följ mig...

onsdag 25 september 2013

1 år igår, 366 dagar sedan jag fick en andra chans.

Idag är det 1 år sedan Magnus och Katarina på Carlanderska Kvinnoklinik, räddade livet på mig.

Det känns stort. Riktigt mäktigt.
Men det enda jag tänker är på hur jobbigt allt varit. Hur tufft det här året blev.
Så många saker som inte blev som jag tänkt.
Ett år, som blev som en parentes.

När jag egentligen är överlycklig. Över att vara här. Och i allra högst grad; levande :-)))
Att livet är en gåva och att jag njuter varje dag.
Som idag. Enkla saker som att, äta middag i soffan, framför tv´n.
Bara för att vi kan, bara för att det är så mysigt.
Bara för att det är lite förbjudet. Bara för att få vara. I all enkelhet.
Men så var det innan också. Men nu njuter jag, så att det gör ont in i hjärtat.
För tänk, om jag inte haft sådan tur. Som jag har.
För då hade jag ju inte fått sitta här, med min älskade unge och prata om hur dagen varit.
Äta tofuglass till efterrätt och bara känna. Kärlek.

Men jag tänker också, att jag är en annan människa. Och det gör lite ont. För jag gillade den gamla Cecilia rätt bra.
Kanske var jag inte smartast i stan. Inte speciellt klarsynt eller rationell. Inte inte heller förutseende. Ganska naiv. Men jag hoppas, ändå lite snäll.
Men det var ändå jag. Jag hade dragits med den är Cecilia i 43 år. Och hade förlikat mig med alla hennes tillkortakommanden.
Nu är jag någon annan. Som bara väntar på att den där gamla Cecilia skall komma tillbaka.
Men det vet jag ju, att hon inte gör.
Åh självklart är jag 100 000 miljoner gånger hellre Cecilia 2.2 och med några märkliga buggar i systemet.
Än att inte få vara med.
Men det tar nog lite tid att acceptera. För jag är ju så otålig.

Så hade jag varit den gamla Cecilia så hade skumpan sprutat. Och jag hade skrattat högt.
Men en av buggarna är ju att jag knappt tål alkohol.... (kanske man inte trodde, om man såg mig i lördags :-)))
Och skrattet fastnar lite i halsen.
Men jag lovar. Jag är lycklig, ända in i själen.
Och nu skall jag gå in och ge Casey en god natt kram. Bara för att jag kan. Bara för att det är så mysigt.
Bara för att kärlek är det bästa som finns.
Kan det vara i Mexico 2011? Rätt knasiga men väldigt kul :-)) jag älskar dig Casey och lovar att göra det länge, länge.
Sommar och sol 2010?  Den galna dagen på Morea. Älskar dig Ellie, och lovar att göra det länge, länge.







7 kommentarer:

  1. Cecilia 2.2!!!

    Kram från C

    SvaraRadera
  2. Hej! Här kommer lite uppmuntrande ord från din cancersyster (med samma diagnos) igen :-) Jag trodde precis som du att jag aldrig skulle bli mig själv igen. Men så här efter 5 år så inser jag att jag nog faktiskt är mig ganska lik (både på insidan och utsidan) trots allt. Den grundpersonlighet man har sitter ganska djupt rotad, som tur är. Utan att känna dig alls så uppfattar jag dig som en stark, viljestark tjej med stor lust på livet och den personligheten tror jag inte kommer att förändras. Kanske förändringen mer kommer att handla om att du använder din starka personlighet och energi på andra saker än tidigare? Att man får ett annat fokus i livet kanske? Jag vet inte. Det jag dock vet är att man måste ha tålamod och acceptera att man är lite tilltufsad ett tag och intala sig att man inte är en sämre människa för det. Prova med att sätta upp en målbild och visualisera hur du känner dig när du går ut från ditt femårsbesök och använd den känslan när det känns motigt. Men glöm inte bort att leva under tiden, för livet är ju här och nu. Grattis på 1-årsdagen! Många kramar från Anette i ett soligt Stockholm.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad glad jag blev för ditt mail!!!!!!!!
      TACK!!!!!!!
      Vad ditt mail ger hopp. Riktigt hopp. För du har ju varit precis där jag är. Gjorde du samma op som jag också?
      Där de tog bort en massa saker?
      Blev verkligen ALLT som innan (nu menar jag lite diskret sexet :-)))?
      Men verkligen fin beskrivning hur man känner sig, tilltufsad. Även om det låter gulligt och jag känner mig allt annat än gullig :-)
      Men att ens personlighet kommer tillbaka, även om det känns väldigt avlägset just nu. Kan man verkligen längta efter sig själv? :-)
      Tack än en gäng fina, fina anette!
      massor av kramar till dig!

      Radera
    2. Jepp, precis samma op och samma tidiga upptäckt (vi är två av de ca 20 i Sverige som får just den sorten per år), På din andra fråga svarar jag tyvärr nej. Man blir inte precis som själv på alla områden ;-) På din tredje fråga svarar jag också ja. Ja man kan längta efter sig själv. Och en vacker dag så upptäcker man att man har gjort det. Om än lite tilltufsad kanske men rätt så okej ändå :-) Var rädd om dig och lev livet här och nu så gott du kan. Massor med söndagskvällskramar

      Radera
    3. Åh vad du är gullig som svarar.
      men oj vad sorgligt att inte "allt" blir som vanligt... Fick en liten förhoppning om det när jag läste ditt första inlägg.
      Och nog skall jag leva, kör i 200 knyck just nu för att ta igen allt jag missat :-))
      Men den där biten gör mig bedrövad... hade man levt med någon så känns det som att det skulle varit lite lättare för då hade man ju känt varandra. Och kunnat prata om det. Ja, kanske är det ett avslutat kapitel för min del. Och även om dt är sorgligt så hellre det än alternativet :-))
      Så tack tack fina anette för dina inlägg.
      Har du några tips, idéer eller annat så får du gärna höra av dig eller maila mig. Känner ingen annan som du :-))
      stor kram

      Radera
    4. Hej, jag kanske mailar dig :-) Kram

      Radera