Jag skäms, förlåt

Förlåt, förlåt, förlåt. Vad hände med mig igår? Hur i hela världen kunde jag gnälla över förlorade ögonfransar? När man kan förlora så mycket mer? Man kan förlora någon man älskar, man kan förlora kampen, man kan förlora en kroppsdel eller ännu värre saker. Åh så har jag mage att gnälla över något som faktiskt kommer växa ut igen. Skärpning Cecilia! Bara för att man har fått en släng av cancer måste man ju inte gå all-in :-)

Tänker på hur Lotta Grey uttryckte sig i tv i tisdags. Att hon hellre levt som lyckligt ovetande (lite korkad :-) än att gå igenom allt det här med cancern. På tal om Pernillas Wahlgrens fråga om man inte blir en bättre människa efter cancer. Jag hade precis som Lotta gärna stått över det här (har ju faktiskt varit med på min mammas cancer resa under 8 år, så jag trodde att jag uppfyllt alla krav som behövs för att slippa). Men tydligen skulle jag hit igen. Så visst vore jag hellre mitt gamla jag, för jag var faktiskt tacksam innan, åh jag känner inget behov över att bli mer tacksam :-))
Men skall jag hitta något som kanske blir bättre efter det här, så är det kanske att jag kommer våga mycket mer efter det här (hoppas jag). För vad har jag att förlora? Inget. För har jag livet och min familj och mina vänner så har jag ju allt!!! Livet är bra grymt så länge man har det, åh visst får man gnälla och tycka synd om sig själv, men sätt det i proportion till om det hände dig något riktigt illa. Så carpe fucking Diem på er alla vänner :-)

Ligger i min säng och får 3:e behandlingen nu :-)) Det går bra nu!!

iPad, cellgifter, värmedyna och min vatten flaska, som på en öde cancer ö :-)

- Posted using BlogPress from my iPad