Yoga tillbaka på ruta 1

Idag var en ny dag :-)))
Jag känner att något var annorlunda när jag vaknade.
Kan inte sätt fingret på det.
Men det känns som att jag återfått någon slags styrka.
Vore väl skam annars :-))
Jag kanske inte studsar ur sängen ännu. Där saknas både mjuka leder och energi för att lyckas med det.
Men jag är uppe ett pinnhål högre upp i det där tillståndet som kallas jämnmod.
Och så yogade jag. 1 timme. Helt själv.
Blev åter inspirerad av AC när hon var här nere förra veckan.
Första gången jag yogade gjorde jag det på en himmelsvid terass på 52:a våningen. Med hela Monaco nedanför.
Och ger inte det inspiration till vidare yoga, så är det nog inte rätt grej.
Andra gången jag yogade var två dagar och typ 100 glas rosé vin senare, i en vacker trädgård i Saint Tropez.
Snacka om inraming.
Så att sedan bege sig till SATS kompassen och bli inspirerad på deras svettimpregnerade-icke-tvättade yoga mattor krävde rätt mycket beslutsamhet :-)))
Men här är jag nu, exakt 3 år senare, tillbaka till ruta 1.
Kanske inte riktigt så klart, men smidighet, uthållighets mässigt. -Jo.
Men min finaste mamma får mig alltid på något konstigt sätt, alltid att tänka tankar som går framåt.
Som trots, att jag inte tror, att jag kan uppbåda en enda liten positiv känsla, får mig att lägga på luren med framtidshopp.
Det finns få sådana människor, som så själviskt bara ger.
Ni kan tänka er att hon fått jobba i vinter, med att hålla mig på rätt köl. Att försiktigt pusha mig framåt. Och att hon alltid lyckas få mig att känna, att det är min egna tanke.
Så klart det inte är, inser jag ju efteråt. Men hennes osjälviskhet är den vackraste jag någonsin mött.
Tack älskade mamma Gunnel!!!
Så i vårt senaste samtal så inser "jag", att det där med att jag fick muskler och energi och gick upp i vikt i höstas. var ju inget annat än "biverkningar" av cellgifter och allt kortison jag fick både rätt ut i blodet men också som tabletter.
Så när jag efter efter lunghinneflammstionen i februari var tvungen att återhämta mig och börja om från början. Men trots det gick det bara utför. Med ork, med muskler, med magen (det var det enda som bara blev större :))
Så inser "jag" nu att det var ju bara svullnaden av kortisonerna som släppte och då blev det ju som att allt gick bakåt.
Och sedan var jag ju tvungen att jobba ifatt lite på mitt företag och hann ju aldrig vila så mycket som man bör. Så gör inte som jag. Ta det lugnt. Nu hade jag ju inget riktigt val. Men hade jag haft hade jag nog helst..... Nej, det stämmer inte riktigt. För jag satte också igång med mitt skalliga projekt. ;))) helt frivilligt ;))
Men nu när jag äntligen fått vila lite så kommer jag ju att börja om på ruta 1. För första gången sedan operationen. Och jag gick ju faktiskt ner drygt 8 kilo och alla mina muskler försvann. Så det är så jag måste se det. Att det är först nu, som mitt kämpande kommer att ge långvariga goda fina konsekvenser. Att det är denna gång som räknas, som blir beständig.
Så därför kommer jag faktiskt inte att hetsa sönder för ett resultat i Marathon du Medoc den 7 september.
För jag skall glida (tror jag ;))) och känna livet i mig och vara glad att jag ens har möjlighet att ta mig dit, att kunna knyta skorna själv och att jag står på start linjen. Att jag ens har råd med biljetten och resan helt själv. Så tiden skiter jag i, det tar vi 2014.
Men det är klart, kämpa kommer jag att göra, att göra mitt bästa så klart. Men inga galna tids-krav ;))
Brorsan och Anna är ju också med!!
Och det här gången kommer ingen att kunna hindra mig från att prata med folk, skratta och festa efteråt!!!!


Frågan är nu, vad skall jag ha på mig i år. Temat är sience fiktion. Hjälp mig!!! Förra året var jag ju piratflicka som kastade glitter strössel. Jag vill gärna toppa det, men utan stålkorsetten :)))

Location:Ruisseau de Beauqui,Saint-Tropez,Frankrike