Make-up kursen från helvetet

Jag kommer aldrig i hela mitt liv ta emot välgörenhet.
För det var en av de mest förnedrande situationer jag varit med om.
Jag pratar det amerikansk inspirerande konceptet "Feel good - Look Better" som vänder sig till cancersjuka kvinnor.
En make-up kurs från helvetet.
Jo, incidenten på Carl M Lundh var också förnedrande. Men inte på samma sätt. För då hade jag en rekvisition på 7 000:- som jag kunde vifta under näsan på dem. För pengar är makt, en rekvisition på 7000:- är inte makt :-))) Men ett statement.

Tanken med "Feel good - Look Better" är fantastisk. Att hjälpa kvinnor med en make-up kurs och sedan får man en enorm goodiebag.
Men jag trodde att välgörenhet kom ifrån hjärtat. Att man hade en ödmjuk inställning till varför man ställde upp och hjälpte till.
Och jag kan inte sätta ord på vad det var som kändes så förnedrande.
Men kanske var det när hon, som höll i det, med en lite vass röst sa till oss att tvätta bort make-upen. Jag fick en otrevlig känsla.
Och räckte upp handen (inget spontan prat, för då blev vi tillsagda :-)) lite som en svensk skola på 40-talet kan jag tänka mig) och frågade om det fanns make-up så jag slapp gå där ifrån omakad.
Då fick jag ett snäsigt svar att "om jag läste på lappen så såg jag ju, att vi skulle gå igenom make-upen steg för steg".
Och att alla produkter vi skulle använda låg i den enorma neccesär som alla fått. Jag sträckte mig efter den och skulle öppna och titta vad det var för make-up. Om den passade mig. Typ. Jag är ju lite noga med det :-)) Då fick jag en tillsägelse. Wow. Tänkte jag.
Redan där skulle jag tackat för mig. Och taxat ut. Men jag stannat kvar, och det var väl okej.
Men jag skulle inte tvättat av mig för att sitta där omakad utan att veta vad som komma skulle.

Jag vet inte vad det var, som framkallade känslan av maktlöshet och förnedring. Den maktlöshet som vi möter så många gånger som patienter, skulle jag verkligen behöva känna den här. På ett ställe som skulle vara lust fyllt. Eller vad det känslan av att här satt 8-10 kvinnor runt ett bort. De flesta tog av sig perukerna och bjöd verkligen på sig själva. Medan instruktörerna stod upp och var helt opersonliga, och distanserade. Eller var det när två av dem hävdade att "det är ju lättare med scarfs än peruk" och jag försökte tala om att ingen kvinna frivilligt vill vara skallig. Och får till svar att "det är så många nu för tiden, som är utan hår".
Vad då många? Det är ju inte så att det är en ny trend på gång "skallig"
Utan hår sa jag, är en sak. En rakade frisyr som typ Sinead O'Connor. Det är en coolt. Skallig är en helt annan. Och tjejen har mage att tala om för mig hur enkelt det är att vara utan hår....

Klockan är 03.45 när jag skriver det här, för jag kan inte sova. Jag funderar och funderar vad det är som triggade igång känslan av förnedring.
I slutet fick man fylla i en utvärdering, och bland annat en om peruker, vilket var bra. Men bemötandet hos de två som höll i det var som en twilight upplevelse.
Och jag vet att alla inte kände som jag, för det var säkert ett trevligt avbrott om man går ensam hemma. Men make-upen var gammal. Och jag luktade härsket när jag gick därifrån.
Ni vet som när man var liten och lånade någon "gammal" människas make-up :-)).
Färgerna var helt galna och teknikerna svåra (även för mig som jobbar med det)
Jag vågade inte säga till mina nya kamrater att vi såg ut som överspacklade fjortisar med fel hudton, lägg därtill ett rouge och påsk-kärringarna anlände redan i februari :-))) (Sorry tjejer).
Och har man inga ögonbryn eller fransar så behövs det inte mycket för att ge oss en galen look :-))

Åh det kanske var det som fick mig att må dåligt. För alla make-up kurser jag gått på genom åren. All make-up jag lagt på mina kunder. Så har det alltid varit med kundens bästa för ögonen. Jag vill att den jag makar skall bli sitt vackraste. Skall känna sig fin. Men jag kände aldrig den omsorgen. Jo, från en söt ung tjej som var med. Hon hade ett mänskligt drag :-)) De andra två var som, uppstigna hur filmen "The Stepford Wives" med Nicole Kidnman.
Åh jag vill poängtera än en gång, att detta är min upplevelse. Jag är övertygad om att detta företag gör jätte fina insatser och glädjer jätte många med det här.
Och jag kan fortfarande inte sätta fingret på varför jag kände som jag gjorde.

Inget ont som inte har något gott med sig!!! Jag träffade världens skönaste tjejer från Borås. Men det är en solskens historia så den skall jag skriva om i morgon.

Jätte generös goodie bag. Jag vet. Och jag vill inte låta otacksam. För jag är inte en otacksam person. Men varför kände jag som jag gjorde....?

Casey is back!!!!

Ännu bättre idag.
Så glad jag är !!!!!
Vaknade svettig flera gånger i natt, det är väl bara cellgifterna som lämnar min kropp. Och den konstiga blåa nyansen över låren har tonat bort. Det är nog, återigen nervtrådar som blivit skadade eller dålig cirkulation. Men jag orkade sitt upp, ganska länge och betala räkningar, ringa några samtal. Feels good!

Har till och med kört Body Pump, minns inte att det var så jobbigt. Orkade faktiskt inte alla övningar.. Men nu är jag på gång!!!
Låt oss lyfta blicken och se framåt. Vare sig man är deppig, sjuk, trött eller bara lite sliten.
För solen skiner och snart är det vår på riktigt. Och..... snart blir det "fuck cancer" party. Låt mig bara få resultatet som säger att jag är kärnfrisk :-)) Så bestämmer vi ett datum och då är det paaaaaartyyyyy!!!!

Och Casey är hemma från London.
Jag är såååååå glad. Hon vill baaaaaara åka tillbaka :-)))))

Så här tungt körde jag inte... Tre veckors vila/sjukdom och man är tillbaka på ruta ett. Men skam den som ger sig. Nu biter vi ihop för den enda vägen är FRAMÅT!!!!

Det finns ju fördelar också :-)))

Det blev en mycket bra dag!!!!!!!!!!!!
Inte som om jag vore frisk, men nära så nära :-))
Det är konstigt, hur man hamnar vid sidan av livet.
En god vän frågade om jag sett ett inlägg på Facebook.
-Nej, sa jag. För ibland fixar man inte att gå in där. För ibland vill man inte bli påmind om att man inte är som vanligt, som "alla" andra.
Oftast blir jag inspirerad och smittad av all glädje som finns på Facebook. Partyn, kalas, upplevelser och händelser som vänner och bekanta delar med sig av.
Men ibland känner man sig så utanför. Som om man inte hörde till.

Men jag vet ju, att så är det inte. All kärlek jag får från vänner, bekanta och okända, känns som en ofattbar gåva, helt underbart och det hjälper mig och får mig att orka vidare.
För vidare skall jag och alla andra som behöver en kick i rumpan :-))

Livet är ju gott!!!
Lite skavanker, lite ryggsäck och kanske lite sorgsenhet, det har vi ju alla. Det är ju inte så att cancer sjuka har ensamrätt på elände :-))))
Fast vi har ju cancer-kortet att ta till :-))))

Som sagt, det finn ju fördelar. Har man bråttom, så kan ju någon annan (super söta Casey) fixa frillan medan man själv duschar!!!
Fördel #1 i Cancer-Branschen; Någon annan fixar frillan när man är upptagen med annat :-)))

Klippte till min hårbotten :-))

Den här dagen känns riktigt bra!!!

Men jag blir lite ivrig och vill ju vara helt frisk NUUUUU!!! 

Och orka som vanligt och inte behöva tänka på att om jag gör något, så måste det också finnas tid för vila. 

Och då menar jag inte bara saker jag gör rent fysiskt, utan även om det blir för mycket intryck eller för mycket krav. Då måste jag också vila kroppen och huvudet. Som en pensionär. Ungefär. Rätt tjatigt, tråkigt och jätte frustrerande. Men då tänker vi positivt och ser allt som jag orkar, istället för det som jag inte orkar :-)))

Har använt Rapunzel peruken non-stop sedan jag färgade slingor i den. Jätte skön, snygg och inte så tjock. Och nu har jag äntligen klippt bort nätet, men det blev väl så där bra... 

Jag hade den i torsdags utan mössa när jag var med Miss M och tjejerna på Mr P :-)) Men så det var mörkt ute och jag var fortfarande lite lullig av cellgifterna. Har inte vågat vara utan mössa sedan dess. Men jag vill. För den är verkligen skit snygg. Men nätet/hårbotten syns för tydligt. Så om man gör den lite tätare, så skulle det bli så snyggt. Ser framför mig i sommar, när min blonda perukman fladdrar i vinden :-)) Skall prata med Rapunzel-Jessica när jag träffar dem och då skall de också få klippa till kanten vid tinningen, för jag klippte nog lite för lite.

Men bättre att ta lite för lite, än för mycket :-)

Sitter i kö till Skattemyndigheten nu, har också pratat med försäkringsbolaget. Så jobbigt och så krångligt. Jag vill jobba så fort jag kan. Men ingen försäkring som jag har (1) uppmuntrar till det. Så snälla, snälla kolla igenom era försäkringar ordentligt. Jag trodde att jag gjort det, men ändå känner man sig lurad eller fel rekommenderad. 

Lunch på Mannerströms (jätte god mat) i Sisjön, med bästa Lotta C. Snacka om energi kick!!! Tack söta!!!

-Hjälp håret lossnar :-)))) Skojar bara!!! Men här, vid tinningen skulle det nog varit bra med en liten, liten silikon-kant, som höll peruken ordentligt på plats. 

Före och efterbild :-))

Jag är med i matchen idag också!!!!!!
Sex dagar sedan sista cellgifts kuren och jag lever :-)))
Åh nu är det ju så många dagar som passerat, så det är väl omöjligt att det kommer någon svacka så här långt efter?
Jag håller i alla fall tummarna, stenhårt!!!!

Sedan jag startade bloggen har fått ganska många frågor om peruker och om make-up.
-Hur jag ser ut utan make-up (ingen vill veta :-))
-Vad jag gör för att inte se så "cancrig ut".
-Vad jag använder för make-up.
-Hur jag målar mina ögonbryn.
Så idag tog jag mod till mig och gick ner till studion. Skallig och omejkad. Satte kameran på ett stativ och på med självutlösare. Och så tog jag bilder, en för varje moment. Jag hade ganska kul :-))
Jag skall bara ladda in dem och så lägger jag ut det här på bloggen.
Med lite förklaringar och fix och trix. Åh självklart kan man kanske lära sig lite även om man inte är hårlös och skallig  :-) Det är bara träning och åter träning som är hemligheten.
Så där satt jag fullt spacklad och med snygga fransar kl 17.15 idag. Synd att det inte var torsdag och lite AW :-)) (kanske lika bra det, skall hålla mig lugn från sådana nöjen... en stund i alla fall.)

Lilla-syster yster har lovat att fota mig snart. Så spännande, för hon är en sann konstnär (även om hon inte vet om det själv, ännu) och har ett bildseende utöver det vanliga. Hon tar så vackra bilder. Och Alana skall fortsätta med vårt projekt där hon filmade min rakning, nästa vecka.

Sedan var jag helt slut, släpade mig ut på en promenad mellan Heden och Handels. Sedan gick jag hem och vilade, tur att det inte blev AW :-)))

Tog bilder utan mössa också, men jag ser riktigt sjuk ut på dem. På riktigt. Så jag gömmer de skalliga bilderna några dagar till. Fixar inte riktigt att se mig själv,  helt utan hår på bild. Jag ser ju såååå sjuk ut.  

Och så här kan man enkelt skapa en illusion :-)) Good damn vad det känns bra att se sig själv med hår!!!

Vågar jag ropa ett litet hej?

Jag tror att idag var första gången som jag faktitskt uppskattade att vara själv, sedan den 24 augusti, inte att jag vill vara själv (längtar som bara den efter Casey, men jag förstår att hon har "the time of her life" just nu :-)))
Men att ändå kunde känna, att det var okej att var själv och passa på att njuta av det.
Brorsan var så klar här, och farsan var här en kort stund. De är världens bästa. Lilla-syster yster gör Stockholm och min unge gör London.
Och då var det ju lika bra att njuta.
Mår inte depp illa ännu :-))) Helt underbart.                                                                        Det var kanske bra att jag var förberedd på det värsta, att jag var lite realist för en gång skull?  För jag tror att jag mentalt stoppade ångesten... eller kan man verkligen det? 

Förra gången kunde jag inte, men då visste jag ju inte heller vad det var för svart mörker jag skulle stoppa. Nu kände jag ju igen början och då tror jag, att jag bara lät det svepa förbi och då blev det inte någon stor grej,                                                                        Som förra gången då jag blev livrädd och startade emot. Och skräcken då var ju att det aldrig skulle gå över. Därför blev det så oerhört skrämmande.
Ja, det är min teori. Men det fungerar nog bara på kemisk ångest som cellgifter. För naturlig ångest kommer väl helt oannonserat?                                                                     Så vågar jag ropa ett litet hej? hej... att det inte blir värre än det här, för den här gången?
                                                                                                                                          Har inte så ont idag, men igår kväll så värkte det så vansinnigt i mina fotsulor och i ögonen. Jätte konstig smärta och i tårna. Ni vet som om man haft ett plåster för hårt. Men det är bara, "bara" och "bara" nervtrådarna som viker ner sig. Tror jag... enligt läkaren så är det inget permanent.   

Så jag har filmat mig själv lite idag. Ångrar att jag inte har gjort det mer. För jag vill verkligen kunna se hur jag var. När jag var här, där jag är idag. För jag tror inte att man kommer ihåg hur det var, sedan när allt är över. Hur himla "sjuk" jag var, hur jag ser ut, utan make-up och peruk. Vill inte titta på det nu, men när jag är tillbaka i verkligheten kan jag kanske göra det. Och göra något bra utav det.

För det skall faaaan bli bra!!!!!
Har en extrem hunger, har ätit två frukostar, lunch, middag, mellanmål, kaloridryck på natten, en omgång chokladbollar, frukt och vatten...
Bra att jag äter, men det finns inget stop. Man kan tydligen få cravings av cellgifter. Men att jag vill och kan äta så här mycket känns på gränsen till fel. Det började förra gången. Och efter som jag fortfarande känner av sviterna från lunghinneflammtaionen så kan jag ju inte springa. Ja, ni kan ju själva tänka ut hur jag känner mig... :-))))

Följde med farsan till stationen, men orkade inte "sätta på mig" mitt ansikte. Ni vet, ögonbryn, ögonmake-up, underlagcreme, lösögonfransar. Så det fick bli peruk, solglasögon och värsta vintermössan. Rätt mal place allt ihop. För det var ganska mulet när jag gick ut och inte så kallt som jag trodde. Men det spelar ingen roll, jag såg ju inte sjuk ut :-))))

Sommar-semester från cancern :-)))

Tack alla som smsar och frågar hur jag mår!!!! Jag mår faktiskt helt okej, psykiskt alltså. Men kroppen är så trött, fylld av onda grejer Ont i benpiporna, domningar i fötterna, ont i fotsulorna (helt ny känsla) och ont i ögongloben... Åh så trötthet och jag att jag ser sämre de här dagarna. Och så konstaterade brorsan att jag har inget som helst ögonbryns hår kvar. Inga ögonbryn eller ögonfransar, what so ever :-))

Det växte ju ut lite förra veckan, men det lossnade igår, typ :-))) Men det gör ju inte ont. Men jag ligger här i min nya snygga, blonda peruk från Rapunzel of Sweden. Skall återkomma med mer information av peruken om några dagar :-))

Men när man ligger så här i sängen, med iPaden på magen, lite smulor från frallan jag åt och några kaffe droppar på tröjan så gäller det ju att tänka framåt. 

För många pratar om att man efter cancer behandlingen hamnar i något slags vakum. "Cancer-ångest-efterspel" För man har inte sjukvården att tillgå som under själva cellgifterna. Man får förlita sig på sig själv. Att man känner sig ensam. Glädjen av att vara färdig behandlad kanske mattas. Men ändå är man inte frisk förklarad. 

Så jag tänker vara smartare än min cancer.  Jag skall ha semeter i år!!!

-Ja, jo jag vet att de flesta har det i Sverige. Men det sociala skyddsnätet gäller ju tyvärr inte oss ensamföretagare. Så jag har aldrig haft mer är 14 dagars ledighet på raken.

Och så är ju inte fotograf ett yrke där man tjänar pengar, som man kan stascha, Man får liksom jobba mycket om det skall bli något över. men jag älskar mitt jobb och jag älskar min frihet (att jobba ihjäl sig är väl förvisso den enda frihet man har :-))

Men när man hamnar i cancer branschen så inser man hur sårbar man är. Att man står utanför hela systemet. Och känslan är att man får skylla sig själv. 

Nu har alla på försäkringskassan so far, varit jätte trevliga, för cancerkortet väger faktiskt tungt där också :-))

 Men jag har aldrig i hela mitt liv önskat så mycket att jag varit anställd. (Eller att man gift sig med en stabil, trogen man som hjälpt till med hyran :-)) Så man kunde vara sjukskriven, haft arbetskamrater som saknat mig, en chef som vill ha mig tillbaka och som sagt, få vara sjuk när man är sjuk...

Slippa svara på mail när det onda är som värst. Kunna stänga av, men ändå veta att det finns en plats, när man är redo att komma tillbaka. 

För min största rädsla är att mitt företag inte finns kvar när jag är frisk. Att mina kunder valt en annan fotograf. Att min inkomst källa är död.

Nu är ju inte jag personen som hänger läpp och funderar på dystra framtids utsikter. Jag skall ju bli frisk, jobba  som faaan och ha det gött, jag och min Casey. 

Men visst finns det en oro, om cancern inte viker sig...Men nu är nu och jag skall bli frisk. Så när denna cellgiftsperiod är över, nästa vecka skall jag börja jobba lite. Jag längtar så efter min kunder, mina kameror, mitt liv!!!!!! 

Åh så var det ju det där med ledighet och förekomma "cancer-ångest-efterspel" med en rejäl semester. 

Så jag skall hyra ut vår fina lägenhet (är det någon som behöver en lya från maj och framåt, hör av er!!!!) För då skall vi bo i studion och på så sätt finansiera en 4 veckors semester. I Frankrike.

För lyckas jag överleva den här jädra cancern, både mentalt och ekonomiskt så är jag banne mig värd en semester. Inget lyx, bara ledigt!!!!

Ha en fin lördag alla ni!!

P.s. Casey ringde och kvittrade från London. Massor att handla. Och massor av söta fransmän/pojkar. Life is good to my baby :-) Keep it coming, that's exactly what she deserves!!!

Här ligger jag och skriver och funderar på hur allt är.  Smulor i hela sängen och kaffefläckar på tröjan. Men det hör liksom till :-))))

Fredagsmys med Hello Kitty piller!

Jag vet att det är fredag kväll och jag borde skriva något glatt :-))
Men det är ju faktiskt en cancer-blogg så jag hoppas (åh jag vet :-) att ni har förståelse.
Det är lite tyngre idag..
Rätt mycket tyngre, men inte helt under ytan :-))

Fokus var ju på Caseys lilla trip till London idag!
Körde dem till Säve, så spännande att vara 18 år och få göra sin första egna resa!!

Somnade med hjärtklappning igår, men provade att ta en "inte oroa mig" piller som jag fick vid min förra svacka.
Jag som varit stor motståndare till att peta i mig piller. Mår man dåligt så får man väl ta tag i det som är själva problemet, inte döva sig med tabletter eller droger eller alkohol. Har jag resonerat, över mig själv.
Men jag har ändå genom åren förstått, att ibland behöver vi människor i vissa situationer lite luft, lite mindre tryck över bröstet och lite mindre ångest. Då förstår jag att man tar hjälp, min rädsla är nog när tabletter blir första utvägen, som en genväg.
Därför har jag stretat emot, hårdnackat.
Men samtidigt så, varför skulle min kropp och psyke klara av att hantera en ångest som är skapad av cellgifter, utan att ta hjälp? Den frågan ställde söta Anna när hon räddade mig ur min förra svacka. Precis så är det ju, och jag fick en rosa ask (som Hello Kitty enligt Miss M) med tabletter "mot oro".
Jag har inte tagit dem på dagarna utan använt dem mer som sömntabletter, men det är det ju tydligen inte. Men det spelar ingen roll, för jag sover som en stock :-))
Vet inte varför jag känner ett visst misslyckande, att jag inte klarar av att hantera min cellgifts-ångest utan hjälp.
Men jag tror att de som har en partner som stannar kvar när det blir kris. Som finns där med kärlek, passion och kyssar och tålamod och förståelse och som lyssnar. Som hjälper en med mat och att man vet att ens barn är väl omhändertagna. De sjuka som har det så väl förspänt, tror jag faktiskt har mindre ångest. Men så är det väl med allt, känner man kärlek och omtanke från vänner, barn och familj så mår man ju faktiskt mycket bättre i alla avseenden.

Jag är iallafall nöjd att jag insåg att jag inte orkade mer. På egen hand. Men det som gör mig lite sur är ju att jag kunde ju tagit hjälp, redan från första stund. Så jag åtminstone fått sova den här hemska hösten. Men det är väl det som är bristen med vår sjukvårds koloss. 
Man kan ju tycka att läkarna skall fråga mer hur man mår, hur man lever sitt liv. Vad man kanske behöver hjälp med. 
-Nähä, du sover inte så bra? sa min förra läkare. -Ja det är ju ganska vanligt när man får cellgifter... 
-Jo tack, jag vet. Kunde hon inte gått in mer i detalj, för att få mig att förstå att jag kanske skulle ha nytta av att sova. Att det skulle skynda på läkningsproxcessen och får mig att orka mer dagtid. 
-Nix...
Men bättre sent än aldrig. Vaknar max 2 gånger per natt nu, och när hemska tankar börjar snurra precis när man lagt huvudet på kudden, då somnar jag :-))) Så jädra skönt!!!!!

Men nu är jag här, på sista behandlingens hemska dagar. Narkos undersökning den 18:e februari är bokat. På Carlanderska :-))

Men nog om ångest :-)
Casey ringde för en minut sedan. Men glädje, spänning och massor av ungdomlig energi sprudlade hon. Hotellet var bra, London var bra, allt var bra :-))))

Casey och Ellen på väg till London!!! 

My name is blondie = ny peruk!!!

Känner mig pigg och stark idag!!!

Var nere hos Ulrika på Modig Hårdesign och slingade min nya peruk från Rapunzel. Vi gjorde lite slingor och lite utväxt, inte alla dagar men färgar in utväxt :-))
Och det blev sååååå bra, kolla före och efter bilderna.
När jag fick den var den Barbie-blond. Inte min färg :-) men sedan tonade vi den förra veckan och den blev mycket bättre. Men fortfarande gjorde den vita hårbotten att den kändes ganska onaturligt (för mig alltså, hade det varit sommarsolbränna och -25 år på mig så hade den varit perfekt :-)) . Så idag gick vi all-in. Kan verkligen rekommendera Ulrika. Dels för att hon är världens gulligaste människa, mysig och mjuk och ödmjuk.
Så nu har jag outat peruken på stan, på lunch med tjejerna- ok!!, en lunch med C (ja, tänka sig:-)) och för den viktigaste av alla Casey = stort OK!!.
Men jag hade min svarta mössa på mig hela tiden. För jag vet inte hur jag skall göra med nätet.
Man skall ju klippa bort det. Men jag är lite osäker på hur kanten blir. Om den fortfarande sitter lika bra, för det finns ingen silikon-kant som håller den så där hårt på plats som min vanliga peruk. Men nu skall jag ju faktiskt prova den och utvärdera den så då måste jag ju köra all-in .-))
Men så tänker jag på att om jag var helt ny i peruk-branchen (man har precis fått beskedet cancer, håret börja lossna) så hade jag nog inte velat ha den "halvklar" peruk, utan en färdig att sätta på huvudet. Man är ju rätt skör och jag tänker om man klipper fel så kan det betyda värsta depp-anfallet.

Man kan vika in nätet under själva håret, men då måste man ju ha snedlugg eller mössa på hela tiden. Så fronten är det ända jag är osäker på.... Hmmmm....
Annars är detta en topp-notch peruk alla kategorier.
Skall på middag idag och skall se om jag får till en sned lugg efter att jag klippt nätet, eller skall jag vänta? Vänta på vad då :-)))
Jo, för den 28 februrari är jag inbjuden på invigning av Rapunzels frisersalong här i Göteborg och då lovade söta Jessica mig att de kan klippa till den, men jag vill ju inte vänta så lääääänge på min blonda man. Känner mig sååå snygg ju :-)))

Riktigt så här snygg var jag faktiskt inte :-))) Men ljuset i studion var rätt och jag är svullen av Cortison. Kolla så bra det kan bli. Skämt och sido, Detta var efter en mörkare toning. 

iPhonen är som sagt lite föskönande (förlåtande :-)) Men visst blev utväxten naturlig, slingorna syns knappt, men min hudton (irl) blev mycket varmare. Jag är så nöjd!!!! Tack Ulrika och Rapunzel! 

Vet inte om nätet som går ner över ögonen syns, men det är som ett flor, typ att hårbotten bara fortsätter :-)) men utan hår. Den går som sagt att vika in, men jag tror jag skall klippa bort den. För man vill ju inte riskera att "hårbottensnätet" glider fram. 

Vem kan segla för utan vind

Var ute och tog ett glas vin med en vän, förra veckan. Ingen nära vän. Men en person som jag stött på några gånger genom åren, alltid trevlig och intressant som bordskavaljer. Ni vet, man träffar ibland människor som fastnar, som man connectar med. Men det blir liksom aldrig något mer än ömsesidig respekt och det tycker jag är jätte häftigt. Dessutom är han väldigt smart!

Nu visar det sig att vi är i samma bransch; cancer-branschen. Men det som gör mig så imponerad är (han är dessutom några år äldre än jag, åh så några år till :-)) att han berättar att han lagt om sin kost hållning helt och hållet. Han säger att han ser det som en tävling, som han skall vinna.
Åh jag imponeras av det. Att lägga om kosten. Vad har jag gjort? Ingenting! Men jag förklarar för min vän att under cellgiftsbehandlingen så gör jag som jag vill. För hur kan det spela någon roll vad jag äter klart det gör, jag bara låtsas, för jag orkar inte laga nyttig mat alla dagar.
Men snart, när behanlingarna är över. Då börjar mitt mission. Men dess mer respekt för min vän, som ändrat ALLT!!!!
Jag tror att det är bra, att man ser sin sjukdom som en tävling, projekt, arbete eller uppdrag. För då blir man inte sjukdomen. Då är man sig själv och sjukdomen är något man råkat ut för, som en extra tung ryggsäck man helst vill kränga av sig.
Men jag imponeras av hans mod, hans bestämdhet och vinnarskallen. Åh andra sidan killen har ju vunnit hur många seglar tävlingar som helst genom åren. Så nog vet han hur segers sötma smakar !!
Åh när jag blir vinnaren i mitt race, så blir han vinnaren i sitt race!!!!
Vilket segerparty det blir. För det är han rätt vass på också; party :-))))
Och precis nyss smsade han att han skall göra en kur hos Evangelos, för han vill slippa traditionell behandling så långt det går! Respekt!

Det är precis det vi skall; Stay Still Around for long!!! Fick blommor när jag fikade med Bosse, men tittade aldrig så noga ner i påsen, men där låg ju finaste t-shirten från bandet :-))) xoxoxox

6:e och sista behandlingen gjord - check!

I går var det dags för sista behandlingen. Äntligen!!!!!
Kanske blir det fler, men just nu känns det bra att tänka att det var sista.

Det har alltid varit mitt knep. Ser problemet oändligt lång och svårt ut, så beta ner det i små, små delar och ta dig över ett litet hinder åt gången. När det väl gått en vecka och man ser tillbaka, så har man plötsligt löst en stor del av sitt problemet.
Fast är man i sjukvården och cancer-branschen så måste man fuska lite. För då måste man göra en plan för sitt tillfrisknande. Man måste ta reda på om det finns olika behandlingsmetoder, biverkningar, tillvägagångssätt och om man kan få hjälp på fler håll. Men är man trött så räcker det att göra ett telefonsamtal om dagen, när veckan är slut så har man i alla fall ringt 5 st!!!

Samma sak med med träning, fast åt andra hållet :-) tänk inte med ett avlägset svår uppnåeligt mål som:
-25 kilo eller marathon. Börja med ett hekto och en kilometer. När en vecka eller en månad gått och man tittar tillbaka så har man åstakommit så mycket mer än vad man trott, utan att känna sig tyngd av en stor uppgift.

Gårdagen gick bra, min nya sjuksköterska var jätte vänlig och proffsig. Jag var där 09.00 efter en ganska seg promenad upp. Kl 10.00 var allt förberett med alla förberedande mediciner. Och giftet pumpades sakta in i mitt blod. 3 timmar för första påsen. Sov som en stock. Tills Mr M gled upp med stort leende och lunch till mig. Så nice med sällskap. Speciellt ett helt oväntat sådant :-)) Trodde faktiskt att jag skulle ligga där helt själv. Tack!!!! Och nästa påse tar 1,5 + lite kring mediciner så 15.20 släpptes jag ut i friheten igen.

Fick även träffa Dr. Marie Swahn. Hon är faktiskt jätte trevlig. Hon ville boka in röntgen och narkos undersökning. Blev lite skraj. För Magnus har lovat mig att göra det. Jag vill inte bli sövd på Sahlgrenska. Tänk om de glömmer av mig. Jag kommer att vara en i mängden. Så klart att jag är det på Carlanderska också. Men alla där får en att känna sig mänsklig och levande. Man har ett namn, man är en person.
Så trots lite misskommunikation med ett förivrat sms från Magnus i lördags kväll (han är helt förlåten för han är inte mer än människa och jag vet att han ville väl :-) så ringde Katarina och ställde allt till rätta nu på morgonen. Jag får göra både CR-röntgen (åh är det några frågetecken efter det så erbjöd hon mig MR-röntgen=magnetröntgen har jag lärt mig) vilket ja så klart kommer att kräva också :-)) som sagt man måste vara frisk för att vara sjuk!!!
Så röntgen redan denna vecka och narkos-undersökning när Magnus är tillbaka nästa vecka!

Så nu sitter jag här i min bubbla. Speedad som vanligt första dagen, men ändå frånvarande på något annat sätt. Maten smakar sämre den här gången. Mitt goda morgonkaffe smakar metall..

I kväll skall vi packa, för älskade lilla Caseys första egna tripp. Till London. Skall bli jätte spännande och jag minns själv hur  man längtade första gången man skulle ut på egen hand. Man kände sig så vuxen men ändå liten, men ändå kaxig :-)) eller något sådant. Jag hoppas att hon får jätte kul i alla fall!!

Cellgifter och god lunch!!! Tack Mr. M. Förhoppningsvis sista gången som jag slipper ligga på allmän sal och höra allt negativt tjatter från min rumsgrannar och se den dystra miljön. Kolla färgen på väggarna och spana in gardinerna!!! Billigaste all-inclusive hotellet i Hurghada, Egypten har högre mysfaktor än det här placet. Men åh andra sidan så pratar personalen svenska och hygienen är på topp :-))) inte att förakta!!!

Äntligen sista behandlingen!!!

Idag är det tydligen internationella världscancer dagen. Skit trist dag med andra ord :-)) Räcker väl att vi som har cancer skall leva med skiten, inte behöver vi manifestera det med en "cancerdag"? Eller? Insamlingar och andra kanaler som gynnar cancersjuka, forskning och föreningar har jag full förståelse för men en "cancerdag" hmmmmm... Äh, klart att all upplysning är bra, men håll med om att det lät lite tungt!

Jag är glad i alla fall!!!!
Min sjätte och sista behandling blir i morgon för värdena var jätte bra!!! Tjohooooo!!! Skall bli skönt/hemskt. Skönt för jag snart är färdig med eländet, hemskt för jag veta att jag kommer på så dåligt.

Måste rekommendera filmen Django som jag och Casey såg igår. Grymt bra. Hemsk, när man vet att det är en historia som utspelar sig innan inbördeskriget i mitten av 1800-talet och slaveriet fanns, på riktigt. Men så välgjord och bra, för alla ungdomar att förstå hur människor faktiskt behandlades. För jag tror inte att boken Rötter är obligatorisk att läsa i skolan...

Och så fikade jag med bästa Bosse idag!!! Tack!!

Djävulens portar :-))

Marathon du Medoc = ingen återvändo!

Nu är Marathon du Medoc 2013 bokat. Skall bli sååååå kul. Det är ju mitt mål. Och i år skall jag vara cancer-fri när jag springer. (åh inte springa i stål-korsett :-) Snacka om att det kan bli rekordtid :-)). 

Bo skall vi göra på det lilla, lilla slottet. Så boka du med, det finns massor av fina ställen att bo på runt Paulliac, men var ute i god tid. Jag bokade just de sista rummen på mitt favvo ställe. Så boka, ju fler, dessto roligare. Världens enklaste marathon säger de som vet. Jag vet inte, men roligt var det.  Och sedan några soliga dagar efteråt när vinet flödar och pool-stolarna är som skönast. Shiiit vad jag längtar.

Känner mig mycket friskare idag, har svarat på mail. Känner mig ganska stark. 20 minuter hemma-yoga fick mitt rygg onda att släppa. Nu är det dags för bio med älskade Casey. Django Unchained. 

I morgon är verkligheten tillbaka och jag skall ta prover inför eventuell behandling. (skriver eventuell eftersom jag inte för mitt liv, tror att mina värden helt plötsligt har blivit normala). Så blir det inte på tisdag är det inte hela världen, för det är ju förhoppningsvis sista gången jag behöver ta cellgifter.

Alla som gick i mål fick en plansch, en medalj (så klart :-)) en snygg väska, t-shirten jag har på mig. Fritt After-Run (med mat, vin, öl och obegränsat med snacks).

Man tappar mer än håret!

Lååååång  sovmorgon :-)
Tills brorsan dyker upp och nästan sliter mig ur sängen och talar om att nu är det promenad och lunch på stan som gäller.
-Ja, ja, säger jag yrvaket. Känner mig nästan helt frisk, förutom en galen värk i nederdelen av ryggen. Känner mig som en gammal tant. Men antar att det är allt "liggande" som ställt till det. Så en promenad i solen blir kanon. Och det blev det, första halvtimman. Sedan blev det ännu värre... i ryggen.
Men en skön lunch på Caleo, med vin och god mat och lång siesta fick mig att känna på nyttfödd :-))
Såååå skönt!

När jag ligger i min säng, ni vet mellan vakenhet och sömn så tänker jag lite på vad cancern ställt till med. Jag tappad ju min pojkvän och så tappade jag en vän. Och flera andra relationer hänger löst, kanske inte allvarligt, men ändå.
För det är djävulskt påfrestande med att ha en nära, som badar i cancer-branschen inser jag. Och det känns orättvist, för jag har inte valt att få cancer. Jag vill ju inte be om hjälp, jag vill inte må dåligt.
Jag vill inte känna mig hjälplös och gnällig. Och jag vill klara mig själv. Jag vill inte ha en hjärna som spökar med mitt vanliga medvetande.
Men jag tänker att jag tappat min ena vän, för han kanske har massor av egna issues. Egna problem och inte är helt färdig med sig själv. Han kanske inte lever som han vill. Och då tänker jag, att det måste bli jävligt jobbigt att en nära vän (jag) får en dödlig sjukdom.
Som exempel kan jag ta världens sötaste tjej, som jag känt ett tag. Men lärt känna lite bättre nu, som har fått MS. Och då tänker jag, fan cancer är ju ingenting. Vad har jag att gnälla om.
Men... om jag inte hade accepterat mitt öde; cancern och beslutat mig för att kämpa. Då hade nog M´s MS blivit som ett hot. För om jag inte dealat med min egen dödsångest, så blir ju liksom andra människors sjukdomar ett hot mot min perfekta värld.
Does it make sense?
För jag vill tro att det finns en anledning, djupare än bekvämlighet, när någon försvinner som en av mina nära vänner gjort mitt i min kris.
Men samtidigt är jag så innerligt tacksam, och så innerligt imponerad av alla ni som tagit kontakt, vi som inte känner varandra. Det visar på mod, empati och sann kärlek.
Tack än en gång alla ni, vänner, bekanta och familj som stöttar mig på olika sätt. Ni räddar mig!!!

Han kan nog vara världens jobbigaste lillebror ibland :-)) Men vad hade jag gjort utan dig älskade Jonas?

Paris Marathon eller inte?

Det går framåt!!!
Tack och lov. Hostan är nästan borta men utbytt mot värsta ryggontet. För att du legat för länge, för mycket och att dina muskler inte är lika starka som innan. Enligt Evangelos. Var där precis nu och fick min biologiska medicin. Hoppas att den tar på influensan också!!

Casey skall bo i Borås med sin kompis över helgen. Tomt så klart (jätte jätte jätte tomt :-) men hoppas att de får kul!!! På söndag skall vi gå på VIP bio och titta på Tarantionos film Django.

Åh så ringde en fotograf från GP för att boka tid för att fotografera MIG!!!! Till Emilies reportage som snart kommer. De bilder jag har upptäckt i GP som han tagit, verkar inte var så där jätte engagerande, men han verkade pigg på förslag (åh det är ju bra), för han hade inte några egna. (men hallååå, en brud i peruk. Jag hade fått hur många uppslag som helst :-)))
Skall bli väldigt roligt och spännande.

Fick också ett samtal från Paris Marathon, som undrade om jag ville vara med och springa för deras välgörenhet!!! Super smickrande!! Men det fanns tyvärr ingen cancer organisation som man kunde donera pengarna till. Och jag vet inte om jag vill samla in 450€ till något annat, som inte känns nära mig. Just nu. Men nog kliar det lite i benen... Vad tycker ni?

Jag slipper i alla fall pira-tutrustning om jag springer Paris Marathon!

Dödligt deppiga bloggar

Det är inte bra för mig att ligga i sängen och surfa. 
För det är som om jag får ett tvångsbeteende. När jag läst expressen.se kollat igenom jogg.se så händer det. Och jag kan inte rå för det, och jag vill det absolut inte.
För jag kan inte låta bli att surfa in på olika cancerbloggar skrivna av andra kvinnor i cancer-branschen. Men då pratar vi inte uppiggande, glada, framåt eller aktiva cancerbloggar. Jag hamnar av någon konstig anledning alltid på bloggar där skribenten är kroniskt sjuk i cancer, eller med aggressivcancer eller långt gånget förlopp. Och så "råkar" jag av någon konstig anledning också glida in på bloggar som inte längre är aktiva. Åh när en cancerblogg inte längre är aktiv... så beror det på att ägaren inte längre är i livet. 
Oftast är det sista inlägget författat av någon väninna eller make. Som skriver ett sorgligt tårdrypande farväl, där de beskriver hennes (oftasts kvinnor) sista kämpande dagar. Man blir ledsen in i hjärtat.

Åh där sitter jag och vet inte om jag skall gråta eller skrika av lycka att jag fortfarande lever. Men jag blir så klart sorgsen. Så många som får en diagnos och hur mycket de än kämpar och underkastar sig massor av jobbiga behandlingar så vinner cancern stort. 
Och hur positiv jag än är och hur bra prognoser jag än har fått så klart tänker man på olika scenario... Internet är bra, men kanske skulle jag behöva ha "cancer-skydd" på min iPad, så jag inte kan gå in på sidor som har negativa och deppiga budskap.
Men som sagt, jag är fortfarande en högoddsare och jag har tänkt att vinna hela rasket !!!
Tjohooooo life här kommer jag!!!
Fick dessutom några kronor tillbaka på skatten, måste väl vara ett bra tecken ;))))))

Kanske bra att kunna drömma sig bort :-) För i så fall vill jag vara en snäll pirat som kastar guldströssel och chokladpengar till alla barnen!

Snart som ny :-)

Vad är det som händer????
Små, små hårstrån växer i ansiktet!!!!!!!
Lite på överläppen (kunde jag ju så klart varit utan :-) ögonbrynen ser helt vilda ut (korta men vilda hårstrån :-) och mina ögonfransar är på väg tillbaka och över hela min kala skalle är det små mjuka gråa(!?)/blonda fjun!!!! Yippppiiieeeeee!!!!
Har ju legat orörlig i sängen i flera dagar, men känt den där stålullskänslan i huvudbotten (hårbotten heter det väl inte när man inte har något hår?) som en märklig värk i hårrötterna. Men jag har varit för febrig för att ens tänka tanken att kolla. Men så idag när jag släpade mig in i duschen såg jag att något hänt :-))))
Åh visst blev jag glad, men faktiskt inte så glad som jag trodde. Konstigt!!! Jo, jag är nog glad. Ringde till Casey och bara bubblade. Men oväntat, jag har ju en behandling kvar, växer verkligen håret ut så här mitt-i-mellan? Eller tappar jag det igen? Spelar ingen roll, men ruskigt lurigt...

På tisdag skall jag få min 6:e och sista behandling. Tydligen var inte penicillin något hinder för cellgifter. Skall i och för sig kolla upp det, för nu är "min" sköterska Linda tydligen inte kvar på. Och den nya sköterskan lät inte lika säker som Linda alltid gjorde. Kontinuitet i vården, my ass...

Och nu sitter jag i telefonen för att be Dr. Haeger skriva en remiss till en CT-röntgen.
Deltävling 1. Röntgen.
Deltävling 2. CA 125.
Deltävling 2 Undersökning under narkos.
Åh vinnare är så klart: Cecilia
Fet förlorare: tubalcancer

Så här snygg är min nakna skalle - NOT!!!! Men ser ni att det är lite fjun på väg?

Influensa + Lunginflammation + Cancer = jobbigt

Var ju hos doktorn en sväng i fredags, men proverna visade inget annat än att jag åkt på en ruskig influensa. Tålamod sa alla till mig. Tror aldrig att jag haft influensa innan. Inte tålamod heller :-) Men hela helgen gled jag i genom som i ett segt molndis. Och igår var jag riktigt kass. Beklagade mig och gnällde lite om att jag är nog sjuk på"riktigt". Noll gehör. Men trots omgivningens tvivel ringde jag Länsförsäkringar och fick en tid hos Tomas Westin på Citysjukhuset +7 idag. Och jag hade lunginflammation!!!
Snacka om att jag blev glad :-) Jag fick penicillin och nu skall jag bli frisk!
Skrev jag igår.
Idag onsdag ligger jag fortfarande, nästan lika dålig... så segt, så tråkigt, så orättvist.
Men snart vänder det, jag lovar :-))
Jag lovar Casey!!!

Var är rättvisan?

Vill inte var gnällig, men det är lördag kväll och jag är fri från cellgifter. Och vad händer då?? Jag ligger däckad av värsta influensan sedan 28 timmar.
Var är rättvisan??
Jag vet att inte influensa är dödligt och att jag snart blir frisk. Men det tar på krafterna att ligga still, att hålla tillbaka och mitt tålamod är nästan slut. Åh jag vill faktiskt jobba!!!!!!
Ikväll skulle ju druckit vin, skrattat, roat mig lite och kanske flörtat. Eller jobbat, båda sakerna känns lika lockande, jag lovar!!! Men istället, så ligger jag här helt feber-svettig och matar mig själv med dåliga amerikanska TV-serier, Brämhults apelsinjuice och Panodil.
Såååå trist...
Orkar knappt sitta upprätt för huvudet snurrar :-)) Nej, inget skojigt snurr, jag lovar :-))
Så ni som är friska och krya, se till att ha en roligare lördag kväll än jag, för det  är ni värda!!!
xoxoxo

Mitt enda sällskap. Rätt tråkigt!!!

Jag fyller ju år!!!!

Väcktes i morse av att en morgonpigg Casey kom insjungande med cupcakes och inomhus fyrverkeri!! Och efter en stund hade varenda brandlarm i lägenheten också gjort fanfar :-)) Tjooohooo, vilken morgon!
Min bästa Casey med seriösaste frukostbrickan, kokta ägg, kaffe och en gudomlig cupcake!!! Så mysigt och så gott!!! Tack älskade unge!!

Åh enligt Casey så fyller jag bara 39 år!!!
För man får räkna bort några år när man går på cellgifter. Så efter en rättvis räkning landar vi på 39 år. Karma, säger Casey :-))

Kanske är det en väldigt bra datum att fylla år på den 24:e. Den 24 augusti upptäckte Dr. Haeger min cancer, 24 september opererade ha mig och den 24 december är det julafton och den 4 januari föddes Kajsaclara!! Rätt bra datum med andra ord :-))

Jag som skulle tränat idag, solat och bara gjort mina grejer, fick snällt ligga kvar i sängen. Däckad av feber och halsont. Men nu så här efter lunch och några smygintagna cortison-tabletter (har hört att man kan ta det mot förkylning och har man cancer skall man väl inte behöva vara sjuk på sin födelsedag, någon jädra rättvisa måste det ju finnas, åh finns det ingen rättvisa så får man väl skipa den själv :-)) heheheheh) börja det ordna upp sig, farsan skall köpa skumpa och då måååste jag ju vara frisk!!!

Allt som fanns kvar av den goda, goda cupcaken, inköpt på NK tror jag!