följ mig...

måndag 16 september 2013

Älska din nästa, eller sköt dig själv?

Stod och packade ett gäng tröjor igår.

Och när jag står där, så blir jag skit arg.
Först förstår jag inte varför. Men jag blir så arg, att jag får huvudvärk. (inte likt mig :-)
För jag inser att jag blir fysiskt arg, på cancer.

På hur djävla orättvist det är. Hur en del får en diagnos och dör tre månader senare. Små oskyldiga barn, som bara, bara skall ha friska celler. Småbarnsmammor som kämpar för sitt liv. Med andra klarar sig undan, lindrigare än jag.
Och det finns faktiskt ingen rättvisa.

Och är står jag och viker tröjor. Som om inget har hänt. Och funderar. Varför fick jag en andra chans?
Och jag känner att jag vill göra skillnad.
Och så inser jag efter en stund.
Att vika de där tröjorna. Betyder ju att jag gör skillnad. En liten, liten, pytte liten skillnad.
Men jag gör något.
Jag vill ju att vi som överlever, och som orkar. Att vi blir länken, förklaringen och en väckarklocka till de som slipper hamna här.
För trots allt, så är vi (tack och lov) i minioritet. Vi som får cancer. De flesta får det faktiskt inte.
Så det är inget skrämsel inlägg jag skriver.

Men att vi måste samla in pengar, till forskningen. Det måste vi.
Och vi måste också på allvar ställa oss frågan, varför får vi cancer? Vad måste vi göra annorlunda.

Men tills dess mina vänner. Så måste vi stödja forskningen om cellgifter. Och andra mediciner.
Och ingen kan göra allt, men alla kan göra lite.

Så om ni köper tröjorna, så viker jag dem. Och överskottet går till Cancerfonden.

Återkommer i veckan med hur mycket vi lyckats samla in!!
Har gjort silver hjärtan att tejpa med i stället för tråkig scotch-tejp. Vi måste tänka kärlek. vi måste leva i nuet och vi måste hjälpas åt. 




3 kommentarer:

  1. Samma kommentar uttryckte en kollega på Fejjan idag när beskedet om Kristian Gidlund kommit. "Varför fick jag en andra chans?"... Och hon gör precis som du stor skillnad för cancerforskningen och vården, men här i Östergötland. Det är sån tur att det finns riktiga eldsjälar som ni! Som inspirerar alla oss andra som är friska att göra detsamma! Du kanske kommer ihåg att jag berättade för dig om att min vän hade samma diagnos som du. Hon fick beskedet att det var borta i juni. Två dagar senare fick hon besked om att det spridit sig till levern... Hon är 35 år och småbarnsmamma. Där är vi nu - hon kämpar för sitt liv! Ser inte ljust ut men än så länge behandlar de och tror på bot. Den växer just nu trots behandling. Och hon har ont. Fruktansvärt ont. Alla vi andra runt omkring stöttar så gott vi kan och finns där. Cancerhelvetet ska inte få vinna! Fuck cancer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bara att tacka för det man fått. Och en andra chans är större än alla lottovinster i världen.
      Men jag får nästan svårt att andas. När jag läser om din vän.
      Åh så ung. Mitt hjärta gråter. men hon verkar ha en fin vän i dig. Så lova att krama henne mycket och ge henne kärlek och hjälp. Det hon går igenom kan jag inte ens ta in, än mindre tro att jag förstår.
      Men jag kan gissa. Och det skrämmer mig ofantligt.
      Så styrka och kärlek till din Ellan och din vän!!

      Radera
    2. Tack! Vi alla gör så gott vi kan, men det känns som att det ändå inte är tillräckligt. Det är så jäkla orättvist! Hon är ändå en rätt skön person, som trots denna vidriga tillvaro kan skämta och skratta om allt det hemska. Det tror jag ändå är viktigt - kan man skratta så lever kroppen lite längre! Och blir starkare! Sen finns ju stunder då hon inte orkar, och inte vi andra heller. De är vidriga.... Men att läsa din blogg ger absolut hopp! Kram och tack än en gång för inspirationen att göra skillnad!

      Radera