Man öppnar ögonen, undrar lite var man är, känner kroppen, ligger still, rör en fot, sträcker på en arm: "Mornar på sig" som det så mysigt heter. Istället för som jag, sedan operationen och cellgifter, vaknar spänd som en fiolsträng. Antagligen med noll djupsömn, ett hjärta som skenar lite och massor av stress i kroppen. Har inte fattat varför jag inte kan sova riktigt och varför jag inte kan somna, fast jag är så trött. Vaknade säkert 4 ggr. i natt, men det gjorde inget för jag somnade om och så var själva uppvaknandet helt ljuvligt. Casey sov i min säng för hennes pappa har målat hennes sänggavel. Så hennes trygga, mysiga andning och småknuffande natten igenom bidrog garanterat också!
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar