Sol och kärlek och ganska utvilad!

Inläggen kommer lite hipp som happ då uppkopplingen e kass och Telenors 100 mb/dag, går åt på en sekund typ.

Yoga och snabbaste intervall passet sedan operationen lyckades jag med idag!!!

Sov middag och kände mig värsta stark efter det. Lite för varmt för att springa, men med fuckcancerandrun.com tröjan på, så blir det lite lättare!!

Mina utslag är nästan, kanske inte riktigt, men mycket blekare!!!! Tjohooooo!!!

Så istället för utslag har jag nu bränt min rumpa. Casey garvade så hon nästan kissade på sig när hon såg mig :))))

En väldigt tydlig rand efter en tri-kini! My gåååd :)))

Efter middagen gick vi ner till ett av favvo ställena Senequer för en kopp kaffe.

Det är sååååå mysigt att det värker i hjärtat!

Hamnen !!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Place Frédéric Mistral,Saint-Tropez,Frankrike

Stödbandage e det nya svarta :))

Läser skönaste inlägget på fb. Att en vän i cancer-branschen är fri. Cancer fri!!!! Så glad för henne. Önskar henne all lycka, all glädje och massor av skumpa. För det är verkligen något att fira. Kommer aldrig att glömma den dagen den 15 feb. När vi festade hela natten (maggan och jag höll ut längst vill jag minnas ;)) För sedan kan det ju bli lite tungt. När man sansat sig så kommer lätt lite cancer-spöken på besök. För även om kroppen är fri, så sitter det ju lite kvar. I hjärtat. Som man kan gråta bort säger söta Lisen. Så njut kära vackraste vän.. För man måste ta varje tillfälle i akt för att roa sig. Sorgligt men sant. Att det där bakslaget kommer. För de allra flesta. Men det tänker jag inte nämna, och inte ens tänka på själv. För att bli cancer-fri är sabla stort ;)))

Ligger här i min tri-kini (lärde mig det ordet igår, en bikini som sitter ihop). Känns faktiskt ganska okej. Men när de där hemska små utslagen attackerade mig och hud specialisten inte kan förstår vad det är. Och hon vickar lite på huvudet när hon ser att jag försöker hålla tillbaka tårarna. Då förklarar hon på vackraste franskan att det ändå inte är nyttigt att sola. Då blir jag verkligen ledsen. Så hon menar att jag är på Rivieran och jag får inte sola? Jag vet att jag inte skall bli ledsen. Jag vet att de finns många som har det värre. Mycket värre. Men det känns som om jag redan prövats. Fan välj någon som varit frisk hela vintern. Hoppa inte på en som försöker resa sig :)

För det är bara lite ilskna utslag. Ingen ny cancer. Och hon förklarar att min kropp antagligen är helt slut och orkar inte motstå minsta bacill. Så nu ligger jag här.

Med min snygga tri-kini som täcker magen och ap-snygga franska bandage i sådan där tantfärgad ton som kalls hudfärg virade runt underarmarna ligger jag på baksidan av huset och skall fan känna livet i mig ändå ;)))

My gååååd, ser mig i spegeln. Jag ser ut som en mumie, en militant-feminist-mumie :)) hahahaha ;))

Fuck cancer och fuck utslag. Tog blodprov idag så nästa vecka vet jag mer!!!

Storhandla inte vår grej ;)

Vi försöker verkligen göra vårt bästa. Jag lovar. Men det där med att storhandla är nog inte min grej :)

Vi skrev finaste, långa ,mest genomtänkta shoppinglistan ever.

Men när vi väl är inne på super fräscha Casiono i Gassin, så händer något...

Det börjar bra med diskhandakar, men när jag efter 10 minuters letande inte hittar diskmedel, utan 20 olika tvättmedel, varav jag lyckades få med mig en.

Så går luften ur mig. Och Casey också. Vi lyckas få med det viktiga, det som står tydligt på listan.

Men när det kommer till diffusa ord som 2 st. lunch, eller ordet frukt.

Då vill jag bara springa fram till kassan. Betala. Åka hem. Och handla mina lunch indigrienser nere på Place de Lices.

Kanske tur att jag aldrig fick den där storfamiljen jag drömde om, för ingen skulle överleva den dieten :))

Tror att jag överfört det på Casey. Syster yster har tack och lov inte smittats lika hårt. För hon har jobbat extra i en Maxi butik. Men om hon handlar i storköp på fritiden, så är svaret nej! :))

Annars är här underbart!!! Varmt och skönt men ganska molnigt!

Det här var allt vi lyckades få med oss!! Ingen lunch, knappt middag. Men toapapper och tvättmedel lyckades vi med! Heja oss!!!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Impasse Colette,Saint-Tropez,Frankrike

Kliande utslag....

Åh så sitter man hos doktorn igen.

Må vara att solen skiner in genom fönster och sköterskan som skrev in mig, pratar franska och är så där skönt snorkig mot mig. Och att jag befinner mig i Saint Tropez...

Men har jag inte gjort min del nu?

Det är ju för bövelen semester...

Det började med kliande utslag på överarmarna, när vi skulle köra av rødby/puttgarden (eller vad det nu heter).

Dagen efter var hela armarna fyllda av knepiga röda kliande utslag. Tredje dagen var även knäna fulla av små utslag.

Så det är inget allvarligt.

Men jag hade ju tänkt tillbringa min tid i en solstol. Inte på en specialist läkar mottagning.

För det är där jag är nu.

För första läkaren kunde inte förstå vad det var.

Han var mer intresserad av Caseys eld röda hår. Hur hon färgat det. Lite creepy....

(Min förklaring är att han transar och vill ha en peruk i samma färg. Om han bara hade frågat mig :)) experternas expert på peruker, satt ju framför honom).

Så från creep-doktorn till en specialist.

I ett väntrum, varmt som en pizza ugn sitter jag nu.

Och väntar....

Håll tummarna att det ät något enkelt, botbart!!!

Annars är här såååååååå härligt!!!!

Vi gör ingenting, vi dricker inte ens vin.

Vi ligger i sängen och tittar på "true blood" äter tusen frukter. Och jag håller mig som sagt i skuggan!!

Utsikt från väntrummet, sämre kan man ha :)



- Posted using BlogPress from my iPhone

Hur gör man ingenting?

Vaknade upp och gjorde ingenting.
Åt frukost ute.
Tvingade på den här trötta, bleka, magra och ärriga kroppen in i en bikini.
Känns rätt lurigt :))
Tur att vi kan sola här på tomten. För jag är inte riktigt redo att möta världen, utan långa bagy byxor och en fladdrande t-shirt.

Så nu har jag gjort ingenting (förutom att tappa bort Caseys Visa kort, felparkerat bilen, gå vilse och få röda fula kliande utslag på hela armarna och knäna) på nästan hela dagen och det är ju jätte svårt!!!!!
Att inte göra ingenting :))

Så nu skall jag svara på sms och mail och tala om för mina vänner som undrar hur jag har det.
Att här skiner solen och att detta är ett paradis på jorden.
Att gå barfota, att sova middag, att äta frukt som smakar tusen smaker. Att nästan bli för varm och bara känna livet i sig :))

Och jag skall erkänna att det faktiskt var en intervju med mig. Som publicerades i "Nätverket mot/för gynekologika cancer" medlems brev som gjorde att jag vaknade till liv :))
Välkomna om det dyker in några nya läsare!!
Och glöm inte att jag fortfarande letar efter cellgifts skalliga modeller till mitt fotoprojekt !!
Och att ni kan köpa tröjor hela sommaren!!


Här har jag legat, sovit och solat idag!!!!
- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Impasse Colette,Saint-Tropez,Frankrike

On the road

Startade morgonen med att pussa ellie hejdå!
Gjorde en fika paus redan i Kungsbacka och fick med oss värsta picknick korgen, tack!!!!
Sedan körde non-stop.
Med casey som bästa co-pilot i sätet bredvid. Och print screenade Google map sidor på iPaden, var vi redo för att ge oss ut i Europa.
Fyra Redbull, en påse kemikalie godis och 1 Kitkat höllmig vaken till halv fem. Sedan var jag tvungen att sova :)))
Vaknade 06.05 av att solen sken in i bilen.
Jag lät casey sova och körde vidare. Det tog 40 minuter och så hade jag missat en avfart.
Casey är nämligen grym på att hålla koll när jag kör :))
Nu har vi styrt upp felsvängen.
Så vi har precis vaknat till liv i Österrike !!
Google map säger 8 tim och 43 minuter till Saint Tropez!!!
Det blir en bra dag ;))




- Posted using BlogPress from my iPhone

Webb-shopen är öppen hela sommaren!!

Sista dagen innan semester.
Rätt stressigt. Men kul så klart.
Och så kom Ellie och hjälpte mig. Tack!!!
Så hon har packat och vikt och klistrat.
Nu är flera tröjor på väg ut till sina ägare. För att springas i, för att gymmas i och svettas i. Så klart !!!

Och tack ni som har hört av er på mail för att ni vill veta mer om mitt projekt. Har tyvärr inte hunnit svara på det idag. Men i morgon :-) (För jag har bytt telefon idag och har nog missat lite sms och telefon samtal. Radio tystnaden blev lite längre än väntat. (så har jag inte svarat, hör av er igen :-))
Men jag blir jätte glad!!
Tack!!

Fuck cancer så klart!!! Sötaste Ellie :-))))

Tröjor packade för att kunna levereras snabbt även när jag är på semester. Vi har levererat på 1- dagar. Och det hade gått på en dag om inte posten slöade sååååå.

Tack fina syster för att du är med och gör skillnad!!!

Snyggaste t-shirtarna kan bli din. Beställ nu!!!!

Jag vill ju ha fler skalliga modeller !!!!

Vilken dag...
Den gick så snabbt. Och nu är det sängdags :-))

Välkomna hit alla från BRO (Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation).
Finaste Sylwa som är en av modellerna i min utställning, från Bröstcancerföreningen Johanna i Göteborg.
Hjälpte mig att förmedla kontakten till ALLA bröstcancerföreningar i hela Sverige.
Så nu går min efterlysning efter fler modeller, till mitt projekt, ut i ett gigantiskt medlemsutskick.

Så välkomna hit :-))
Det vore så roligt om du och du och du också ville vara med.
Slå mig en signal eller maila mig så berättar jag gärna mer!! (jag går på semester nu på fredag och 4 veckor framåt. Så jag kommer att fotografera igen, nästa gång den 16 Juli)

Det vore så roligt om du också ville vara med och gör skillnad !!!
Titta gärna i högerspalten under PRESS så ser du lite vilken uppmärksamhet vi fått hittills :-)

Så tveka inte, vi har jätte kul.
kram
cecilia

Ps. sååååå välkomna hit till bloggen.

Så här kan ett nyhetsbrev i Cancer-Branschen se ut :-)

Gustav och jag gör avtryck :-))

Idag fick jag en kram, en dos kärlek och en av de skönaste presenter jag fått. Och roligaste :-))

Men det är kramen jag minns.

För min nya, fina vän och syster kom på besök. Gustavs mamma. 

Alltså vilken kram. Jag hade kunnat krama henne tills alla tårar tog slut. 

Tills hela cancer-branschen suddades ut. 

Hon har så mycket fint i sig, den människan. 

Man anar det när man ser henne. Men jag tror man måste hänga lite, för att verkligen förstå hennes storhet. (iallafall en trög jäkel som jag :-))
Och tårarna bara rann.

Och fina Lisen på Cancer -rehab, har ju sagt att jag skall gråta. 

Att det är en av de bästa sätten att gå vidare på. 

Och jag behövde inte ens tänka det, när jag fick en kram av finaste Annica.

För jag kunde riktigt känna, hur hela jag blev en liten millimeter helare.

Så snälla ni som har Annica, eller någon som Annica, i er närhet. Krama tillbaka och låt er kramas på. 

För jag tror att det där med närhet, är det viktigaste som finns.

Och jag saknar det så. 

Men det är lite farligt att känna efter. För då inser man lite, hur ensam man är.

Så klart att jag inte är ensam. Men ensam menar jag, att jag inte har en jämnlik.

För visst har jag världens bästa och vackraste familj. En syster och en dotter som jag älskar över allt annat. De brinner av kärlek i hjärtat, när jag ser deras leende eller får en kram.

Men jag tror man behöver kraft från en jämnlik. 

För småsystrar och avkommor skall man vara lite rädd om. För de har fullt sjå, med att själva hitta plats och livsrum i världen. 

Åh så var jag hos Lisen idag igen. 

Tack för att jag äntligen fått träffa någon som ger mig lite mer än bara piller och cellgifter :-)). 

Som inte bara lyssnar utan berättar. Som pratar och tar initiativ. Som styr samtalet och förklarar. Och som känns att hon bryr sig.

Och fantastiska Carina, som minns mitt namn och som ler som en sol när man kliver in på avd. 70.

Som sticker som ett proffs. Lätt enkelt och vänligt. Som inte slår mot venerna eller spänner något band över armen. Tack fina Carina!!!!

Till skillnad från sköterskorna på lever-ultraljudet. 

Som slog och dunkade mina (stackars) armar. Drog åt spännbandet och schåsstade. 

Och dessutom stack fel 3 ggr. 

Tur att läkaren Dimitri var en kul prick :-))

Och han hittade några hemangiom. Helt ofarligt, men sååååå tröttsamt. För det heter godartad tumör. Och det ordet är jag ju livrädd för.

Och så är det tre dagar kvar till semestern :-)))

Och då blir det; Sol, sova, rosé, springa och äta. Och lite dansande, så klart :-))

Attention Saint Tropez, j´arrive :-))))

Visst e den fin? Kolla Gustav, så liten och så medveten :-)) Puss Gustav!!!
Annica menar att jag gör avtryck och sprider inspiration. Så därför fick jag Gustavs lilla 1-års fot i avtryck. Sa jag inte att hon e något utöver det vanliga söta Annica!!!

Skolavslutning-rötgen-cancer-rehab-fotografering!

Dagarna går snabbt som blixten just nu.
För på lördag börjar min semeeeeeeeeeeeeeester!!!!
Som jag längtat.
Efter sol och värme, efter en av mina målbilder; jag någonstans på en strand i Ramatuelle, med ett glas rosé.
Det låter kanske löjligt och lite barnsligt. Idag. Det är ju bara att boka flyg och dra.
Men ni som hängt med bloggen ett tag.
Vet att i höstas, när cellgifterna härjade som värst i min kropp.
Då var den målbilden inte lika självklar, som idag. Den kändes väldigt avlägset.
Men nu är jag snart där :-)))
Hinner inte njuta av tanken just idag, men gosse vad jag skall njuta när jag sitter i bilen på väg ner :-))

I eftermiddag skall jag träffa Lisen på Cancerrehab. Och då måste jag verkligen få svar, på varför mina leder fortfarande värker så in i bänken.

Vid tre skall jag ultraljudsundersöka min lever. Igen.
Jag gjorde ju det förra veckan på Carlanderska, genom min försäkring.
Då hittade ju stilliga doktorn; INGENTING.
Vilket skrämde ""#€€%& ur mig.
Från cystor och ödem till ingenting.
Så nu när jag fick den vanliga kallelsen. Där jag dessutom skall få kontrast. Väljer jag så klart att gå.
För lika skrämmande att de inte upptäcker saker (vilket kan få värre konsekvenser), nästan lika skrämmande är det, att de ser saker som aldrig funnits där.
Då undrar man i sitt stilla sinne om det verkligen är rätt journaler som är framme :-))
Så jag är inte orolig.
Men det är ändå väldigt nervöst. Så håll gärna en tumme för mig!

Och så har söta Casey skolavslutning idag. Måste hinna köpa en lite present!!
Och jag har inte klurat ut, vad jag skall ge lilla-syster yster för hon kom ju in på värsta bra fotoutbildningen!!!
För hon är alltid så personlig och omtänksam när hon ger bort något. Då vill man ju själv vara det också. Så vad sägs, ett gäng minneskort ? :-)))) NOT, skärp dig Cecilia!!

Sötnosarna går ur årskurs två idag. Jag är så glad. För jag vet att de är lite skoltrötta :-))

Cancer rehabilitering #1

Träffade finaste Lisen på Cancer Rehabiliteringen förra fredagen.
Vilken fantastisk människa.
Hon började med att läsa högt ur sina papper, om allt jag varit med om de senaste 8 månaderna. Och om alla mina nya krämpor, jag blir nästan generad.
Och så börjar jag givetvis gråta.
För det låter så sorgligt, det hon läser upp.
Jag ursäktar mina tårar.
Då böjer hon sig fram och säger med den mest förstående rösten, att det är väl inte så konstigt att jag mår dåligt just nu, med tanke på allt som jag gått igenom.
Och att hon tycker det är bra, att jag gråter.
Så att jag får ur mig alla sorgsna känslor.
Jag snörvlar och säger att jag är rädd, att jag blir bitter.
Då tittar hon så där snällt på mig igen, och säger att om jag fortsätter gråta så finns det ingen risk för det. Det är när man stänger in all tårar, som det kan bli jobbigt.
Hon nämner inte ens ordet bitterhet. Hon premierar bara mina tårar.
Och då gråter jag ju så klart, ännu mer.
Vi pratar om mina leder som värker.
Min mage som ser ut att vara gravid och allt annat som inte är som det skall.
Om en skelett-stelhet som aldrig ger sig, om en sexlust som är död och en mage som vägrar bli min igen.
Vi pratar sex ganska länge.
Jag vet inte varför.
För jag bryr mig ärligen inte om det, just nu.
Kanske finns det en tanke med det. Att om sexlusten kommer tillbaka kommer livslusten också. Vad vet jag :)))
Jag skiter i sex, jag vill bara ha tillbaka min mage och mina muskler. Jag vill ha tillbaka min nattsömn och förmågan att äta ordentligt och orka mycket. Och min pigghet och min orädda glädje över små, små saker.

Hon är väldigt lugn och totalt ogenerad och förklarar allt mycket noga.
Jag minns inte allt, men hon säger att jag måste ge kroppen tid för återhämtning.
Och att jag måste inse vilket trauma jag varit med om, både själsligt och kroppsligt.

Hon förklarar som ingen annan gjort, hur muskler och ärrbildningar fungerar. Att det tar över ett år innan allt blir som vanligt. Om att vissa saker aldrig blir som vanligt.
Att det inte ens gått 9 månader från beskedet. Att kroppen har ett undermedvetet minne som man inte kan lura.
Att jag måste ge mig själv tid.

Och jag går därifrån med tårarna rinnande ner för kinderna och tänker på det hon sa.
Att jag skall gråta, så mycket jag kan.
Jag gråter och gråter så mycket att jag måste gå hem. Att hoppa på 3:ans spårvagn känns omöjligt.
Så jag gråter över allt, som blev så konstig med cancern.
För om jag gör det, så kanske jag kan komma till den där jävla insikten alla pratar om.
Att man blir en bättre människa, att man får insikter och allt det där som jag egentligen skiter i.
För jag sörjer så mycket, det som var.
Jag sörjer så hårt att jag börjar gråta nu, när jag skriver.

Men jag inser ju, att jag måste släppa taget om det gamla. För att gå vidare.
Men det var så mycket enklare innan. Det var det.
Det är så mycket som jag måste lära om på nytt, så många saker jag måste omvärdera. Och jag vet inte om jag vill det, eller om jag orkar det.
Men jag inser att om jag stretar emot, så blir nog pinan ännu längre...

Och det finns ju några som försvunnit på den här resan.
Men så många fler som slutit upp runt mig. Som gett mig kärlek och stöd.
Och jag måste acceptera att jag är lite annorlunda nu och att det det där nya kan vara fantastiskt och underbart.
Och alla nya människor som finns vid min sida och alla de som stannade kvar, när allt var som sämst.
Har gjort en jävla stor insats.
Så tack alla ni som stannade kvar i mitt liv.
Och tack alla ni "nya" som kommit för att stanna.
Obegränsad kärlek till er!!!!


- Posted using BlogPress from my

Nu finns vi på Facebook också!!

Gå jätte jätte gärna in och "lika" den nya sidan.

http://www.facebook.com/mynewkickasslife

Och ni som har köpt den fina tröjan, ni får jätte gärna ta en bild när ni har på er den, eller om den är med på något annat sätt!!
Och maila eller tagga oss i den!!!
Så klart inget måste men det vore kul :-))

Gå gärna in på sidan nu och se hur många som redan fotat sig, med tröjan på.
Va med du också :-))
Sååååå kul!!!!

Tröjan beställer du, (nu mera) super enkelt på

fuckcancerandrun.com

Sååååååå här många kärleksfulla likes fick vi första dagen!!!!! TACK TACK TACK!!!!

Jag ser ut som en kvinnlig Borat :-)))

My gååååd, var är Panos när man behöver honom som bäst???
Fick ju ett tips från en läsare att gå in på kollegan Bingo Rimérs webb-shop, sexy.se
Jätte söta kläder om man är typ 18 - 25 år och vill tala om att man är jääääätte sexy :-)))
Där hade han en bikini, som är som en baddräkt. (som skall täcka min mage och mitt ärr i sommar)
Innan jag lyckades klura ut hur man skulle beställa, så fanns det bara Small kvar.

Som den sanna optimist man är så tänkte jag.
-Hur fel kan det bli?
-Inte så mycket, svarade jag mig själv. Tryckte på Medium och betalade 349:- + frakt.
Igår kom denna fantastiska skapelse hem till mig.
My gååååd, som sagt.
Lite optimistiskt så tänkte jag att i Bingo-Land så är säkert en Medium en Large och en Small en Medium. NOT :-)))
Jag ser ut som Borats bleka, hårlösa lillasyster.
Hade bikinin varit 8 cm längre, eller om jag varit bara 5 cm kortare så hade det nog funkat.
Nu sitter liksom snörena som skall hålla ihop den över höfterna, längst min midja,
Trots att jag drog på mig ett par shorts. För att täcka.
Det som skall vara i svanken hamnar liksom mellan benen. Rätt obekvämt.
Men den är jätte fin kvalité och med ett fantastiskt bra tryck :-))) Som inte går att pilla bort...
Texten är så jätte mycket jag. NOT.
Garvar nästan ihjäl mig.
Så nu skall jag lyssna på min goda vän Annettes råd och spana in Gina Tricos bini/baddräkt. (tror tyvärr att det var fjädrar eller något rysch på den :-))) Men skam den som ger sig.

Så är du lite kortare än jag och inte rädd för att personifiera den svenska synden, så har du en kanon fin bikini.
För min del kan jag väl bara drömma om synd. Så jag kommer med stolthet bära "Sexy by Sweden" För jag skall nog vara tacksam, om jag lyckas få synda någon gång fram emot nyår... :-)))
Tålamod Cecilia, tålamod!!!!

Sov bra i natt trots hysteriskt värkande knän och leder. Fattar inte varför det inte går över.
Det är som om stelheten kryper högre och högre upp.
Så jag har faktiskt inte sprungit sedan Baku och innan dess var det väl Göteborgsvarvet...

Men gårdagen var helt suverän. Den startade med en suverän morgon med Casey, fick krama lillasyster lite snabbt och en fantastisk eftermiddag med Katarina och Anna. Roligaste mötet ever!!! Vi skall göra skillnad.

Titta så fin bilen blir. Tack snälla, snälla Katarina. Tack för en fantastisk lunch och för att du styrde upp världens viktigaste möte. Tre skarpa hjärnor. Tack Anna och Katarina för att ni är så härliga och fulla av liv och idéer. Att ni vill göra skillnad. För oss :-) och för andra. Och det är så klart Katarinas Skyltart ni skall anlita, om ni behöver strajpa anything!!!

I den här posen med indragen mage, kanske jag kommer undan :-)) Kolla trycket!!! Garvar ihjäl mig :-))))))

De här snörena och svängen på bikinin skulle ju suttit, typ i höjd med byxlinningen :-)) Faen också. Den fanns bara i Rosa i Medium. Men där går en gräns. Rosa bikini med "sexy" på magen. Ingen kommer ju att förstå att jag har självdistans. Och att jag har den för att gömma mitt ärr. Jag kommer att se precis så desperat ut som jag är :-))))))) hahahahaha. 

Ni fattar modellen? Den är ju genial, om man lyckas hitta den i rätt storlek :-)) Så har ni fler tips  så håva hit dem, please!! :-)))

Hemma igen!

Men inte riktigt på fötter.
För lite mat, för lite sömn och lite för mycket jobb tog mig till slut :-)
Så nu har jag lagt mig innan åtta, två dagar i rad. Så jag känner mig lite bättre.
Så idag är mitt mission att äta i kapp, i alla fall ett halvt kilo. Av det 2,5 jag lämnade kvar i Baku.
Så tröttsamt.
Visst magen har blivit lite mindre. Men jag gillar inte den där skiny-looken. Utan muskler.
Jag vill ju vara muskulös och kurvig :-)))
Men som födoämnes allergiker i främmande land så är det svårt att hitta mat. Man vågar äta.
På sajten serverades första klassig mat och frukosten var kanon bra.
Men till kvällsmat blev det pizza, en påse chips och 5 Kitkat chokladkakor. Saker som jag garanterat vågar äta och som inte innehåller spår av nötter. Eller skaldjur eller fisk.
Men rätt äckligt liksom :-))
Så nu är det mission mat som gäller.
För jag missade ju Annicas och Fredriks middag och jag missade Maggan med all tjejerna.

Nu lite jobb och i eftermiddag spännande möte om projektet fuckcancerandrun.com :-)))

Nedgång till garage tror jag. Väldigt fin strand promenad längst med kaspiska havet. Luktade lite lurigt i början.

Hemlängtan

Tre timmars sömn blev det. Sedan ut till flygplatsen. Sov hela vägen till Istanbul ihop knycklad i sätet.
Och nu har jag så galet ont i mina anklar och knän. Det blir bara värre och värre.
För det gjorde rätt ont när jag sprang igår också.
Men det känns som det gör varken till eller från med lite löpning.
Men det känns bra för huvudet :)

Är glad att jag vågade åka, trots att jag känner mig mindre säker än innan.
Trots att allt är lite jobbigare och mer skrämmande än innan "allt" hände.
Och att någon trodde på mig och lät mig åka :))
Alltid spännande att resa till annorlunda länder.
Men alltid skönt att komma hem. Alltid. Krama Casey, sova i min egen säng. Äta min egna mat (har levt på 2 påsar chips en pizza och 5 Kitkat choklad, å så undrar jag varför magen står rakt ut :))))
Det är dilemmat med allergier. Jag vågar sällan äta vanlig mat om jag inte har någon local med mig.
Så chips och pizza brukar vara ganska ofarligt. Likaså all barnmat :)
Så nu blir det god och nyttig mat!



Lämnar ett regnigt Istanbul för ett soligt Sverige? Hoppas jag :)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Ataturk, Istanbul

8 km i Baku

Det blev en liten löptur längs med strandpromenaden efter jobbet idag.
Den påminner i all sin storslagenhet, lite om den nybyggda kajpromenaden i Bordeaux. Fullt med barnfamiljer, tonåringar och lite turister.
Blev lite "skrämd" innan jag åkte att man inte skall gå ut själv, här. -Nej, kanske inte klockan 3 på natten ;))
Men dagtid i stadkärnan kan jag gå i god för att du går säker.
Ett bra trix är att springa som ett jehu i en fuckcancerandrun.com t-shirts och se om man får någon uppmärksamhet.
Åh det fick jag inte ;)) bara några småungar som glodde skäckslaget på mig när jag klev över dem :))
Jag tycker att jag möts av en europeisk framtoning och vänlighet. Ni vet lite hipp som happ :)))
Inte några strikt muslimska undfallande blickar från kvinnorna. Här är det snarare korta kjolar och höga klackar som gäller. Som hemma.
Och när jag sprang in på ett café för att köpa vatten. Blev jag erbjuden en flaska eftersom de inte tog visa kort.
De frågade till och med.
-Sparkling or still?
Det var super gulligt tycker jag.
Sprang från hotellet Parkinn till arenan där melodifestivalen hölls förra året, 4 km. Enkel väg.
Fick en rejäl utskällning av en polis idag (igen :)) för att jag kom för nära....
My gåååd dessa adrenalin stinna uniforms män...
Vad är det med dem?
Däremot träffade jag massor av söta på riggen. Tror inte riktigt de förstod hur gammal jag var, när de bjöd ut mig, eller så såg de bara ett vandrande pass ;))) (hörde jag ryktes vägar att det kan vara, för både män och kvinnor)
Gå ut gjorde jag så klart inte. jag förklarade att Lars är min boss.
Då la de handen på sin hjärtan och sa med vänlig stämma.
-Facebook?
Så klart, sa jag. Så svår behöver jag ju inte vara ;)))


Här är jag framför världens största flagga/vimpel! 140 meter lång och 70 meter bred på det bredaste stället. Flaggstången är drygt 170 meter.


Såååå varmt och skönt här. men jag Vågade inte springa i shorts. Dela för att benen är kritvita och dessutom orakade. Armhålorna är det enda totalt hårfria stället nowadays ;)) fyi


Ja, för så här långt hår har jag nu. Så mörkt och jag tror, krulligt... Jag önskade ju mig en afrofrilla ;)) Så kanske kan Caseys Aemrik göra äkta dredds på mig. Vore såååå coolt!!!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Baku,

Azerbajdzjan is nice!

Sov som en klubbad säl i natt. Gav mig själv spring-fri dag. Tydligen så skall man ta det lugnt med att anstränga lungorna, efter en lite längre flygning.
För lungorna kan lätt bli inflammerade efter den torra luften man andas in i ett flygplan.
Så idag känner jag mig sååååå stark att jag bara måste springa lite. (löparklockan är så klart ned packad) om inte annat för att kunna skriva in det i jogg.se :))))

Så pigg och stark var det dags att klättra i riggen.
Scaaaaary att gå i trappor med gallerbotten, såååå högt upp. Gjorde allt utom att gå upp på helikopter plattan. (Minns du Christoffer, i Batam? ;))
För då kände jag att jag utsatt min stackars kropp för nog med dubbla hjärtelag och den komfortabla zonen hade jag lämnat långt bakom mig ;)))
God mat och så trevliga människor är det här !!!


Ny design på hjälmarna ;))


Jag och coolaste killen Lars!!


Jag och en lite mindre cool kille ;))


Gårdagens assistent. Hans bror är jätte duktig bröllops fotograf här i Baku. T-Studio om du planerar att gifta dig här nere!!


Kolla gallertrapporna!! Och jag har kängor i storlek 43 och mina fötter är en klockren 39:a. Så det gällde att ha foten mitt i skon, så att säga ;)))


På den här bron gick jag med hjärtat i halsgropen. Men gick gjorde jag, även om det var långsamt. Lars var lugn som en filbunke!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Salyan Highway,Baku,Azerbajdzjan

Baku 2013

Första dagen i Baku har hittills varit mycket spännande, rolig, svettig och intressant.
Med trevligt sällskap och mycket skratt. Och höga höjder !!!!
My gååååd :))
Har ju inte helt återhämtat mig efter cellgifterna när det gäller balans, rums-uppfattning och att lokalisera ljud.
Så det kan ju bli rätt spännande att se mig gå i trappor och avsatser som har galler golv.
Rätt scary i vanliga fall, nu horribelt.
Men jag tror ingen förstår det, för jag håller kameran stadigt i händerna så att jag kan fokusera på något annat ön hur högt upp jag är.
Har varit på toppen av LHQ (living head quarters) som ligger på höger sida av riggen på bilden.
Rätt modigt tycker jag :))


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Baku,

På väg till Baku!

Allt är ju inte elände i Cancer-Branschen :)
Men kanske måste vissa insikter göras innan man kan gå vidare.
Kanske tog jag ett steg i rätt riktning när jag kunde sätta ord på den där olustiga känsla jag haft på sistone.
Kanske är det känslan att förtjäna överlevnad. Att jag måste göra något för alla de som inte kan göra sig hörda.
Och jag håller ju på med utställningen, om skallighet.
Och projektet fuckcancerandrun.com som kommer att, inte bara samla in pengar genom webb-shopen jag startade, utan också bidra mer konkret.
Sedan har jag två hemliga projekt som jag skall berätta om, längre fram.
Så om jag kämpar på lite till kanske jag förtjänar känslan att överleva och leva!

Just nu sitter jag på ett flyg på väg till Istanbul.
Där ifrån skall jag ta mig till Baku i Azerbajdzjan.
Ja, för jag måste ju betala hyran ;) Jag skall fota gigantiska moduler, på site.
Förra gången var jag på uppdrag i Batam, Indonesien för det här företaget.
Eftersom jag och brorsan (syrran var inte ens påtänkt då :)) tillbringade våra barndoms somrar i i Iran och Libyen känns lite udda platser, som hemma :))
Jag gillar känslan som finns på siterna. Det är en värld i världen och allt är lite kantigt och rått men ändå hjärtligt.

Men missförstå mig inte, semestrar vill jag spendera i sus och dus. Vare sig det är snö eller sol. Men att jobba lite ruff gillar jag som f-n :))

Puss på er!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

En frigiven fånges grubblerier...

Jag har aldrig varit kidnappad.
Men när man läser vad frigivna fångar säger, så känner jag faktiskt igen mig, lite.
Det vore förmätet av mig att jämföra oss i Cancer-Branschen, med människor som suttit instängda i en håla.
Men det finns vissa likheter.
För när man läser om frigivna fångar, så är de givetvis lättade och lyckliga för att de fått sin friheten åter. Att vara vid liv och få pussa och krama sina nära och kära.

Men samtidigt så säger alla, jag läst om.
Att det dåliga samvetet, för de stackare som fortfarande är kvar i kidnapparnas våld, gör att de inte kan känna den där fullständigt bubbliga glädjen, de så gärna vill känna.
Och att det också blir svårt för deras närstående som är glada över att de har överlevt och vi vill fira, medan den frigivne grubblar och många gånger går in i en depression.
Så jag vill inte jämföra, men dra några paralleller.
För kanske blir det lättare att förstå sig själv, och kanske blir det lättare för er friska att förstå oss.
För det är faktiskt lite samma scenario.

Det är att lika oväntat, dras ur sitt vardagliga liv och bort från sina vanliga rutiner.
Det flyger dödshot i luften och ingen går säker.
Vi tvingas anpassa oss till andras beslut och protesterar vi, så är någon snabbt där och rättar in oss i ledet. Egna åsikter undanbedes. Vår "frihet" är mycket begränsad, både när det gäller den fysiska men också den psykiska.
Vid cellsbyten och behandling med radioaktiva ämnen tvingas man vara instängd och totalt isolerad från all mänsklig kontakt, under lång tid.
Vi får mediciner som påverkar personligheten under vissa perioder.
Behandlingen gör ont och leder till olika former av livslånga men och ofta stympningar.
Som för alltid påminner en om den tiden. Och risken för att bli "kidnappad" gör att man ständigt går omkring med en liten gnagande oroskänsla.

Och det är kanske det som tynger mig.
Att jag inser att jag tillhör överlevarna.
Men jag är ju så klart, så oerhört tacksam för mina befriare Dr. Magnus och Dr Marie.
Som tillsammans med alla snälla sköterskor/elitsoldater :-) besegrat min fienden #1 Cancern.

Men så hör jag storys och läser bloggar och får berättat från andra, om alla de som inte överlever.
Och varje gång jag hör om ett sådant öde, så blir jag lite mer sorgsen och trött och börjar grubbla än lite mer.
Och känner att jag inte riktigt kan hantera min nyvunna frihet. Eller njuta fullt ut av livet.
Och allt som faktiskt erbjuds.
För det är lite som att alla andra lever i färg och jag lever i en gråskala.
För vem är jag att överleva?

En av bilderna som kanske kommer att vara med i utställningen om hur det är att vara skallig och leva med cancer. Jag skall slåss med näbbar och klor för att det skall bli en fantastiskt bra och vacker utställning. För att hylla alla som är med och hedra alla de som kämpat.