följ mig...

måndag 29 juli 2013

Låt huvudet styra, inte tårkanalerna!!!!

Vad är det som händer med mig???
En fantastisk helg med massor av vänner, från poolhäng till insjö-plask.
God mat och väldigt lite vin.
En fantastisk måndag med strålande solsken och ytterligare ett möte som skall sätta fuckcancerandrun.com på Sverige kartan :-))
Bekräftelse på att anmälan (ääääntligen) till Marathon du Medoc är gjord.
Min Saint Tropez flirt ser ut att bli en extended-Saint Tropez-flirt (eftersom jag skall träffa honom i september, tjohoooooo :-)))))

Och ändå så vill inte kroppen lyda, eller rättare sagt, mina tårkanaler.
För det känns som om hela hjärtat är fyllt av vatten som bara måste ut. Som om ögonen svämmar över och så hugger det lite i bröstet.
Och jag får PANIK. Jag är ju glad, igentligen.  Jätte glad!!!!!
Men jag känner mig konstigt trött.

Men den här gången tänkte jag vara lite smartare, än den här cytostatiska-påverkade kroppen.
Så efter att min kund försvann efter lunch så kröp jag ner i sängen och sov. En timme.
Det kändes lite bättre när jag vaknade.
Sötaste Rikard kom med mat och kramar.
Casey kom med kramar. Och Morgan och Oscar kom med kramar och knasiga skämt.
Sedan försvann alla ut och jag googlade marathon sekvenser på youtube.
Och hittade ett på mig själv!"!!!!! scarrryyyyyyy!!!!
Från förra årets Marathon du Medoc.
Och då går det ju inte att dra huvudet under täcket längre, ut och möt världen människa :-))
Så ut i solen nu, räkningar och moms och fakturor får faktiskt hålla sig till i kväll.
Men alltså, jag garvar ihjäl mig :-)) Jag intervjuad av en sportjournalist, på Franska...??!? Vad håller jag på med :-)) Har jag ingen värdighet? Tydligen inte :-)))) LOL
På väg till mötet i morse, helt tomma gator. Man känner sig ganska vuxen och duktig som är ute en sommar morgon kl 08.59 :-))))
Äntligen är jag med :-)) Läkarintyget är godkänt och jag är godkänd :-)) J´arrive!!!





2 kommentarer:

  1. Hej Cecilia!

    Här har Du en till som är trött, och utan anledning så kan jag bara börja gråta.
    Vet inte vad det beror på, men snart närmar sej första tremånaderskontrollen en viss oro finns ju längst därinne. Sedan är det ju ilskan över att mina fötter och ben känns som om jag vore hundra år, allt för cellgifternas biverkningar.
    Men vi får kämpa på, och Du är ju en tuffing som klarar av att springa Maraton, jag skall hålla tummarna för att det skall gå bra.

    Kram/Viola Torslanda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh hej Viola!!
      Skönt att hör att man inte är ensam, men tråkigt att fler skall behöva ha det så här.
      Ja, det känns lätt att slå ifrån sig kontrollerna, ibland. och i bland är det omöjligt.
      Jag är ganska trött på mitt eget bölande :-)
      Ja, kämpa är det ända vi kan göra. och jag skall springa lite för dig också Viola. Du är en sann kämpe!!
      Massor av kramar till dig!!

      Radera