What a team, med G-B i spetsen :-))

Söndagen var ju vikt för Globeathon.
För att lyfta fram gyncancer.

Eftersom Cancer-Branschen är så segregerad hamnar vi med ovanlig cancer lite utanför. Både när det gäller anslag, bidrag och forskning.
Är det inte för jäkligt?
Jag vet att det "bara" är 2 700 personer per år som insjuknar i gyncancer mot 6 000 kvinnor som varje år får cancer.
Men ändå, borde vi inte jobba ihop...??

Det var patientföreningar och Regional Cancercenter i Väst, som höll i arrangemanget, som gick av stapeln på Centralen här i Göteborg.
Vi delade ut informations lappar och så fick de som ville, gå en poängpromenad.
Frågorna handlade givetvis om Gyncancer.
Vinst till alla; En Sverige lott. (jag älskar den typen av tävlingar när alla får pris :-)))

Jag försökte verkligen dela ut lappar.
Men de flesta körde min egna taktik :-)
Att "gå-förbi-med-gamnacke-och-stirra-snett-framför-sig-å-tro-att-ingen-ser-mig"
Jag kände mig som värsta telefon månglaren. Jag försökte verkligen se sådär glad och inbjudande ut, så att folk skulle stanna. men det var nog fel taktik. För det var ingen som gick på det :-))
Så jag tror knappt att jag fick delat ut, en enda lapp.
Men det var faktiskt en hel del, förutom de redan frälsta, som kom förbi och pratade lite.
GP uppmärksammade det, med en liten, liten notis.

Som jag förstår det finns det två rikstäckande organisationer; Gynsam och Nätverket mot Gynekologisk Cancer, i Sverige
Det finns även en lokal förening till gynsam.se som heter Ada & Beda, här i Göteborg.
Jätte trevliga tjejer som höll i det, så vill du prata med någon, kan man kontakta dem!

Men än en gång undrar jag lite försiktigt. Varför man inte går i enad front?
Än att dela upp sig och sprida krafterna på olika håll. För då gör ju alla samma sak, två gånger...
För vi är ju inte så många, och medelåldern på gyncancer är ju ganska hög och dödligheten är ju också ganska hög.. så...
Men vem är jag att ha åsikter om något jag inte känner till.
Men som nykomling, så ser man ju saker lite från sidan.
Och det vet vi ju alla, hur lätt det är att ha åsikter då :-))

Det var i alla fall ett fantastiskt fint arrangemang.
Tack för att jag fick vara med!!!!

Coolaste G-B dök upp. Den finaste Gun-Britt man kan ha!!!! Vad jag tycker om dig!!!

Min fina doktor Marie, med sina kollegier. Som jobbar lite på RCV

Kanske inte snyggast i stan. Men jisses vad vi syntes bra!!!

Jag säger bara. Gå till doktorn så fort ni känner att något inte står rätt till. Du känner din kropp bäst. Och ge dig inte. För alla läkare är inte så trevliga som det här gänget.

Vi hade väldigt roligt!!

Åh så fick jag äntligen en bild på mig och Marie. Tack Casey för att du kom förbi. 

Förlåt Viola!!!

Alltså, sötaste människan på länge, bara dyker upp när jag kommer till Centralen och Globeathon.
Och lite trög som jag är, när det blir lite ruschigt.
Tag jag inte riktigt in, att fina Viola kom och hälsade på.
Jag trodde ju att du skulle stanna hela dagen!
Jag hade ju velat prata mer med dig :-))
Och bjudit dig på en kaffe eller så. Men när jag vände mig om, så var du redan borta.
Massor av musik, massor av människor på språng. Och så jag då. Inte alltid en bra kombination.
Så förlåt Viola.
Fina Viola som brukar göra lite inlägg här på bloggen.

Och så pratade jag med en annan härlig. Nämligen E, som jag inte har sett på flera år och som har det skönaste skrattet jag hört på länge. (Vi har haft barn i samma klass och hon är helt underbar) och hon berättade några fina sanningar.
Om att sådana som jag, inte alls hamnar i klimakteriet. Vi är liksom beyond that.
För är man i klimakteriet så har man ändå äggstockar som producerar lite, lite, om än pytte lite östrogen. Men vi har pang boom ingenting.
Tack för den. Liksom. (alltså inte E, utan sjukvårdens inställning till oss)
Inte konstigt att man känner sig helt konstig, och bara längtar efter sig själv. (Kan man verkligen längta efter sig själv, jag gör nog det, lite..?)
Så min fråga är. -Varför har jag inte fått plåster innan??? Just saying...

Efter Globeathon, kommer mer info i morgon.
Gick jag på underbara Carolines yoga pass. Sååååå jobbigt. Men jag var med, i hela 75 minuter.
Även om jag inte orkade göra alla vinjasorna, hela vägen. Men snart så :-)))
Det känns inte lika ohoppfullt längre.
Men är det jag eller är det plåstret som gör jobbet..?
Just nu skiter jag i vilket :-))
För det var jag som låg på mattan och slet som ett djur (som en hund lol :-))) för att få kroppen att böja sig.

Lite mörker och mys när den hårda yogan var färdig.
Häng på vetja, det ser kanske lätt mysigt ut, men skenet bedrar :-))

8 mil på bokmässan :-))

Min dröm är ju att skriva en bok. Bli författare.

Men jag inser. Att det krävs disciplin. Och kunskap. För att skriva här på bloggen kräver tid. 

Massor av tid.

Vilket jag älskar. Men att då författa en bok. Som är påhittad. Bloggen är ju bara sanning.

När man är mitt i livet och skall få tid med så mycket annat. Respekt.

Till alla som kan formulera så många ord att det blir en vacker bok.

Det vill jag också !!!

Så då var ju ett besök på bokmässan givet. Men det gäller ha nerver av stål.

För det är folk, precis över allt. Men 40 minuter tror jag vi lyckades hålla ut :-)

Vi hann möta Maria Montazami (ser precis ut som på tv) Patrik Sjöberg (väldigt mycket snyggare än sist jag såg honom) Lill Babs (söt och charmig) Sedan såg vi några, ni vet, kändisar som man känner igen, men inte kan sätta namn på :-)

Har ju bestämt mig för att bara träna varannan dag. Men det sprack igår. 

För jag har ju att gammalt mål, där jag bestämt mig för att springa 8 mil i månaden. 

Ååhhh my gåååd, den här månaden bara försvann. 

Så jag insåg igår att det saknas 9 km. För att nå mitt mål. 

Och mål är ju viktiga att hålla, det vet ni ju att jag tycker (kanske inte så smart alltid, men viktigt, för mig :-))) 

Så jag gav mig ut med mina ilsket onda anklar, som egentligen bara ville vila.

Men då hittar jag en löparbana, ni vet en sådan där som man ser på tv.

Vid Ullevi. Den var nästan totalt förstörd. 

Men jag är inte så knusslig. Så jag sprang kanske 10 varv (jo, rätt tjatigt :-) för att iallafall avverka 5 km på lrödagen och resterande 4 på måndag. För sedan mina vänner är det redan oktober. Tjohooo!!!

Här kan ni se att jag inte fuskar :-))) jogg.se

Åh tack för alla tips och idéer. Till föreläsningen.

Nu skall jag iväg och hjälpa till på gyncancerdagen, på centralen. Sedan skall jag läsa och begrunda det ni skickat mig. Men jag tar gärna emot mer tankar så klart.

Har du inget för dig så kom förbi.

Jag är där garanterat där mellan 12 - 14 

Kom och säg hej, eller som Jonas Gardell twittarade igår när han stod på bokmässan. Säga hej eller hångla lite :-)))

Casey och jag och typ en miljon andra människor :-)

Det här är jag, på knä på banan. Precis innan jag blir attackerad av två små ettriga, morrande hundar. Och ägarna bara...."vi brukar aldrig släppa dem lösa" , Men är du inte hundrädd är det ju ingen fara, vi trodde inte att du skulle springa (nejhej inte springa, det är en löparbana säger jag. I rätt otrevlig ton, kan jag erkänna. Och är det något som kan få igång mig på två röda. Så är det oansvariga hundägare (jag tar revenge för när jag som liten blev påhoppad av en stor hund när jag satt i sandlådan. Och blev hundrädd, och varit tills jag bestämde mig att inte överföra det på Casey), och män som kissar på offentliga ställen, som typ min port. Inte så smart att stormgapa på fulla män, men jag är ju rätt snabb i steget :-)))

Jag behöver din hjälp!!!

Jag skall ju hålla en föreläsning om några veckor.
Och jag har fått rätt fria händer.

Och jag har skrivit ner vad jag skall prata om.

Men så inser jag;
-Att vem är jag, att veta vad en ocancrig vill veta??

För jag kommer inte ihåg, vad man ville veta, när man var frisk.
För de önskningarna tillhör den gamla Cecilia. (Den nya minns inte hur det var :-)
Skulle du däremot hamna här, bredvid mig, som cancrig. SÅ vet jag exakt vad jag skall berätta för dig. För att hjälpa och stötta.

Men just nu, behöver jag er hjälp.
Vad vill man veta, när man är frisk?
När man är så där vanlig och tänker "att det där händer inte mig. För det skulle jag aldrig klara" (den känslan kan jag förnimma)-tankar.
Så mina cancer-fria människor, vad skulle ni vilja veta?
Vill man veta "allt"?
Vill man veta detaljer, vill man bara se och höra en cancrig. Som kanske var positiv.
Eller blir det för glättigt. Vill man veta fakta, eller ???

Publiken består av vanliga friska människor som är inbjudna till ett event. Det är ju trots allt oktober och allt går i rosa :-)

Maila mig eller ring mig eller skriv en kommentar. Pleeeeaseeee!

Åh så håller vi tummarna för Anna som just nu springer Lindingöloppet. (kanske är hon i mål när du läser det här :-))

Snabbast idag kanske? Anna Krantz är en vinnare vilket som!!!

Var är min löparkompis :-)

Fredag och september är snart slut.
Var tog september vägen???

Men lever man i 200 knyck så rusar tiden. Måste ju hinna med allt jag vill förverkliga :-))
Och det är mycket det :-)

Jobbade idag. Fotade söta bäbisar :-)
Och sedan drog jag på mig löpar skorna och sprang.
Men sablar vad mörkt det blev.
Tur att jag inte åkte upp till Skatås. (hade jag inte varit så lat :-) så hade jag åkt dit, och sprungit 8:an och då hade jag ungefär sprungit hälften när mörkret sänkte sig.... scaaaaryyyyyy)

Jag säger det igen, jag måste hitta en löparkompis här i stan.
För jag gillar inte att springa i skogen när det är mörkt.
Och anklarna värker så, när jag springer på asfalt.
Så Skatås är faktiskt bästa stället.

Och så har jag bestämt att hålla min träning på en nivå som inte skall göra mig sjuk (vanligt sjuka alltså :-)
Jag skall prova att träna varannan dag. Så att jag hinner återhämta mig.
Körde Power Step igår.
Tänk er body pump men med lite hopp på brädan.
Östrogenen kanske funkar, på riktigt. Tänker jag nu.
För jag hängde med i nästan all koreografi, trots att jag inte gjort den träningsformen på över ett år.
Shiiit, jag kanske blir riktigt tjejeig. Hjääääääääälp :-)))))

Men koreografi och lite mer simultankapacitet hade ju varit nice :-))

De här bilderna tog jag i vintras, när jag gick på cellgifter. Och använde i ett inlägg :-

Inte för att jag behöver raka mig :-) men kanske blir jag lite mer tjejig nu :-))

Följ oss på Instagram; #magiskamilen

Åh så helt plötsligt är mungiporna uppåt.
Och jag känner mig som världens lyckligaste.

För nu säger jag bara; fuckcancerandrun.com kommer att bli ett löplopp!!!!!!!!!!
Ett riktigt lopp.
Med människor som jag tycker om och andra människor, som tror på vår idé.

Och tillsammans kommer vi att göra skillnad.
För meningen är att vi skall springa tillsammans. Vi skall ha kul.
Och vi skall samla in pengar till Cancerfonden.
Så att forskningen går framåt och så att fler blir friska.
Jag säger som gyncancer.se "nollvision"
För även om man kanske inte hör så mycket, om hur forskarna jobbar. Så kommer det faktiskt ut ny och bättre cellgifter väldigt ofta (men det kunde så klart bli ännu oftare och ännu bättre)
Men det är därför vi skall springa tillsammans!!!

För tänk att höra att man har cancer (som att sättas i livets väntrum och spela rysk roulette, kände jag).
MEN tänk att få höra, att det inte finns något botmedel.
Jag tror, för jag vet inte, men jag tror. Att ordet maktlös, får en helt ny innebörd.

Så tänk på det ni, ni som sitter med friska celler.
Förlåt om jag låter hård. Men vi MÅSTE hjälpas åt.
(Skattepengar skall faaaan inte gå till att stoppa packade, frustrerade fotbolls-hulliganer.
Skattepengar skall rädda livet på folk, bygga säkra vägar och ge skolbarn och gamla nyttig mat!!
Förlåt igen, för min ilskna ton :-)

Men jag är värsta glad. Åh glad för mina nya vänner Anna och Katarina.
Och för ett väldigt trevligt gäng vi träffade, på vårt andra officiella möte med Magiska Milen.
Som skall hjälpa oss att synas. Tack alla där ute som tror på oss.

Brainstorming på hög nivå :-)) Gå in och lika på facebook och följ på instagram.
Eller... så bara tar du ett djupt andetag och stannar kvar här på bloggen :-))

1 år igår, 366 dagar sedan jag fick en andra chans.

Idag är det 1 år sedan Magnus och Katarina på Carlanderska Kvinnoklinik, räddade livet på mig.

Det känns stort. Riktigt mäktigt.
Men det enda jag tänker är på hur jobbigt allt varit. Hur tufft det här året blev.
Så många saker som inte blev som jag tänkt.
Ett år, som blev som en parentes.

När jag egentligen är överlycklig. Över att vara här. Och i allra högst grad; levande :-)))
Att livet är en gåva och att jag njuter varje dag.
Som idag. Enkla saker som att, äta middag i soffan, framför tv´n.
Bara för att vi kan, bara för att det är så mysigt.
Bara för att det är lite förbjudet. Bara för att få vara. I all enkelhet.
Men så var det innan också. Men nu njuter jag, så att det gör ont in i hjärtat.
För tänk, om jag inte haft sådan tur. Som jag har.
För då hade jag ju inte fått sitta här, med min älskade unge och prata om hur dagen varit.
Äta tofuglass till efterrätt och bara känna. Kärlek.

Men jag tänker också, att jag är en annan människa. Och det gör lite ont. För jag gillade den gamla Cecilia rätt bra.
Kanske var jag inte smartast i stan. Inte speciellt klarsynt eller rationell. Inte inte heller förutseende. Ganska naiv. Men jag hoppas, ändå lite snäll.
Men det var ändå jag. Jag hade dragits med den är Cecilia i 43 år. Och hade förlikat mig med alla hennes tillkortakommanden.
Nu är jag någon annan. Som bara väntar på att den där gamla Cecilia skall komma tillbaka.
Men det vet jag ju, att hon inte gör.
Åh självklart är jag 100 000 miljoner gånger hellre Cecilia 2.2 och med några märkliga buggar i systemet.
Än att inte få vara med.
Men det tar nog lite tid att acceptera. För jag är ju så otålig.

Så hade jag varit den gamla Cecilia så hade skumpan sprutat. Och jag hade skrattat högt.
Men en av buggarna är ju att jag knappt tål alkohol.... (kanske man inte trodde, om man såg mig i lördags :-)))
Och skrattet fastnar lite i halsen.
Men jag lovar. Jag är lycklig, ända in i själen.
Och nu skall jag gå in och ge Casey en god natt kram. Bara för att jag kan. Bara för att det är så mysigt.
Bara för att kärlek är det bästa som finns.

Kan det vara i Mexico 2011? Rätt knasiga men väldigt kul :-)) jag älskar dig Casey och lovar att göra det länge, länge.

Sommar och sol 2010?  Den galna dagen på Morea. Älskar dig Ellie, och lovar att göra det länge, länge.

Globe-athon på centralen på söndag!!!

På söndag är det Globe-athon.

Det är då all gyncancer skall uppmärksammas. 

Över hela världen händer det saker, just då, på söndag!

Gå gärna in på deras hemsida globeathon.com

Jag tror det startade med att några läkare sprang runt vita huset under 24 timmar. (kanske inte samma läkare :-)) för att uppmärksamma gyncancer.

Så kom gärna förbi och prata, fråga och häng med oss.

Jag finns med mellan 12 - 14 och skall få äran att representera "Nätverket mot gynekologisk cancer"

De som jag fotograferade för i Stockholm i april, ni vet "gyncencerdagen"

Gå in på deras sida och bli medlem, det kostar ingenting.
Men det är viktigt att visa att man stöder deras nollvision. Alltså, att noll kvinnor skall få gyncancer!
Att alla testar sig och går till doktorn så fort något känns fel.
För den kallas inte för "Den tysta cancern" för intet...

  

 

Manifestation på Centralstationen i Göteborg

Söndagen 29 september 2013

Klockan 12:00 – 16:00

Delta i den globala manifestationen för ökad medvetenhet om gynekologisk cancer

Den 29 september arrangeras en lokal manifestation som en del av den globala uppmärksamhetsdagen för gynekologisk cancer, Globe-athon, nollvision för gynekologisk cancer. Syftet är att öka med medvetenheten, kunskapen och engagemanget kring gynekologiska cancersjukdomar.

Välkommen till Centralstationen (passagen) Söndagen den 29 september mellan klockan 12 – 16.

Aktiviteter:

·      Få dina frågor besvarade av profession och patientförening

·      Få information om allmänna symptom

·      Filmvisning

·      Poängpromenad med present till alla

Det sociala nätverket för Globe-athon

·      En global websida har etablerats: www.globeathon.com. Globeathon-deltagare kan registrera sig som deltagare i den världsomfattande manifestationen

·            Kampanjens Facebooksida är ett forum för diskussioner och rekryteringsstrategier·            En svensk Facebooksida har skapats: Globeathon-Sweden.

·            Twitter

·            En dynamisk Google map kommer visa vilka länder och städer som deltar och vilken aktivitet som de har

Globe-athon i Göteborg arrangeras av Patientföreningar inom gynekologisk cancer med stöd av Regionalt cancercentrum väst.

Mitt nya gosse-djur; en Rosa plyschbil från Audi.

Vaknar med en inre stress.
Gillar inte att stressa. Inte längre. Jag gillar det. Men det fungerar inte som förr.
Uttrycket är: jag fixar det inte. (vad nu det exakt betyder vet jag inte, men så känns det.)
Jag som gillar positiv stress.
Man får mycket gjort och jag älskar när det swischar :-))

Inser att jag är "stressad" för att jag skall boka en mammografi tid (gå alltid på dem tjejer!!!!) alltså.
 Jag gillar det inte.
Sedan måste jag ringa Försäkringskassan. Som skickar opersonliga brev, men ändå lyckas med konststycket att få till en underton. Att man luras.
Åh jag luras inte. Jag vill ju att allt skall bli som vanligt. Jag vill kunna jobba 60 timmar i veckan om jag vill. Om jag måste.
Jag vill vara som vanligt. Men Försäkringskassan antar att man ljuger. Och tanten får mig att låta som om jag är värdens mest långtidssjukskrivna människa = en dålig människa.
Jag jobbar för bövelen nästan heltid. Och har gjort under hela behandlingen (förutom strax efter operationen och 4 veckor när 5:cellgifts behandlingen tog styggt på mig) men får man någon credd för det?
NOPE....
Så jag frågar om de är lika hårda med alla. -Nej, säger hon. Inte dom som skall dö.
-Va..lyckas jag stamma fram, är inte de heltids sjukskrivna? (Jag blev helt paff och det är den enda fråga jag får fram).
-Nej, inte alla, säger hon då.
Jag fattar ingenting.
Jag lägger på luren, när hon börjar fråga hur sjuk jag är. Och om jag verkligen kommer att kunna jobba heltid igen?
Från att misstro att jag myglar till att fråga om jag verkligen, verkligen kommer bli helt frisk...
aaaaawwoaahhhaaaaaaa....
Alltså, ni förstår varför jag hade en inre stress i morse.
Den tanten är helt... bisarr.
Hade hon inte jobbat med så allvarliga saker, hade jag nästan trott att hon drev med mig. För man kan inte vara så "märklig" som hon. Det är på gränsen till bisarrt det hon säger, att det blir komik.
Jag kan nästan se Johan Glans i rollen som Försäkringskasse-tanten. I filmen om mig :-)))))

Träffade skönaste gänget på Audi. Med Erica i spetsen.
Åh jag skall föreläsa där. Den 24 oktober. SÅÅÅÅÅÅÅÅ KUUUUUULLLLLLLL!!!!!!!!
Alla var så trevliga och snälla och jag kände mig så välkommen.
Så nu har jag suttit här och filat på det jag skall prata om. Moi et cancer, liksom. Det handlar om rosa.

Det syns inte riktigt, men bilen är helfolierad med rosa plysch. Så coolt. (kanske inte efter ett Göteborgs regn, men en solig sommar dag). Jag och bästa Anna var där idag och hälsade på.

Bardans och en ny studio och lite ilska!!

Åh vi hade ju jätte kul i går.
Väldans trevligt kalas.
Och lite bardans på BeeBar avslutade kvällen.
Super kul :-))

Så även om vi kanske inte var piggast i stan idag, så var vi uppe tidigt.
För idag var det dags att omstrukturerat nästan hela studion.
Det kommer att bli sååååå fint. Ge mig några dagar så är hela studion som ny :-))
Så tack Farsan, Jonas, Mogge och Casey. Så mysigt att få hänga med er. Och tack för all hjälp!!

Finaste Mogge och jag och Mr S på BeeBar.

Hur faaaaaan kan man säga så? För den enskilde som drabbas? Då är man ju drabbad och hur stor är riskerna då? Hur kan en  läkare säga så? Får en läkare verkligen säga så??

Så här såg artikeln ut i Göteborgs Posten i fredags.

Morgonlöpning, rätt in i kaklet :-))

Vaknade i morse. Och kände fortfarande den där löparlängtan :-)

Casey sov fortfarande, när jag gav mig ut.

Åh då gör jag generalfelet Allan. Som så många nybörjare och sådana där hetsiga löpare gör (typ jag :-) 

Att gå ut för hårt!!!

Och med en liten släng av astma så måååååååste man börja lite lungt. Gärna 1 km lugn, lugn löpning. För att sedan dra på, som värsta sprintern (känns det som :-))

Men börjar man för hårt så krymper lungorna och hela turen blir slitig. Så även om det kändes som jag sprang jätte. jätte fort så gick det inte enligt Runkeeper så där jätte snabbt :-)

Och jag har bestämt mig, för att springa lite snabbare pass, lite oftare! 

Så att alla inte blir en jämn plåga .-))

Nu knackar mogge på dörren och vi skall förbereda oss för party i kväll.

JAG VET, att klockan bara är tre. Men i den här åldern behöver man rääääätt mycket tid på sig om man skall klara sig en hel kväll :-)))

puss alla glada!!

Tryckte på coaching :-) Och då tryckte jag in något tempo, som jag inte riktigt fattade. Men vid varje fem minuter så säger Runkeeper rösten: Bla. bla....  you are 57 second behind your schedule. Väldigt upplyftande att höra :-) hahaha tack för den Runkeeper!!

Olja i håret och spring i benen!!

Åh så föll man dit.
På Ricin-olja :-)))
Tydligen är det värsta hypen på alla tjej-bloggar sedan en tid tillbaka. Så visst har jag hört talas om det, men inte riktigt lyssnat.
Men när sötaste Annette entusiastiskt berättade, att hon hört från massor av håll, hur bra det är. Så bara måste jag ju prova. Seriöst alltså. Men ändå lite fnissig. Funkar det? Eller är det bara en önsketanke som upplevs som verklighet. Jag säger inget, för än jag provat.
Hahahaha, lol och lol :-)))
Att jag och andra cellgifts skalliga, med håret på utväxt provar det, kan jag förstå.
Men hur i €%&/(  gör alla småtjejer, med långt, långt hår?
För har ni en aning, om hur kletigt det är?
Det är som ..... ja, något jätte kletigt. Och nuddar du ditt hår, när du sitter med Ricin-oljan i, som en inpackning, så ha du olja upp till armbågen, känns det som.
För det känns nästan som att den är luftburet kletigt. Om nu något kan vara det.
Så nu sitter jag här med hela huvudet fullt av Ricin-olja (åh jo, åh ja. Jag vet att det är till för något heeelt annat :-)))
Så om det ligger någon sanning i det här. Så kommer jag att ha en stor hårman innan sommaren.
Så tre dagar i veckan skall man sitta med det i, ca 30 minuter för att det skall växa 4 cm. i månaden. Mot vanliga 1 cm.
Jag tror på tomten, jag tror på tomten :-)))))

Sprang ju värsta snabba löp-passet med Anna härom dagen. Och nu skulle jag gärna vilja göra det igen. Det är så skönt när den där löparlängtan infinner sig. För när den gör det, så vet man att man är utvilad och stark. (gick och la mig kl 21.30 i går kväll, party och 90 mil på två dagar tar ut sin rätt :-))
Men idag fick det bli gymmet. För sötaste Casey var med.  Vi körde ben.
Åh jag känner mig värsta biffig nu.
Tror faktiskt att klimakteriet gjort att jag fått liiiiiite kraftigare lår och liiiiiiite större rumpa. Yiiippiiieeeee!!

Åh så önskar jag er en super kul fredag!
xoxoxo

Kolla noga, för till i morgon måste det ju ha vuxit lite :-)) åh nu när det väl börjat växa, så känns det som att utväxten, som är världens fulaste frisyr. För det är ingen frisyr, kommer att vara en låååååång tid på mitt huvud... Men, jag har ett huvud, alltså lever jag !!!! Tack!!!

Ekologiskt och så. Nu mer är allt ekologiskt hemma hos oss. För jag skall stoppa i mig minimalt med gift framöver. För det är det enda som jag kan tänka mig, är orsaken till varför fler och fler får cancer. Åh inte gnida in mig med gift. För är skall banne mig masseras Ricin-olja så det står härliga till :-))

Bönor är kanske inte alltid världens roligaste. Man måste göra dem roliga. Så jag tänkte, för att få det lite roligt så måste man ju köpa snygga glada förpackningar. Och de här hittade jag i Järnas gårdsbutik, Saltå kvarn, när jag stannade till på väg hem från Stockholm igår!

Gudomlig god !!! I lagom stora flaskor.  Kom ni ihåg, att så här såg en dricka flaska ut när vi var små. Inte 1,5 liter PET flaska. 

Stockholm i mitt hjärta!

Åh jag har skrivit en krönika!!!!!!
Tjohoooooo så kul.
Om hur det var att springa Marathon du Medoc.
För jogg.se
Jag blev jätte glad. Att jag fick vara med.
Jag är ju journalist från "början" :-) men det är typ 100 år sedan som jag skrev något för någon annan. Och det var jätte kul och jätte smickrande att få krönikan publicerad.
Jag älskar att fota. Men jag har kommit på att jag älskar att skriva också!
(säger blondinen, drygt 400 inlägg senare, no kidding .-))

Idag är Stockholm regnigt.
Och det fanns inte en enda groda som jag kunde tänkt mig att kyssa igår. Apropå om blogginlägget och kommentaren från en läasre, om att kyssa grodor.
Och jag erkände för några dagar sedan att "jag nöjer mig med en groda, bara jag får kyssa någon" men RR, tyckte jag skulle sikta högre :-))
Kanske är det så, att man inte bara kan bestämma, sig för att man vill kyssas?
Men jag vill ju kunna bestämma sådant. Precis som jag bestämmer vad vi skall äta till middag :-))
Enkla val och snabba beslut liksom.
Så även om jag förefaller desperat, så vet jag nu. Att det är jag inte. För det var massor av vackra gossar att välja på igår. Men ingen, liksom föll mig i smaken.'

Nu skall jag ut på stan och leta efter Sportguiden, för där finns en artikel om mig och löpning. Den finns tydligen på massor av sportbutiker och sportbarer.
Sedan blir det hemförd, med ett stopp i Järna. Hos Antroposoferna och deras Saltå kvarn. Förutom alla ekologiska produkter du kan köpa där, så har de också väldens godaste maränger...

Här har jag skrivit om hur nice Marathon du Medoc är!! 

Min fina Katharina :-)) Vi hade hur kul som helst igår. Det blir alltid lite galet, men det sätter allt i livet, lite i rätt perspektiv.

Han skrev in i det sista andetaget..

Igår tystade den vackraste, sorgligaste och mest smärtsamma bloggen jag någonsin läst.
Men jag har faktiskt inte läst den. Läst den, så där på riktigt.
Det måste jag erkänna.
För det gör för ont.
Det är för nära. Och på samma gång, en avgrunds skillnad. På Christian och mig.
Just nu. För alltid. Skillnad.
Så jag har bara ögnat, lite försiktigt. Utan att förstå. Utan att vilja förstå allt. Utan att ta in.
För det gör för ont.
Ibland har jag bara mäktat med, att läsa några av alla de hundratals kommentarer han fått, på varje inlägg. Ibland har jag bara varit inne och vänt.
För hans kamp har varit naken, poetisk och smärtsamt hudlös.
Vila i frid Christian Gidlund. RIP som den poet och rockmusiker du var.

Christian Gidlund

Större plåster = bättre humör?

Åh så ringer Lisen från Cancer-Rehab och säger att jag får starkare östrogenplåster. Tjohooo liksom.
Eller vad säger man?
Men om jag ändå skall prova dem, så kan jag ju lika väl prova rätt nivå.
Så nu får jag 75 mg. (har ingen aning om vad det betyder, mer än att de är lite starkare än de 50 mg jag har) plåster.
Ni som använder det, har ni utslag och klister över hela magen också?
Klistret är så märkligt, för när man byter plåster efter 3 dagar så är kanterna lite lossade från huden.
Så att det blir sådana där smutsiga klisterkanter man fick runt vanliga plåster när man var barn.
Men jag är inget barn som leker i sanden eller springer barfota. Trots gnuggande, rivande och peelande så har jag alltid utslag och klister smuts, från de två sista plåstren.
Lägg där till plåstret på ärret.
Alltså värsta fräscht faktiskt :-) NOT.
Så nu väntar jag bara på att humöret skall gå upp på max. Värmeslagen avstanna helt, lederna läker sig och jag kan sexa som alla vanliga klimakteriefria människor!!! tjohooo.
(underlättar kanske om jag hämtar ut dem från apoteket först :-))))

Möte med bästa Anna. Känns nästan som att jag har arbetskamrater!!! Anna, Katarina och jag!!!
Efter mötet så drog vi en tur. Håll i hatten så snabbt vi sprang.
Ja, Anna sprang. Själv kom jag flåsande efteråt, som en trött pensionärshund.
Men helt underbart. Så skönjobbig känsla. Första gången i år som jag sprang med någon snabbare än mig själv.
TACK ANNA!!!
Så ge mig 2 - 3 skadefria veckor så skall hon få sig en match den lilla söta löploppan!
Vi sprang drygt/runt 7 km. på 30 minuter.

Peruken på sned under mössan (det har börjat klia förfärligt i hårbotten, smörjade mig med Calmuril igår) Men himmel vad jag gärna springer med Anna Krantz igen. Värsta löpproffset. Min kompis :-)

Älska din nästa, eller sköt dig själv?

Stod och packade ett gäng tröjor igår.

Och när jag står där, så blir jag skit arg.
Först förstår jag inte varför. Men jag blir så arg, att jag får huvudvärk. (inte likt mig :-)
För jag inser att jag blir fysiskt arg, på cancer.

På hur djävla orättvist det är. Hur en del får en diagnos och dör tre månader senare. Små oskyldiga barn, som bara, bara skall ha friska celler. Småbarnsmammor som kämpar för sitt liv. Med andra klarar sig undan, lindrigare än jag.
Och det finns faktiskt ingen rättvisa.

Och är står jag och viker tröjor. Som om inget har hänt. Och funderar. Varför fick jag en andra chans?
Och jag känner att jag vill göra skillnad.
Och så inser jag efter en stund.
Att vika de där tröjorna. Betyder ju att jag gör skillnad. En liten, liten, pytte liten skillnad.
Men jag gör något.
Jag vill ju att vi som överlever, och som orkar. Att vi blir länken, förklaringen och en väckarklocka till de som slipper hamna här.
För trots allt, så är vi (tack och lov) i minioritet. Vi som får cancer. De flesta får det faktiskt inte.
Så det är inget skrämsel inlägg jag skriver.

Men att vi måste samla in pengar, till forskningen. Det måste vi.
Och vi måste också på allvar ställa oss frågan, varför får vi cancer? Vad måste vi göra annorlunda.

Men tills dess mina vänner. Så måste vi stödja forskningen om cellgifter. Och andra mediciner.
Och ingen kan göra allt, men alla kan göra lite.

Så om ni köper tröjorna, så viker jag dem. Och överskottet går till Cancerfonden.

Återkommer i veckan med hur mycket vi lyckats samla in!!

Har gjort silver hjärtan att tejpa med i stället för tråkig scotch-tejp. Vi måste tänka kärlek. vi måste leva i nuet och vi måste hjälpas åt. 

Jag säger bara, ensamhet är inte bra!!!

Helgen blev såååå lugn.

Och då slog det mig, förutom att jag vant mig, vid att hänga själv (skit tråkigt dock) så har det här året, bara försvunnit.
Borta.... kommer liksom aldrig igen.
Ni vet, när man pratar om något, och alla vid bordet säger, -Ja, det gjorde vi förra året.
Och det gör vi här hemma också. Men så inser vi, att  det var ju inte förra året. Utan för två år sedan. Och det gör mig nästan gråt färdig.
Och så klart att alla andras liv också har gått framåt och förändrats. Och under ett nästan 10 månader gick det inte att vara med, på allt som jag gjorde innan (även om jag hann med en hel del :-))
Och så klart att andra skaffar andra vanor och andra att ringa.
Och jag menar verkligen inte att det är någons fel.
Det är bara så det blir.
För livet går vidare, och sedan är det kanske så, att man är kanske inte är samma person. Eller om andra tror att man kanske inte är den samma och kanske är det så, att man själv inte vet, vem man är?

Alltså snälla kära ni!!! Gå på alla undersökningar ni kan. Kläm testa och använd kondom. Sola lagom och rök inte. Gör det ni kan. För ni vill inte ha cancer. Och all den skit som följer.

Jösses, vad tungt det blev. Det är bevisligen inte nyttigt att sitta hemma själv, en hel helg :-))

Tur att jag skall jobba i Stockholm på onsdag. Och det betyder, alltid en kväll full av galenskap med min egna socker söta Stockholms böna Miss K. Hittar vi ingen galenskap, så uppfinner vi den själva :-)
Tjohooooo, fy faaaaaaeeeeen sååååå kul!
Precis vad jag behöver. (en bloggläsare skrev ett fasligt roligt inlägg. Om att man kan behöva kyssa många grodor innan man hittar en prins. Jag säger ärligen, att jag skiter i prinsen, a frog will do just fine right now :-)))))
Åh hittar jag ingen stockholmsgroda, så är det ingen fara. För Mexico-Mogge har bjudit med mig på cocktail party på lördag. Kanske sitter det en groda där och väntar :-)))
Annars så tycker jag faktiskt, att jag vid det här laget, har förtjänat en prins.

Ni e sååååååå underbara!!! Blir hämtad och mött på flygplatsen av farsan och Casey. Och så har de blommor med sig, till mig!!!!! Fattar ni så gulligt. Jag blev sååååååå glad. Medaljen åkte på, snabbt som ögat :-))

Min filmstjärna och jag, på tur i Paris:-)

Sista kvällen i Paris stod lite öppet.
S som jag träffat tidigare i veckan hade dragit till London. (ja, vet. jag har inte berättat något om hur min Saint Tropez flört, blev en extended Paris flört :-)) Men jag måste tänka lite och komma på om det var bra att göra om en sommarflirt, till en höstflört. Jag tror faktiskt vissa saker, bara skall vara ett vackert/snyggt/roligt eller vad man vill, minne. Men... i min något kroppsliga pikära situation, var jag liksom tvungen att testa det igen, if u know what I mean. Mer om det senare :-))
Och min gamla goda, kära vän Philippe var tvungen att dra till Cannes.

Och då är det ju lite tur att FB finns. För där hänger min polare Ron, ibland. Min enda filmstjärnekompis :-))
Och när jag hörde av mig, så dök han upp som ett skott (kanske något överdrivet, men ändå väldigt snabbt, eftersom det faktiskt är typ 100 år sedan vi träffades sist).
Så han tog mig med till ett Paris jag aldrig sett innan, tjohoooo  :-)
Han är helt galen och har hur mycket energi som helst.
Nu hade han filmat 3 dagar i rad, så han var ganska trött och sliten, ursäktar han sig. Tack och lov för det tänkte jag :-)  (han spelar en kille som är på väg att bli kidnappad. 24 Jours kommer filmen att heta och är baserad på en sann historia som hände i Paris för några år sedan) :-))

Men även om han sa att han var trött, var han helt galen, rolig och totalt oberäknelig och ganska sådär egocentrerad som människor ibland tenderar att bli, när de är vana att få mycket uppmärksamhet och många ryggdunkar. Men i små portioner är det väldigt, väldigt kul.
Ni vet när man är ute med någon, som väcker uppmärksamhet, utan att knappt göra något (han är ingen kändis, som folk känner igen spontant). men han har någon slags utstrålning, är lite små het och lagom utstuderat charmig.
Så där hängde jag med :-))
Ibland hamnar man i vissa situationer, och får någon slags "vad gör jag här" upplevelse. Och det fick jag hur många gånger som helst, den kvällen. Hahaha
Synd att jag hade flygresan hem i bakhuvudet, annars hade jag nog också gått all in :-))
Men fransmän överlag, har en förmåga att få sina kvinnliga sällskap, att känna sig uppskattade (ni har faktiskt lite att lära där, svenska män/killar/gossar..) och inkluderade.
Så det vara inte att jag kände mig ensam, mer bara häpen.
För där rullar den ena kändisen efter den andra fram och hälsar och allt är typ helt overkligt :-))
Killarna var skitsnygga och tjejerna super eleganta.

Jag var iallafall i säng 02.00 och uppe 08.00 för att åka till flygplatsen.
Okysst, skittråkig och inte det minsta bakis lämnade jag Paris!! Fan va man blivit vuxen :-/

Eftersom jag är fotograf, så är jag super allergisk mot att fota kändisar man hänger med när man är ledig och de är lediga. För om jag skulle fota så är jag  rädd, att någon tror att jag skulle använda det professionellt. Så jag är nog historiens sämsta papparazzi. För ibland hade de ju varit kul att ha lite "kändisbilder".
Så jag fotade inget för än några bimbo-brudar började fota sig med "de kända". Då kändes det grönt :-) man vill ju inte verka star-struck ;-)))

Åh så blev det sämsta bilderna, ever.... så tröttsamt med fnissiga bimbos. Jag lovar dig Johan :-) att en passfotograf från Borås hade gjort det bättre !!

Seul à Paris :-)

Idag har jag strosat runt lite själv. (alltså i förrgår..)
Känns nästan lite högtidligt.
Förr reste jag alltid ensam. Men det är mycket mysigare att dela upplevelser och ögonblick. Så bästa resesällskapet har varit Casey. Även när hon var riktigt liten.

Hotellet jag bor på, ligger lite bakom Moulin Rouge.
Det känns faktiskt lite som man skulle kunna vara i "förr-i-tiden" Paris.
För här är det folk på gatorna, försäljare i butikerna och inte en Super Marché så lång ögat kan nå!!
Helt underbart för en storköpsallergiker som jag :-)
Från Moulin Rouge och neråt så kallas tydligen området för Bourgois Bohem.
För kvarteret bestod, fick jag berättat för mig, av Paris överklass med lite bohemiska, flippade drag, och det var här Picasso och grabbarna höll till.
(Tänk att få vara med på den tiden, en dag hade nog räckt :-) Rätt dåligt med astma-mediciner och cellgifter på den tiden :-)
Det finns massor av fräcka ateljevåningar med stora fönster som ger enorma ljusinsläpp. Det gör verkligen en trött, gammal studioblixt fotograf, grön av avund.
Hälsade på hemma hos helt underbara konstnärinnan Sylwie idag. I hennes atelje.
Men fönster, lika stora som hela min fasad hemma.
Just nu jobbar hon på en 120 meter lång tavla. Men hon målar annars "vanliga" tavlor, porträtt och sedan har hon illustrerat massor av barnböcker.
Har du besökt Club 55 i Saint Tropez, så har du säkert sett hennes handmålade väskor/bags som de säljer i Corinnes strandbutik.
Sylwie är helt underbart mysig och lite galen, och gav mig massor av inspiration :-)
Alltså skönt galen.
Och hon har fått titta på bilderna, från projektet.
Åh hon gillade vad hon såg, sa hon.
Och enligt hennes omgivning, behöver jag inte oro mig, för att hon inte skulle våga säga, vad hon tycker.
Puh, tack, liksom :-)

Och eftersom mina märkliga smärtor i magen vägrar ge med sig. Så gick jag så där värdigt, (som jag aldrig lyckas göra annars :-) över blöta Parisiska gator.
Så med korta steg, tog jag mig fram, för att inte väcka de konstiga onda till liv.
Kan det vara en försenad träningsvärk?

Roligaste hotellrummet ever. Enkelt, litet, men super fräscht och bra. Hotel 29 Lepic, heter det. Bra priser också. Speciellt när portiern putade med sig själv :-) Efter besöket hos Sylwie gick jag all in och satte på mig både glitter kavaj och glitter väska till mina nya plast/skinn byxor från Fiorucci (göteborg). Man vill ju känna sig lite galet Parisisk :-))

Det blev omelette! Sååååå god!

Och så fick jag en sallad som var gudomlig.

På Rue Lepic ligger Le Coq Rico. ett besök kan varmt rekommenderas. söt pojke som håller upp dörren när man kommer in. Många vanliga bord och rum för större sällskap. Och så dessutom en super stor nice bar, för ensamma vandrare som jag. Och massor av pratglada parisare i sällskap :-)

Paris i mitt hjärta!!!

Åh så blev det en ny fin dag. Trots mina grubblande tankar.

Vad i hela friden har jag att grubbla över?

Jag sprang mitt lopp, året är passerat och jag skall ju vara skiiiiiiit glad.....

Varför är jag inte skitglad??????????

Varför är jag inte sprudlande???

Konstig hjärna, konstiga kropp. (den spökar nämligen lite, med värk i kroppsdelar jag inte har kvar.. :-)

Knasigt... :-)

Men nu är jag ju ändå i Paris.

Och då måste man ju bara njuta, av mat och vin och sällskap :-))

Vad är det som är så speciellt med Paris?

Vare sig man är här själv eller går omslingrad med någon?

Varför känns Paris romantiskt? 

Är det verkligen en romantisk stad, eller är det alla filmers inverkan på oss, eller alla förväntningar vi har när vi åker hit?

Jag älskar Paris. Jag har varit här massor av gånger, men jag lär mig aldrig hitta något. :-)

Man kan säga att jag har koll, på mina två favo ställen.

Som är Eiffel Tornet och Hotel Coste. Thats it.

Åh så Buddha Bar, och ett ställe är man äter värsta överdådiga frukosten och dansar tango. En cool nattklubb och några sköna caféer. Men jag skulle inte hitta dit, själv :-)

Så därför räknas det inte. Så därför behöver jag alltid sällskap i Paris. 

Men bara att få gå omkring och känna livet i sig. Även om det varit läge för både mössa och tjock jacka. Är helt underbart.

Men idag hade jag sällskap :-) (alltså igår, allt ligger ju lite fel eftersom mina bloggposter inte postar sig när jag bestämmer det :-)) och då spelar ju varken väder eller vind någon roll. 

Om det är rätt sällskap vill säga !!

Operan i Paris.

En vansinnigt god kaffe på en sidogata till Place de Vendome

Fotar ingen annan mig, får jag väl göra det själv :-)

Knyta ihop säcken, eller bara öppna den?

Automail och jag, ingen bra kombo :-)

Befinner mig just nu i Paris, men mer om det senare, hehehehe :-)

För jag försöker fortfarande smälta lördagen.

Inser att jag gick i mål på 5 tim och 2 min 29 sek.

Jag kom alltså på 467 plats bland kvinnorna. Totalt på  2 615:e plats av alla drygt 8 000 löpare.

Alltså.

Helt galet.

Förra året sprang jag på 4 tim. och 58 minuter.

I Sällskap. (Vet ärligen inte om det sällskapet var så mycket till hjälp :-) Och frisk. (Hade ju förvisso spridd cancer då, men det visste jag ju inte när jag var där).

Och eftersom det här sista året, bestått av så mycket jobbigt. Som operation, cellgifter, klimakterieproblem. Två lunginflammationer och så springer jag ”bara” in 3 min långsammare.

Det känns väldigt stort och väldigt dumt (är fortfarande helt slut i kroppen).

För jag trodde nämligen att det var mitt sällskap som gjorde loppet åt mig. Förra året :-)

Men nu vet jag bättre :-)))) !!!!

Tänk om jag sprungit med någon glad typ (Det var inget större fel på mitt sällskap :-) mer än att det var ett väldigt väldigt argt sällskap jag hade vid min sida, förra året), då hade jag faaaeeeeen sprungit ännu lite (pytte lite) snabbare :-) :-)

Försöker dröja mig kvar vid känslan från i lördags. För det här loppet var ju en av mina målbilder. Men så fort man lyckats med det som man före satt sig, så är det som att det inte är så mycket värt.

För detta vara ju menat som ett knyta ihop säcken grej.

Men nu känns det bara lite tomt...

Det som jag tänker, är att ett marathonlopp är lite som Cancer-Branschen.

Det är rätt ensamt.

Rätt slitigt. Det går framåt och det tar stop. Det är tungt och hjärnan är inte riktigt klar.

Man har bara inställd på att få det gjort.

Man får sällskap på vägen, man får kramar och hejar rop. Men jobbet måste man göra hela jobbet själv.

Alltså, ett marathonlopp kan aldrig jämföras med ett besök i Cancer-Branschen.

Men CB kan jämföras med ett marathonlopp, om man är friförklarad, vill säga.

Det är en jävla skillnad.

Men jag har en dag kvar i Paris (som för övrigt är skit kallt och grått. Men Paris är alltid Paris :-))

Den här posen kommer att bli en av mina klassiker :-)  Tyvärr var kanske inte slottets ägarinna någon fen på att fotografera :-) Men hon är väldigt trevlig i övrigt, så i brist på andra fotografer fick hon duga :-)

Man undrar redan nu vad temat blir nästa år... Åh då kanske det är fler som vill följa med?

Marathon du Medoc bästa loppet ever :-))

Vilken dag det blev igår!!!

TACK alla som gjorde det till den fantastiska dag!!

Thanks to all of u that was  part of making my day to one of the best.

Vädret var ju så där, men alla löpare verkade väldigt nöjda :-)

Mulet och 18 grader. Skall tydligen vara ultimat löparväder, vette sjutton .-)

Tyvärr var det inte lika mycket publik längst med banan, som förra året.

Men vad gjorde det. För även om publiken säger att loppet är en enda stor fest. Så är det inget emot hur det känns att vara en del i det.

För vi är alla med i en enda lång fest :-)  :-)

Välorganiserat, vänligt, omtänksamt och hur många ryggdunkar fick jag inte. 

Och hejar rop från andra löpare tack vare min tröja. 

Mest var det amerikanskor som ropade -Great message! 

Men det beror väl kanske på att uttrycket ”uppfanns” där för nästan 10 år sedan.

Fransmännen kommenterade annars ordet ”fuck” väldigt ofta :-)

En svensk flagga i handen är den bästa och enklaste publikfriaren man kan ha. 

Dels så ser alla andra svenskar i publiken att man är en landsmaninna och hejar därför lite extra. Men också publiken är duktig på att gissa rätt land på rätt flagga.

Och säga vad man vill, vi svenskar är nog rätt populära!!

Lovade mig själva och massor av andra att ta det lugnt. Och det gjorde jag också.

Men utan at jag ansträngde mig så hade jag sprungit första milen på under timmen, andra milen snabbare än Göteborgsvarvet.

Men sedan blev det väldigt väldigt tungt…

Så det blev meter för meter …. strategin...

Och det gick, tungt, men ändå framåt. Jag gick i alla backar, precis som förra året. Men sedan gick jag rätt mycket när det var platt också.

Till Ake dök upp :-)

Åke är gift med finaste Kerstin som är en av mina vackra modeller i projektet.

Och jag kände att Åke kunde nog ha sprungit snabbare, men han menade på att det hade han inte alls. För han kände sig trött och sliten och det kan vara lite ensamt att springa 43 km.

Så vi gick, joggade, gick. Och när man har springer bredvid någon. Man behöver inte ens prata. men det är något med eneriger och löpare. För i ett tyst samförstånd så drar man varandra framåt.

Och när jag såg att klockan var 4,35 så insåg jag att det fanns faktiskt en liten chans att jag skulle kunna komma in på samma tid som förra året.

Helt galet.

Så Åke och jag satsade för kung och fosterland.

Men när min klocka sa 42,5 km då var det 700 meter kvar enligt den officiella tidagningen…

Hmmm så jag sprang in på strax över 5 tim.

Och hamnade på 2 419 plats.

Alltså jag är såååååå glad!!!!!

Det tog 40 minuter för återhämtning med kaffe, fralla, frukt och yoghurt, innan jag var redo för after run.

Alla löpare har fri entree till ett tält med fri öl, fritt vin, fria frallor, chips, kaffe, dessert, frukt. Dessutom får man ett årgångs vin, en ros, en väska och en t-shirt för endast 780:-

Förutom all mat, vin, ostron, entrecot, chips, frukt och vatten och cola som serveras under de 43 km som loppet varar.

Sedan var det all in på after runnen :-))

Åh sedan, stor skällen. 

Efter starten, kanske 500 meter in i loppet. Hör jag CECILIA!!!! 

Alla löpares namn står på nr lappen så det finns många som ropar ens namn. Men den här "Cecilia" ropades på klockren göteborgska!!!

Och där stod dom, Liz och Jörgen!!!!!!!!!

Först trodde jag att jag såg i syne. (Liz och Jörgen har nämligen dykt upp lite oväntat på både Midnattsloppet och Göteborgsvarvet). Men fattar ni??? De anpassade sin Frankrike semester för att komma hit och se mig springa!!!!!

STORT, stort som, som fan. Tack tack tack!!!     

Precis innan start :-) Tack underbara Katarina för trycket "cancer warrior"

Tja vad säger man, ord är överflödiga .-))

I start fållan. Spralligt, och lite nervöst. Klockan är här 09.20 ungefär.

Som sagt, en svensk flagga rekommenderar jag.

Gänget bakom oss. Som ni ser är medelåldern ganska hög. Vilket få mig att känna mig såååå ung .-)))

Det händer grejer i startområdet hela tiden.

Flygande gulddamer, guldregn och massor av händer i luften innan start.

Brorsan inför sitt 1:a maraton och jag inför mitt andra :-)) Sååååå ruttad :-)

Vad är det med dessa män och damkläder .-))

Så vacker omgivning. Det här året var inte lika många utklädda.

Här är vi på väg mot Pauillac. Och är alltså inne på vår 2:a mil.

Det roliga är att en amatör som jag,  ändå kan hänga med de här galningarna. För Marathon du Medoc består aav väldigt många seriösa löpare. Som ser det här loppet som en enda stor fest. Så när jag sakta joggar mig igenom banan. Kör de mer en ny typ av intervall träning. De springer som galningar i 4 tempo mellan vingårdarna. Där stannar de i kanske 5 minuter. Dricker vin och dansar och har väldigt kul. Sedan piper de iväg till nästa vingård. Där emellan harvar jag på :-))

Han sprang verkligen i grodfötter .-)) 

Den här bilen är helt overklig :-) Killen till höger pratade vi med förra året. Han såg mig och min flagga, kände igen mig och sprang ifatt. Vi pratar lite och t-shirten ger ju ett ganska givet samtals ämne. men jag tyckte ändå att han närmade sig det med väldig fart och med frågor som var ... så där.. korrekta. Och då berättar han att han är gynekolog!!!!! Gynekologen i Askim har man ju hört talas om, men det här??? Alltså, fattar ni :-)) jag springer Medoc Marathon med drygt 8000 människor. Och under tre km så har jag sällskap av 2 gynekologer, varav den ena jobbar på Linköpings lasarett. Alltså, vad är oddsen på den??  Lägg där till att vi springer i arme käder alla tre. Tills de drog ifrån mig :-)) åh jo, åh ja, det är cola i min mugg !!!

Alla ger järnet, publiken, de som underhåller och vi löpare :-)

Rätt bra, misade dock att fota när det var som bäst vid 2 mil.

Ake & jag i mål, kolla mitt fejs nära :-)) Helt slut!! TACK Åke!

Är är ungefär precis innan jag bryter ihop :-))

After run tältet med massor av mat och skön musik!!

God öl!!

Efter nästa års upplaga skall vi träffas exakt här igen!! Damen i vanliga kläder är inte åskådare fru, (som man kanske kan tro :-)) hon sprang nämligen så snabbt att hon redan hunnit duscha och byta om. Hon har bland annat två Stockholm marathon bakom sig! 

Finaste Kerstin sprang också :-) 

Många nya kompisar blev det!

Inte bara Emma Tregano målade naglarna! 

Alltså, den här bilden måste vara med. Sorry Per att dy blundar. Men den är med av kärlek :-)) Pia det här är ju din kompis :-))

Personerna som ser svartvita ut (trodde först att de blivit något fel på bilden) är helt insprayade i silver.

Alla är glada och här är en bild från bakgården på after run tältet.

TACK ÄLSKADE VÄNNER för att ni kom hit och överraskade !!!!!