följ mig...

onsdag 18 september 2013

Han skrev in i det sista andetaget..

Igår tystade den vackraste, sorgligaste och mest smärtsamma bloggen jag någonsin läst.
Men jag har faktiskt inte läst den. Läst den, så där på riktigt.
Det måste jag erkänna.
För det gör för ont.
Det är för nära. Och på samma gång, en avgrunds skillnad. På Christian och mig.
Just nu. För alltid. Skillnad.
Så jag har bara ögnat, lite försiktigt. Utan att förstå. Utan att vilja förstå allt. Utan att ta in.
För det gör för ont.
Ibland har jag bara mäktat med, att läsa några av alla de hundratals kommentarer han fått, på varje inlägg. Ibland har jag bara varit inne och vänt.
För hans kamp har varit naken, poetisk och smärtsamt hudlös.
Vila i frid Christian Gidlund. RIP som den poet och rockmusiker du var.
Christian Gidlund




2 kommentarer:

  1. Visst är det sorgligt och visst gör det ont. Kanske gör det extra ont för oss som också är drabbade. Det du beskriver så ärligt och fint Cecilia delar jag med dig. Det är och har inte varit helt lätt att läsa det han skrivit trots att jag i mitt jobb mött så många i hans situation. Det har krupit för nära. Vi är helt enkelt för hudlösa. Och det vi vet är att det finns ingen rättvisa. Alla kan drabbas, ung som gammal och det är ett riktigt monster vi har att kämpa emot.
    Varma kramar kära medsyster❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh fina vackra Ewa. Ja, du har helt rätt.
      Det är för nära. Det är som rysk roulette.
      Fan vad jag hatar cancer celler.
      Kramar och kärlek till dig också min syster

      Radera