var ett bra år!!!

Och nu vänder vi blad och tar nya underbara fräscha tag.
Och så lovar vi varandra, att vi bara ser livet från den ljusa sidan :-)) Men om någon av oss viker sig, så hjälps vi åt, eller hur?
Så många människor som jag inte visste fanns för ett år sedan, som har visat ett enormt mod, stöd och engagemang för mig under den här hösten. Så glöm inte att jag finns här om någon av er behöver min hjälp eller support.
Fram tills dess bloggar jag och hoppas att ni hittar mod och styrka i min lilla kamp !!!

Kärlek till er alla!!
Så svep glaset med skumpa, upp och hoppa. Livet är här och nu!!!!