Automail och jag, ingen bra kombo :-)
Befinner mig just nu i Paris, men mer om det senare, hehehehe :-)
För jag försöker fortfarande smälta lördagen.
Inser att jag gick i mål på 5 tim och 2 min 29 sek.
Jag kom alltså på 467 plats bland kvinnorna. Totalt på 2 615:e plats av alla drygt 8 000 löpare.
Alltså.
Helt galet.
Förra året sprang jag på 4 tim. och 58 minuter.
I Sällskap. (Vet ärligen inte om det sällskapet var så mycket
till hjälp :-) Och frisk. (Hade ju förvisso spridd cancer då, men det visste jag ju inte när jag var där).
Och eftersom det här sista året, bestått av så mycket jobbigt. Som operation, cellgifter, klimakterieproblem.
Två lunginflammationer och så springer jag ”bara” in 3 min långsammare.
Det känns väldigt stort och väldigt dumt (är fortfarande helt slut i kroppen).
För jag trodde nämligen att det var mitt sällskap som gjorde
loppet åt mig. Förra året :-)
Men nu vet jag bättre :-)))) !!!!
Tänk om jag sprungit med någon glad typ (Det var inget större fel på mitt sällskap :-) mer än att det var ett väldigt väldigt argt sällskap jag hade vid min sida, förra året), då hade jag faaaeeeeen sprungit ännu lite (pytte lite)
snabbare :-) :-)
Försöker dröja mig kvar vid känslan från i lördags. För det här loppet var ju en av mina målbilder. Men så fort man lyckats med det som man före satt sig, så är det som att det inte är så mycket värt.
För detta vara ju menat som ett knyta ihop säcken grej.
Men nu känns det bara lite tomt...
Det som jag tänker, är att ett marathonlopp är lite som
Cancer-Branschen.
Det är rätt ensamt.
Rätt slitigt. Det går framåt och det tar stop. Det är tungt
och hjärnan är inte riktigt klar.
Man har bara inställd på att få det gjort.
Man får sällskap på vägen, man får kramar och hejar rop. Men
jobbet måste man göra hela jobbet själv.
Alltså, ett marathonlopp kan aldrig jämföras med ett besök i
Cancer-Branschen.
Men CB kan jämföras med ett marathonlopp, om man är
friförklarad, vill säga.
Det är en jävla skillnad.
Men jag har en dag kvar i Paris (som för övrigt är skit kallt och grått. Men Paris är alltid Paris :-))
 |
| Den här posen kommer att bli en av mina klassiker :-) Tyvärr var kanske inte slottets ägarinna någon fen på att fotografera :-) Men hon är väldigt trevlig i övrigt, så i brist på andra fotografer fick hon duga :-) |
 |
| Man undrar redan nu vad temat blir nästa år... Åh då kanske det är fler som vill följa med? |
Kanske kan man likna hela livet som ett maraton, man ilar fram men skillnaden mot ett vanligt lopp är att man har inge aning om när målet nås. Man önskar att målet skall ligga så långt borta som möjligt. Där kan man verkligen säga att målet med resan inte är målet utan själva resan.
SvaraRaderaI ett maraton i CB önskar man att målet (att bli frisk) kommer så snart som möjligt, ett lopp som du gjort och som ingen vill göra eftersom det är högst påtagligt risk att man kanske inte orkar nå målet och måste bryta. Likheten med ett vanligt lopp är också att det finns andra som springer men att man måste springa själv och åskådarna hejar på men kanske samtidigt tänker att vilken tur att inte jag blev anmäld att delta.
Men du orkade och nådde målet både i CB och frankrike.
Ditt livs maraton pågår fortfarande, men det behöver du inte springa det fortaste du kan och målet ligger nu lååångt bort.
Ofta känns det tomt när man sett framemot och tillslut uppnått en sak man bestämt sig för. Samma som när man önskar sig en pryl och jobbar stenhårt för att skaffa sig den. När man väl lyckats är det roligt ett litet tag men blir snabbt vant och man tänker ”och nu då….”
Men det kommer ett nytt lopp nästa år att se fram emot och då springer du säker lite fortare.
Grattis you did it
Tack för ditt fina inlägg!
RaderaTACK!!!
Tack för att du tog dig tid och för din liknelse.
Skall nog ta det lite lugnt ett tag, faktiskt.
Tack för påminnelsen och ja, det kommer ju ett medoc nästa år igen!
kramar i massor!!