Kom till gyncancerdagen!

Lovade lägg in rätt länk :-))
Kom gärna till Stockholm och Gyncancerdagen och gör skillnad!!
Eller hur du slipper cancer.
Men lugn, hinner du inte dit så kommer jag att rapportera noga.
För jag skall fotografera och kanske prata lite :-)))

Har mailat Ung Cancer idag för jag letar ju fortfarande modeller till mitt projekt. Och så har jag fått en kontakt på Bröstcancerföreningen Johanna, som jag skall ringa i morgon.
Att jag fått lite fart på min idé, beror ju först och främst på att livsandarna sakta kommer tillbaka :-) MEN också för att SVT ringde och vill göra något reportage om min idé :-)))
Såååååå spännande!!!

Och sedan får ni hålla ögonen öppna, för snart kommer ett reportage om mig och den här bloggen i GP. Som förtjusande journalisten Emelie Aune skrivit.

Amelia Adamo, starstruck? -Moi? -Not :-)))

Jag vill ju jobba, jag vill ju leva!

Sedan måndagen den 4 mars har jag försökt nå någon på Försäkringskassan, utan att lyckas.  

Igår fick jag ett brev från Försäkringskassan. Snacka om vilket magont jag fick, när jag öppnade det.

Kanske byråkrater emellan skriver "Kallelse till möte..."
Men när man inte är riktigt frisk, så väcker den meningen orealistiska tankar till liv, som tar onormala proportioner, utan att man kan rå för det.
Så förlåt, att jag inte svarade på telefonsamtal eller sms igår. För jag blev så... förtvivlad.
Min första tanke, var att det gällde att jag jobbade utan att meddela det. (jag har ju både mailat och ringt,  för jag är livrädd att det blir något fel och att de tror, att jag fuskar) (Vem vill fuska? Alla vill väl innerst inne vara friska och kunna försörja sig själva?)

Och sedan kände jag sådan vanmakt, skall jag behöva gå dit och "tala om mina besvär". Till en okänd människa?
Mina besvär? -Ja, lite cancer och lite cellgifter och lite förkyld ?!?!?
Jag kan tycka att läkarens sjukintyg talar sitt tydliga språk.
Vi pratar ju inte om diffusa symptomer eller att jag varit hemma någon längre period. God Damn.
Jag slutade med cellgifter för 5 veckor sedan. Och jag jobbar redan.. vad vill de egentligen?

Så då blev det ännu en natt, med deppiga  tankar som inte ville ge sig.
(jag har ju lutat med mina "mot oro" tabletter för jag tror att min genetik höll på att förvandlas till en barba-mamma, kolla in mina kinder. De ser ju helt galna ut .-))) och någon berättade att den typen av tabletter kan ge den typ av biverkning, svullna kinder).

Så där låg jag vaken mellan 02.10 och jag tror 05.15 ungefär.
På morgonen tar jag mod till mig, och ringer henne.
Och hon var ju hur trevlig som helst (kanske en lätt överdrift, men inte otrevlig iallafall :-).
-Jag ser ju att du både ringt och mailat oss. (typ 10 ggr.) Och jag trodde att jag mailat dig, säger hon. (nej, inte ett ord, mer än ett opersonligt brev).
Så jag accepterade inbjudan och jag skall dit i morgon.
-Ja, för vi vill alltid ha ett personligt besök, säger damen. Så dags nu tänker jag.
Jag sa till henne, vad jag tyckte om tonen på brevet och hur den typ av brev gav mig en helt i onödan  sömnlösa natt.
Men jag skall påminna henne i morgon och ta reda på om man verkligen skickar ut så opersonliga och cyniska brev till sjuka människor!
Kampen har bara börjat !!!

Inte något kärleksbrev precis...

God morgon!!!!

Syster yster kom på besök igår. Så mysigt. Och eftersom vi somnade kl 21.10 igår kväll var vi sprudlande pigga i morse. I med gröt, fotade en personal-fotobild och sedan iväg :-))
Sååååå kallt. Syster-yster studsade på trottoarkanten bredvid mig. Jag kände mig mest tung, stel och efter 3 km. väldigt hungrig.
Men jag bet ihop och vi lyckades genomföra 6,25 starka kilometrar. Hej oss :-)))

Jätte glada på väg ut i vintervädret. Ellie skrattade gott när vi stod framför spegeln. -Vem ser ut att gå på cellgifter nu då, sa hon och drog sin lilla mössa tätare runt huvudet. Hahahahaha :-)))

Låtsas att man har cancer?

Nu har jag nog mött den lägsta av alla människo-varelser.

Åh jag vet inte om det är så idiotiskt dumt, att jag skall skratta eller gråta. På allvar. Men någonstans är det ju ändå ganska sorgligt.

Att säga att man har cancer, fast man är frisk.
För att bonda, för att få sympatier från en annan cancer-sjuk (jag).

Jag ser bara en sorglig, ensam person bakom den lögnen. Egentligen borde jag väl bli arg och känna mig sårad och utnyttjad.

För att förstå hur en cancer-sjuk människa kan tänka, så skall jag berätta en hemlis:

Displayen på min mobil är trasig, jag tappade den i ett stengolv i somras.
Framsidan på mobil, är efter smällen, på gränsen till oanvändbar.
Men tiden gick och jag blev sjuk. Givetvis skulle jag bytt glas på min iPhone.
Men jag gjorde aldrig det.
För jag tänkte att om jag inte överlever det här, så vill jag inte att mitt barn skall sitta med ett 24-månaders mobilabonnemang som hon måste betala.

För att hennes mamma dog i cancer.
Så tänker man, när man har en dödsdom över sig.
Så hur tänker en, som ljuger om att man har cancer?

Små, små lastbilar eller en liten liten människa, det är nog nästan samma sak! 

En fin dag i mitt liv!!

Upp tidigt för att för att hinna med allt på min lilla lista.

Noga skrev jag upp allt jag skulle hinna med.

Åka till Carlanderska för att ta CA125 provet en sista gång. (håll tummarna att det kanske sjunkit lite mer, kanske inte nödvändigt som läkarna sa, men jag vill gärna vara så långt ifrån cancer-strecket på 35 nu när jag är färdig med cellgifterna)

Sprang också in till Magnus och super glada Camilla på Kvinnokliniken för att få min"Certificate Medicale" ifyllt. (skall man springa marathon i Frankrike måste man ha ett intyg OCH stämpel från en läkare att man är okej :-)))

Sedan ut till Vallda och min fantastiska revisor!!! 

Under hela min cellgifts-behandling har han inte fakturerat mig en enda gång. 

Fattar ni sååå hyggligt, för en liten småföretagare som jag.

För vi känner varandra inte privat. 

-Men Cecilia, skrev han i ett mail i höstas. Det är bara papper. Klart att jag hjälper dig med det jag kan. Så oerhört snällt av honom. Och det var ju inte så att min bokföring blev speciellt noga gjord, det här senaste halvåret. Han har fått göra precis allt. Men så blev den också perfekt :-))

Har fått en förfrågan att fota och kanske prata på Gyncancerdagen den 16 april i Stockholm. Sååå spännande!!!

Och så har jag bokat in tre kvinnor som skall bli fotograferade till mitt lilla fotoprojekt med cancer-skalliga kvinnor :-)) 

Men jag vill gärna ha fler så dela jätte gärna den här länken. Så fler hittar mig i mitt sökande.

Åh så var det ju det där med gymmet. 

Jag och min fantastiska side-kick, genom hela den här resan. Underbara Annica. Vi pratade om att vi skulle smyga bakvägen in till gymmet, tillsammans. Men vi fick tyvärr inte ihop det förra veckan. Den här veckan kanske vi skall köra ett magpass ihop. Skall bli så kul. 

Men jag kan ju inte vänja mig vid, att hon kan hänga med mig varje gång. 

Så bara, så där, utan att tänka eller känna efter för mycket drog jag på mig mina gymkläder och kastade mig ner till gymmet klockan tre idag, innan den stora ruschen börjar.

Konstigt att man kan stirra upp sig för en sådan, (enkel) sak. Att gå till gymmet....

Jag säger ju det, cellgifterna får en att reagera annorlunda. Puh. 

Så jag säger också,; hafv tålamod med cellgifts-rusiga medmänniskor!!!

Sötaste killen kom fram till mig när jag var på väg ut från gymmet. Och kommenterade min längd. Vilket kan vara jätte gulligt, men vissa män från vissa delar av världen blir ibland väldigt provocerade. Och frågar något spydigt. Vilket jag tycker är elakt. Det är ju inte så att jag valde att bli 184 centimeter lång. Den här killen, kommer från en viss del av världen, så jag ger honom ett svar som kan tolkas lite hur som helst. Men då ler han med hela ansiktet och säger från sin 169 centimeters höjd (gissar jag :-) -Ända sedan jag såg dig inne på gymmet så ville jag vara så lång som du. My gååååd så gulligt. Nej, han var inte 12 år han var nog 25 kanske :-))) Och sedan så fotade han mig framför SATS skylten i entrén!!

Lektion i make-up #1 Ö G O N B R Y N

Har fått massor av mail där jag får frågor om hur jag makar mig. 

Om jag har några knep, var jag köper min make-up och hur jag får dit den på rätt ställe :-))

Som make-up artist känner ett litet ansvar att hjälpa mina medsystrar. 

Sedan måste jag säga, att lägga make-up på sitt egna hårlösa ansikte när man ibland känner sig ful och trött och sjuk, är inte riktigt samma sak som att lägga mak-up på någon annans ansikte (hårlöst eller inte) 

För det blir så många tankar när man på morgonen ser sitt hårlösa huvud. Och just nu känner jag inte att jag lägger en vanlig skönhets-make-up, utan jag målar dit en frisk person.

Så jag gör mitt bästa, med att dela med mig av mina små knep :-))) Hör gärna av dig du har något annat som fungerar bra.

Ögonbryns make-upen köper jag på Make-Up Store, fråga tjejerna där. (TRI BROWN COLOR heter den och består av tre nyanser) De är oftast grymma, eller så går du ner till Femman och bokar en tid hos Linn som jobbar där (ligger inhyst i Åhléns). Hon är bäst, ALLA kategorier.

Ni ser själva, hur det ser ut när man inte har några ögonbryn. Väldigt lurigt. Inget som ramar in ansiktet liksom.
Har man inga ögonbryn alls, kan det var svårt att veta exakt var ögonbrynen skall målas. Men har man kvar hårsäckarna, så ser man oftast var ögonbrynen brukar vara, även om man inte har något hår. Jag har exakt 14 riktiga hårstrån och några fjun, på den här bilden.

Det är bara en träningsfråga hur bra du får dit dina ögonbryn. Men i början kan det vara lurigt, så gör gärna små markeringar de första gångerna. En precis i höjd med ögon vrån, den andra markeringen där du har din högsta punkt på ditt naturliga ögonbryn och den sista markeringen där ögonbrynet vanligtvis tar slut.

Jag har testat, ögonbrynspennor (tar väldigt lång tid när man skall göra små små streck, och oftast är det så feta att det är svårt att få strecken att sitta fast en hel dag, Men vi har alla olika hud så kanske är penna ett bättre alternativ för dig). Sedan finns det kajalliknande ögonfranspennor (jag tycker att färgen blev för stark och det var svårt att sudda ut de hårda kanterna, men prova gärna) och den här snedställda penseln. Och den här penseln vinner i alla kategorier för mig. Men hitta gärna din egna favorit. Du vinklar penseln, lägger den mot huden och drar försiktigt. Och sedan gör du det försiktigt flera gånger tills du har en bra bredd på brynet och rätt nyans. Sedan kan du dutta på lite puder, för att få ögonbrynet att fästa bättre.

När du hittat din nyans på dina bryn så tar du en nyans mörkare och duttar lite. För att få lite nyanser, ögonbryn består ju av hårstrån i lite skiftande nyanser och för att få liv och djup i dina fejk-bryn, så lägg lite mörkare nyans.

För att få en fin blandning och mjuka övergångar och även så att de inte blir "för" perfekta så drar jag lite försiktigt med mitt finger.

Kan så här i efterhand se att brynet blev lite väl mörkt, den här gången :-)) Men då torkar man bara av lite med papper, eller så är man nöjd :-)) För det är ju så att brynen blir ju aldrig lika från en dag till en annan. Ibland vinklar man penseln lite fel, ibland är den fylld av gammal svart färg som jag är för lat för att tvätta av. Men som sagt, det är inte perfektion jag vill ha, för jag är ju inte helt symmetrisk i vanliga fall. Jag ser ju ut som en obäddad säng, med lite sned mak-up och rufsigt hår. Så blir det för rakt och "perfekt" känner jag mig som en druga :-))
(Druga = Dragqueen)

Vilken underbart party med bara tjejer!!!

Vilken kväll det blev!!
Tack snälla, gulliga, omtänksamma och fantastiska Gun-Britt på Odd Fellow, för att du bjöd mig på en oförglömlig fest. 
Fantastisk mat, uppmärksam personal (min allergi, som jag lyckas glömma av mellan varven, men som ssssötaste servitören hade järnkoll på :-))) halvnakna män, uppträdande och bara vackra och glada kvinnor som sällskap.
Kan det bli bättre?
Träffade Katharina & Co. på Dorsia där vi började lite försiktigt, gick ut stenhårt hos Gun-Britt, för att sedan förflytta oss till Lipp och avslutade mycket värdigt (nej, inte dansandes på en bardisk) men med natt-mat på Yaki-Da och i sällskap fick vi lite oväntat en vacker Argentinsk människo-pojke. 

Så strax innan 04.00 var vi väldigt, nöjda, belåtna och redo för sängen. Neeeej, inte ihop!!!
Var och en för sig :-))))

Så nu ligger jag och kollar på Melodifestivalen, redigerar bilder från igår och äter... pannkakor (igen) med hemmagjord jordgubbsylt och grädde. 
Men jag har faktiskt förflyttat den här party-trötta kroppen till Haga idag. 
Där jag yogade med Caroline. Och en fika med Casey och fantastiska Karin med sin familj (som jag inte heller sett på så många år!). 
En väldigt mysig fika blev det.

Järngänget; Katharina, moi, Marie och Miss Wong

Åh här är vi med Gun-Britt

Åh så hade jag Elisabeth till bordet och så min underbara vän Eva!!!! Åh super söta Barbro!

Visst är de underbara? xooxoxoxo

Åh här med stå-up komikern Barbro (eller kanske inte, men det borde hon vara med tanke på hennes underbara tacktal!!!

Go Gun-Britt-Style!!! Love u!!!

Ja... Vilka hängde kvar till sist :-))) Men ni ser väl hur pigga vi är? Och så hann jag ju värva lite löparkompisar. Nu är det Göteborgsvarvet för oss tre!!! Tjohooooo vad kul!!! (Katharina har redan provat löpar skor idag, som sagt en ambitiös kvinna som kommer swisccchaaa 21 kilometer den 17 maj!!!) Välkommen att heja på oss!!!!

Karin is in da house!!!

Finally!!!
Typ 18 år försent, eller ändå inte.
Ses vi.
Karin min gamla kurskamrat och jag träffas idag och vi pratade och vi pratade (ja, mest jag :-)).
Så underbart att bli kramad av Karin. Så länge sedan men ändå som om det vore igår. Ni vet när en gammal vän dyker upp och allt känns som förr. Kanske hade vi båda tänkt tanken, att vi inte skull connecta som förr.
Men med Karin var det instant kärlek, även om det gått ganska många år :-))
Samma kropsspråk, samma kärlek, samma värme och samma kram!!

Tror cellgifterna har gett mig någon slags tourette, från tanke till prat är det knappt en nanosekund.
Så snälla, snälla alla jag pratar med, som jag avbryter, lova att säga till.
Jag lovar att jag tål det. Om jag pratade mycket innan, är det inget emot vad jag gör nu.
Och jag är medveten om det, tro inget annat.

Egentligen skulle vi cellgifts-skadade ha en varningsskylt.
Att man är extra sårbar. (en ilsken blick blir ett dödshot)
Man har svårt att uppfatta snabba rörelser eller lokalisera oväntade ljud. (man är en kamkaze när man rör sig i trafiken och tutar någon så är det inte säkert att man förstår att det är på mig)
Att man inte tänker innan man pratar. (som sagt, en nanosekund från tanke till prat)
Att man kan falla i gråt för minsta lilla. (säg något snällt och jag lipar)
Att man ser sämre (så hejar jag inte, vet du varför)
Att man hör sämre.
Att man inte fattar. (kanske tvingas du förklara enkla saker upprepade gånger, snälla, bli inte irriterad. Du kan ju trösta dig med att du kan gå ifrån mig om du tröttnar, jag sitter med en trög hjärna 24/7...)

Det kanske låter som ett skämt, och man måste kunna skoja om jobbiga saker :-)))
 Men det är faktiskt så här, på riktigt.

Nu har jag inget ont att säga om super söta Maria Montazami, men det är nog lite så man blir, med cellgifter :-)) För var det inte Maria som sa att munnen sitter för nära hjärnan. Att vägen från tanke till prat är för kort. Och det är därför det ploppar ut lite knasiga saker ibland?
En helt underbar förklaring, som känns super logisk efter 24 påsar starka cellgifter!

Karin och jag har dessutom ett litet projekt ihop, det föddes idag :-))) Grattis till oss!!!

Har cellgifterna dödat min passion för vackra män?

Vilken dag.
Sol, kramar av mysig Casey, intervjuad av journalist, lunch med bästa Elisabeth, frukost fika med bästa Andy och hans söta, söta bäbis :-) En skön, tung löptur.

Glömde ju berätta, att jag var ju faktiskt ute på en helt oväntad, osannolik dejt för några veckor sedan. Tjejluncher har en tendens att beröra just det området :-)))

Vet inte om jag förträngt det eller om mina cellgifter fått mig att glömma. Eller gjorde han ett så blekt intryck?

En 32-årig Alexander Skarsgård look-a-like. Såååå söt, såå snygg och sååå fin. Och sååå ung och vackert tandkött :-) (nästan lika vackert som ditt elisabeth :-))

Han har frågat mig några gånger och jag har bestämt sagt nej. Men den här gången "lurade" han mig lite, så där satt jag nu, på något som mest kan liknas vid en dejt :-))

-Kan du inte ta av dig mössan säger han när vi sitter vid bordet, på Post. Du var så söt i håret när jag såg dig sist, säger han. (det var med peruken då också :-)

Men nu är peruken (inte Rapunzel peruken) lite smutsig och jag var rätt trött på den och på cancern för några veckor sedan, så jag har inte brytt mig om att fixa min Mette-Marit lugg.
Dessutom hade jag värsta möss-frilla.
Och dessutom är jag ju lite dit lurad. Så någon avancerad förberedelse hann jag aldrig med. (så som man faktiskt behöver i min ålder :-))

Jag välsignar det faktum att han redan druckit två glas skumpa och att belysningen är förlåtande dov.

-Åh nej, säger jag och kråmar mig lite töntigt, jag är sååååå smutsig i håret.

-Jaha, säger Skarsgård-look-alike. Och inser nog att den där bruden inte tänker ta av sig någon
mössa .-)

-Jag tycker du är fin i mössan, men du var finare utan.

Alltså, han är super snygg.
Och super flörtig. Och han ger mig massor av komplimanger.
Och han är jätte ung. Precis i min smak :-))
Och jag undrar varför jag inte ens vill kyssa honom?

Har cellgifterna rensat ur förmågan att känna attraktion? Hope not.
Eller är det C som fortfarande spökar? Think not.
Finns det någon annan intressant i kulisserna? Absolutely not.

Den som lever får se :-)))

Typ så här snygg var han väl inte... men nästan :-))) Åh nej, han är inte från Göteborg

Skalliga kvinnliga modeller sökes!!!

God morgon!!
Solen skiner här i Göteborg :-))

Åh så gör jag en efterlysning!!
Är du skallig efter att du fått cellgifter?
Så får du gärna höra av dig till mig, för då vill jag gärna fotografera dig.

För det där med skallighet fascinerar mig. Och upprör mig. Eller snarare när andra, har åsikter om hur det är att vara skallig.
Nu pratar vi skallig, inte ni som frivilligt rakat av er håret. Då är man inte skallig :-)
Påtvingad skallighet är något helt annat.
Att tappa ett av de kvinnliga attributen är konstigt. Och skrämmande. Och kanske befriande.

Jag tycker att det är helt okej med peruk. Jag gillar mina peruker.
Det vill säga, de dagar peruken sitter rätt och gör som jag vill.
(Som om jag aldrig hade en bad-hair-day med mitt riktiga hår :-)))
Jag som var värsta extensions-junkien!

Så jag letar efter modeller. Skalliga modeller :-))
Cancer-skalliga kvinnor. Precis som jag. Åldern spelar ingen roll.
För jag vill fota tjejer och kvinnor som inte har hår (några spretande fjun går också bra).

För alla har en åsikt, huruvida jag skall använda peruk eller inte :-))
Men nu vill jag höra din åsikt, du som är i cancer-branschen :-))

Maila mig om du vill veta mer:
fotografcecilia@gmail.com

Fördel i Cancer-Branschen #5
Att kunna se baksidan av sitt hår och kunna locka det helt jämt och se om man missar en tofs :-))

Fördel i Cancer-Braschen #6
Slippa hjälpa till med disken innan gästerna kommer, för ingen (åh då menar jag ingen!!) nekar en skallig, att få fixa i ordning sin peruk. Även om det bara beror på dålig planering :-)))

Välkomna till min värld!

Så många nya läsare på min blogg :-)))

Jag blir galet smickrad och jag lovar att varje klick ger mig energi och kraft att orka vidare. 

För även om jag är fri-förklarad, (sedan fjorton dagar tillbaka), så är det nog lite sant, det som veteranerna i cancer-branschen säger.
-Det är nu resan börjar Cecilia. Det är nu du skall stå på egna ben.
Åh jag vill inget hellre än att stå där, fri från sjukvårdens slangar och sprutor och alla tider man skall passa, som någon annan bestämmer åt en. Och fri från känslan när folk pratar över huvudet på en.
När man inte blir tagen på allvar.

Åh så inser jag ju samtidigt, hur många andra har det. De som inte orkar protestera. De som inte har kraft eller ork.
De som inte orkar känna "Fuck Cancer"
Den där känslan som startar i tårna och går som en våg genom hela kroppen tills den når höger långfinger och utan att tänka på det skriker man Fuck Cancer och fingert pekar rätt upp.

Precis som Ung Cancer säger, det är okej att känna.
Det är inte bara okej att bli arg.
Jag tror att det är ett måste, att bli arg och förbannad på sin cancer.
För allt man missat, för allt som gör ont, för alla man sårar, för allt som är orättvist,

För kan man skrika och gapa lite. Får man igång adrenalinet i kroppen, hjärtat slår lite extra och man syresätter kroppen lite bättre. Så ut med ilskan. Och sedan går vi vidare.

Men för de som inte orkar bli arga, som inte har modet eller tiden att protestera, det är för dem vi måste kämpa. Och det skall vi, vänta bara lite, så kommer det att hända grejer här.
För Cancer är för djävligt.
Och det är sådant som den här bloggen handlar, men också om vanliga saker, om att kanske våga dejta och inte oroa sig för att peruken hamnar snett när hånglet tar fart :-)) om fest och röda mattan. Om min dotter och min galna familj. Att jobba som fotograf. Om rättivsor och orättvisor. Så häng gärna med på här på min blogg.
För tillsammans skall vi uträtta stordåd!

Åh i morgon letar jag efter modeller, skalliga modeller!! Som jag vill fotografera!!

Fuck Cancer mina vänner!!!

Min dummaste dag var i fredags..

Dagarna går och cellgifterna vägrar att släppa greppet om min hjärna.

Jag känner mig mer korkad och dum och det känns som jag får allt svårare med att fatta. Att det inte blir bättre utan sämre...
(Casey försökte förklara logiken bakom sommartid, som vi snart skall ändra till. Att "bli mamma till sin mamma" hade passat väl in där, stackars unge. Det tog tre dagar innan poletten trillade ner, åh då är ju sommartid inget nytt fenomen... så förstår ni vilken nivå min "dumhet" tagit mig till :-))

Varför säger inte läkaren eller sjuksköterskorna det?
Att biverkningarna hänger i. Länge. Att det är lätt att misströsta. Inte för att jag var Einstein innan cellgifterna, men ändå..

Åh i fredags när jag var på Rapunzels invigning så kände jag mig mer korkad än vanligt.
Och så möter jag alla dessa snygga, unga coola och väldressade människor. Åh så jag. En skallig, korkad halvgammal :-))
Men alla var så klart jätte, jätte trevliga och omtänksamma!

Åh så träffade jag Emma, coolaste tjejen ever. Det är hon som driver bloggen att vara någons fru.
Hon har tiotusentals läsare varje dag. En tjej  med impact kan man säga!
Åh vi pratade en bra stund, (hon som värsta Hollywood filmstjärnan i nya extensions och jag med min piffade peruk) hon var jätte gullig och hjälpsam för en blogg-rockie som jag, med tusen frågor.
Åh där stod jag och hade min "cellgifts-dummaste-dag" hittills.
Och kände mig rätt spånig, och ansträngde mig ordentligt för att hänga med :-))
Åh så läste jag hennes blogg och hittade den här vackra kärleks förklaringen... My gååd.
Vad hade jag att oroa mig för...

http://attvaranagonsfru.se/2013/03/05/att-ha-traffat-sana-som-gjort-avtryck/
Tack Emma för att du såg något annat än en skallig cancer-människa!!!

Tänk vad några vackra ord kan göra skillnad.
(hittar tyvärr inte hur man delar hennes blogg, men klicka på länken så kommer du direkt till hennes vackra blogg :-)) Men så här skrev hon;

Jag måste ju även berätta om de jag träffade i Göteborg; de som gjorde avtryck. Det är ju sådär ibland; vägar korsas och man stannar upp ett litet tag och blir förtrollad eller skrattar så mycket åt en kaninhistoria att man är tvungen att ta av sig kavajen.

Och sån tur hade jag i helgen.

Först träffade jag Cecilia (som bloggar här), som var inne för att klippa till den peruk hon har efter sina cellgiftsbehandlingar.

En av de vackraste kvinnor jag träffat och så strålande att jag blev alldeles paff och fick hålla i mig i en svart fåtölj mest hela tiden vi pratade för att inte bli alldeles svajig. Tänk vad vissa kan göra avtryck! Och sen de här två som står med Ida på bilden: 

(det var Ung Cancer hon menade :-)

Söta Emma fotograferar sig själv och sin nya snygga hårman!! Full av Rapunzels extensions! Färgerna matchade så bra, det var helt omöjligt att se var hennes hår slutade och extensions började!

Skallig på Facebook - check :-))

Jag föreläser ju ibland om hur man skall tänka positivt och våga saker.
Att gå utanför sin KZ som det så populärt heter.
KZ betyder "komfortabla zon". Ni vet det där stället, där man känner sig trygg, självsäker och kanske lite små cool (om det vill säg väl, vill säga).
Att gå utanför sin KZ, då hamnar man på ett ställe där pulsen blir hög, hjärtat skenar och eventuell handsvett sipprar. Ett ställe man instinktivt vill springa ifrån.

I mitt fall har "utanför KZ", varit att prata inför folk. Att föreläsa. Så jag bestämde mig för att jag inte ville hämmas av min blygsel. För exebitionisten i mig insåg ju tidigt, hur kul det måste vara, att stå på scenen. För då får man ju applåder :-)))
Så jag tog världens bästa kurs, Del Carnegie med helt underbara läraren Magnus Kornbakk.
För tre år sedan. Åh sedan dess har jag föreläst och jag älskar det. Åh kan jag så kan alla!!! Jag lovar.

Nästa gång jag hamnade utanför min KZ (alltså inte lite utanför, utan mer vilse och förlorad) var när Rapunzel ville ha en bild, med och utan peruk.
Ett helt naturligt önskemål från deras sida. Eftersom Rapunzel säljer peruker :-))
Klart att man vill se hur människan ser ut, utan peruk, för att kunna jämföra.

Då, när jag tryckte på skicka och mailet svepte iväg (ni vet hur det låter på en Mac, swisssccch) då lämnade jag min KZ.
Shiit vad nervös jag blev. Men man skall ju lära som man lever :-))
Och efter det har jag till och med varit skallig inför massor av människor på Rapunzels invigning här i Göteborg. Och nu som pricken över i´et. Skallig på Facebook.
Det är märkligt hur man flyttar fram sina gränser för vad som är KZ, för vad som känns okej.

Åh det känns faktiskt helt okej :-))
Och med tanke på hur fina saker Ida och några andra skrivit så blev jag alldeles rörd.
Och det känns helt okej, som inget konstigt alls. Inget konstigt alls, att vara skallig på Facebook.
Men vi skall inte förhasta oss :-))
Ni kommer ALDRIG att se mig flåsande uppför Avenyn utan peruk.
För jag har världens bästa peruk och den tänker jag använda 24/7

Kanske inte det man tänkte sig i somras, att hänga skallig på Facebook :-)))
Tur att jag hittade Ida och Rapunzel. För min nya peruk kommer att göra sig bra, när jag står med det där glaset rosé vin (som varit en del av min målbild) på någon av stränderna i Ramatuelle och blickar ut över medelhavet :-))

Rapunzel flyttar in och jag fick en ny peruk-frisyr!!

I fredags var jag bjuden på invigningen av Rapunzels of Swedens senaste salong.  (Som ligger på Drottninggatan 69, runt hörnet på Safari, bakom NK garaget).

Frisersalongen där en ny frisyr betyder hårmaner á la Hollywood. Underbara lockar med bästa extensions och så peruker då :-))

Jag har ju fått prova en av deras allra första testperuker, jag lät färga och tona den lite, så att den blev den snyggaste wiggen ever!!! 

Tanken är att du köper en peruk i den längd som du vill ha, (kort, halvlång, ännu lite längre och jätte långt, ner till rumpan).

Sedan låter du en frisör klippa till den, som om det vore ditt egna hår. Och kanske färga den. En grymt bra idé och så skönt med lite yngre tänk i den soffiga perukbranschen!!

För nu skall peruker bli en del av deras ordinarie sortiment.

Dels med deras statsning Rapunzel vs. Cancer och dels till vanliga kunder som snabbt vill byta frisyr :-))) 

Skall ärligen erkänna att jag totalt glömt att fråga vad Rapunzel vs. Cancer skall göra, mer konkret. Min kemobrain jobbar verkligen i sin egna takt... puh.. :-))

Och så gick jag en pratstund med super söta och duktiga bloggerskan Emma som driver bloggen "att vara någons fru". Och hon tog massor av fina bilder!!! Tack Emma. Så kul att få vara med på bild och så kul med en fotograf som står på sig!!! Speciellt en tjej!!

Så jag blev bjuden på skumpa, snittar och en ny peruk-frisyr. Åh kolla som sagt alla snygga bilder som Emma skickade mig;

Jag är så nöjd med den här peruken. 

-Skall du köpa peruk?

-Lova att du provar en av Rapunzels, för de känns verkligen inte som att du har en peruk på dig. 

Ida lovade mig en ny peruk, en där håret är lite tätare än den jag fått testa. 

Åh jag lovar, då kommer det verkligen kännas som mitt egna hår!!!! (för nu är den lite för tunn längst fram så om det blåser blir jag lite nervös), men som sagt, det är deras första testperuk och ändå är den helt grym!!!!!!

Rapunzels VD Ida. Så trevlig tjej. Jag är grymt imponerad av hennes sätt att driva företag, att expandera, att våga satsa och utveckla och förvalta sitt bolag. Och att hitta så bra medarbetare (de jag varit i kontakt med har varit fantastiskt trevliga och tillmötesgående!)

Kolla min nya frilla, några frisörer som kom in när jag satt i frisörstolen, trodde inte att det var en peruk :-)))

Patrik, jag, Ida och söta Lisa som klippte min peruk till en ny frisyr. Åh jag har tydligen jätte kul just här :-))

Här känner jag mig tydligen rätt cool :-)) Men kolla så snyggt Lisa klippte mig och lockade mig!!!

Åh är är jag tydligen extra glad, ett glas skumpa innan lunch brukar ha den påverkan på mig .-))

En bild säger mer än tusen ord!

Var är Cecilia 2.2 ??? (jag vill vara frisk nu!!!)

Ja, jag låg väl där, framför tv´n, nästan hela dagen. Och tittade på sötsliskiga tonårsprogram på kanal 5.
Jag och min dåliga karaktär.
Vi åt pannkakor och sylt och grädde. Säkert 10 st. Och mådde super bra!

Men när klockan närmade sig tre. Började jag fundera...
Om det var feghet (för att inte orkar visa sig ute bland människor) eller lathet (att jag tappat stinget) eller rädsla (att jag skall väcka min lunginflammation till liv igen) som gjorde att jag låg hemma?

Jag hade ju tänkt gå till gymet i fredags, men lunch-skumpan på Rapunzels invigning satte bekvämt stop för dylika planer (såååå skönt).
Lördagen städade jag som en besatt (så mycket att jag var tvungen att sova middag mellan 17-18 :-))

Men idag, vad hade jag då att skylla på?
Ingenting. Men jag har hamnat i något slags "tillstånd" där lättja tagit över.
Och kanske har jag sett mig besegrad. Känt mig besegrad.För jag har ingen ork.
Och hur skall jag kunna springa, som innan? När jag inte ens orkar gå upp för trapporna till studion (4 små trappsteg)?
Det kändes okej, men orättvist att kämpa tillbaka efter operationen och cancerbeskedet i höstas.
Men att som medlem i cancer-branschen behöva komma "tillbaka" ytterligare en gång på grund av lunginflammation, känns omöjligt och ännu mer orättvist.

Och när konditionen blir sämre blir ångesten större...
Träning är det enda rätta. Jag vet. Jag vet.
Men cellgifterna vägrar lämna min kropp. Jag snubblar mer än innan, jag hittar inte orden och jag har inga bra förklaringar på dåliga beslut. Och konstiga känslor.
Det känns som om jag blivit en sämre kopia av mig själv. Typ Cecilia 1.0 (den versionen är från 1999).
Fan, jag trodde jag skulle bli en bättre människa, en finare människa, en mer förstående och kanske lite smartare människa. Typ Cecilia 2.2 :-)))
Och piggare och mer "jag", nu när cellgifterna är ut ur mitt system.
Men det går käpprätt åt fel håll...
Så förlåt mig för allt!!!
Varför i "#€%&/()= sa ingen att man mår så dåligt av cellgifter, så länge, att man känner sig som intagen av en Alien. (Jo, jag vet att jag ser ut som en och det räcker :-))).
Att det inte går över!!
Fina far har kramat mig och stöttat mig och kramat mig nu.
Men det där med att ge korrekt upplysning om biverkningar från sjukvården, den är fan obefintlig.

För att få näsan över ytan, så tvingade jag mig, tvingade jag mig till max. Jag anmälde mig till Seedningsloppet 2013. 10 km runt STCC-banan. Oftast blåsigt och kallt. Men jag skall genomföra det. Och för att bevisa att jag någonstans lever och vill leva, så sprang jag idag. Drygt 6 km. Inte snabbt och inte snyggt :-)) Men jag gjorde det!!!

Skön Solig Söndag!

Solen skiner, helt underbart.

Men visste ger vårsol lite ångest?

Det är så mycket man "måste" göra, man måste gå ut, man måste städa, man måste tvätta... 

(ligga framför tv´n tyder tydligen på förslappad livsstil, men vi cancriga är väl undan tagna den bedömningen? :-))

Ut och göra vad då? Jag kan inte springa än och det är för kallt för att sola...

En promenad känns så... tråkigt. Om man inte har sällskap förstås :-))

Men efter söndag kommer ju måndag! Åh då får jag jobba!!!!! Yippieeee!!!

Massor av avslöjande sol i vårt kök. Termometern i fönstret visar 17 grader varmt. Nice. Men jag gissar att  ute är det max 4 grader :-))

Gyncancerdagen 16 april

I veckan skrev jag ett mail till gyncancer.se
För det var första gången sedan jag hamnade i cancer-branschen, som jag kände att jag hittat en förening som tilltalade mig.
Som känns uppriktig i sin framtoning. Utan pekpinnar och arrogans. Och med en snygg hemsida :-)
Paketeringen är viktig. Vare sig det gäller peruker på en skallig eller en hemsida för en cancer-förening!

Så jag skickade ett mail där jag skrev vad jag tyckte och gav dem cred. för sitt jobb. (ett av deras mål är att ingen skall behöva dö i gynekologisk-cancer. OCH!!!! Att det finns en ny markör som heter HE4, som ger en säkrare prognos, men mer om det senare).
Och då fick jag det här super trevliga svaret tillbaka:

I ämnesraden stod det "Fwd: Tack för dina hejarop"

Cecilia

Vi blev så glada när vi läste ditt mail och förstod att du gillar det vi gör.

Jag gillade verkligen din blog. Den utstrålade livsvilja och glädje mitt i allt det jobbiga.

Blev så glad när jag fick deras svar. Så gulligt!!!
Så nu är jag medlem där och tänker åka upp på Gyncancerdagen den 16 april. Det är kostnadsfritt så vem som helst kan göra mig sällskap :-)))

Fördel i Cancer-Branschen #4

Att man kan känna lycka över att få städa.
Eller, att man kan känna lycka, över att känna att man orkar städa.
Ni som känner mig veta att jag tycker det finns såååå mycket annat i livet som är roligare :-)))
Men att vakna idag och se solen skina in på kladdiga fönster och stora dammråttor och inse att lägenheten behöver en uppryckning, utan att drabbas av trötthet och ångest. Det kändes skönt!

För jag insåg att jag kommer att orka städa. Typ hela vägen, in i kaklet :-))
Förkylningen och sviterna efter lunginflammationen känns fortfarande lite.
Men cellgifts tröttheten är nästan, nästan borta.
Säger jag nu, för jag har precis börjat min "vårstädning light"

Åh på måndag är det IKEA som gäller, för att inhandla nya sängkläder. Borde nog köpa en ny säng också.
Med tanke på att jag bokstavligt talat bott i min säng sedan operationen den 24 september, så är iallfall byte av mjukavara (kuddar, täcken och madrass) ett måste.
För min madrass måste ju vara rätt äcklig  :-))

När jag legat där i min säng och funderat över livet och hur långt mitt liv skulle bli, så känns sängbyte eller ens kuddbyte som en onödig utgift.
Tänk om jag ändå inte klarar behandlingen, varför skall jag lägga pengarna på nya saker?
Så i och med mitt "fri-från-cancer-besked" så skall jag unna mig lite sköna grejer :-))
Ha en fin dag därute!!

Nya fräscha kuddar blir det på måndag!!!

När man städar och blir varm, så kan man bara lägga ifrån sig peruken och bli slippa smutsa ner håret! Fördel i cancer-branschen #4

Solsken och ny frisyr!! Life is good!

Träffade söta Ida i Rapunzels nya fina lokaler på Drottninggatan 69 (bakom Radisson Hotel) och hennes underbara personal.
Och söta Lisa som klippte en ny frisyr och jag. Alltså JAG!!!!!
Mesproppen Cecilia, slet av sig peruken in public!!
(-Nej, så här gick det till; Ida bad mig vara med på en före-bild och en efter-bild. Jag tog försiktigt av mig peruken och lät mig fotograferas) :-)))
Men jag gjorde det i alla fall :-)))
Mer bilder kommer i morgon.
Träffade söta, trevliga och skärpta bloggerskan Emma.
Shiit vad hon kunde mycket om bloggvärlden. Ett fullblodsproffs! Och hon har en jätte snygg blogg!! Med coolaste namnet; "att vara någons fru"

Man e ju inte som man ska, på riktigt alltså :-)
Snälla far hade köpt en bok.
I all välmening.
Men boken handlade om en storasyster som skrev om sin lillasyster.
Som dog i cancer.
Boken blev så klart en best-seller i Norge. Söta far som jobbar i Norge nu, kom hem med ett rykande färskt exemplar. På norska.
Men hans (förväntat) tacksamma dotter bröt ihop fullständigt.
Känner mig nästan som vanligt, men där går nog en skarp gräns.
En söt liten 5-åring som dör i cancer.... Skrivet ur en storasysters perspektiv... Nja....
Åh det var verkligen inte meningen att vara otacksam.
Åh farsan blev helt förtvivlad över att ha sårat mig.
Så vi rök ihop, galet ilskna båda två, en som var sårad och den andra förtvivlad.
Men som vanligt blev vi sams igen, efter typ 7 minuter :-))
Det är det bästa med farsan, Man kan bli galen, alltså han också, i typ 3 minuter, Sedan tar det kanske 4  minuter att reda ut varför vi blev arga. Så totalt 7 minuter från vänner - osams- vänner :-))

Ida, Lisa och jag i ny frisyr!! Lite snedlugg-uppklippt-hänga-coolt-framför-ögat-frisyr!! Mycket nöjd!!!

Farsan smsar Gunnel och jag försöker föreviga oss på skönaste franska krogen,  Ma Cuisine!!

Glädje :-))))

Yippppiieeeeeeee!!!!
Det är fredag, solen skiner och jag skall på ett kund besök strax!!
Åh sedan skall jag träffa VD´n för Rapunzel, Ida, och prata peruker!
Åh så är det fredag och jag får jobba!!!!!
Tjohooooo!!!!!
Hörs om en stund!
puss & kram

Så här mycket sol har jag i mitt vardagsrum på förmiddagen och termometern visar  +20 grader!!!!! Snacka om att man blir rätt snopen, när man kommer ner och det är typ 1 stackars plusgrad ute :-)))