följ mig...

måndag 1 juli 2013

Klimakteriet, inget för känsliga läsare :-))))


Skrev ju lite om klimakteriet för några dagar sedan.
Så tycker man det verkar som en tråkig topic så sluta läs nu. 
Likaså om du har svårt för lite vardags realism och lite snusk (got you there :-)

Och det kan hända att det här inlägget kanske blir lite spretigt.
Men klimakteriet handlar om två saker; dels den rent fysiska biten, hur man mår, hur kroppen reagerar. Men också omgivningens inställning. 

Jag har fått flera mail, där fina, sköna läsare undrar varför jag inte skriver om hur det är, att gå in i klimakteriet.
Helt ärligen, det har faktiskt känts ganska känsligt. För det känns skämmigt.
Men jag är ju där. No return, liksom.
Provsvaren från Cancer-Rehab undanröjde ju i så fall minsta tvivel.
Eller kanske önskemål, från min sida.
Att jag kanske är en av de icke-existerande kvinnor, som INTE hamnar i klimakteriet trots att äggstockarna är bortopererade.
För östrogenet produceras ju inte bara i äggstockarna utan också i fettvävnaderna – det var liksom mitt sista hopp :-)

Så därför har jag inte skrivit om det. För det känns lite förnedrande. Lite som ett nederlag. 
För om det nu är en helt naturlig del av livet.
Hur kommer det sig att läkare och vårdpersonal liksom ändrar röstläge, när de säger ordet ”klimakteriet”.
Lite som när ovana personer skall svära, eller säga ett könsord. Som att man ursäktar sig, redan innan ordet är sagt.
Och den tonartssänkningen förstärker ju knappast iden om att klimakteriet kan vara något naturligt.
Jag vet ju inte hur det är att gå in i klimakteriet naturligt. För mig skedde det på 6 timmar. 
Ihop med ett cancerbesked och cellgiftsbehandling. Att hormoner hoppade och sinnesstämningen skiftade var ju kanske inte så konstigt.
Cellgifter ger ju klimakterieliknande besvär. Depression, ont i leder, värk, trötthet, torra slemhinnor, svettningar och humörssvängningar, typ pms.
Så jag visste inte vad som vad var.
Därför har jag lagt locket på, tills jag är nästan säker på att alla cellgifts-biverkningar är borta.
Och nu helt plötsligt, är jag ju där.
Testerna på östrogen och testosteron är tagna och alla värden ligger på lägsta gränsvärdet.
Så vad gör jag nu?
Lisen på Cancer-Reahab sa att min krånglande mage mycket väl kunde bero på klimakterie- besvär (och det stämmer kanske för mag-krånglet började drygt en månad efter avslutad behandling) så då fick jag Inolaxol att prova. 
Vilket har hjälpt rätt bra. 
Min mage är inte lika svullen längre, även om den fortfarande inte är som innan.

Ledbesvären var kanske en blandning av klimakterie-trauma-cellgifter, mende hon.
Så där får jag väl vänta lite till. För det finns nog inte så mycket mer att göra. Yoga och akupunktur är mina nästa projekt, om inte stelheten i anklarna försvinner.
Och den där galna kroppsstelheten, som gör att jag inte kan skaka-rumpa som förr. 
Eller gå ner för en trappa utan att hålla mig i handtaget. 
För jag vet inte riktigt om knäna är med eller hur mycket anklarna vill böja sig. 
När jag väl är igång så fungerar det bättre. Men att kroppen blivit så stel att mitt taktsinne nästan är borta kände jag i helgen. Det är som att lederna växt ihop. Som att brosk och ligament stelnat lite. Det får bli lite hard-core yoga på det i höst, eller afrikansk dans? :-)))

Redan på Carlanderska pratade man om lokalt östrogen. Låter ju skit enkelt, eller hur? NOT.
Vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men inget ovärdigt i alla fall…
Jag berättade i ett annat inlägg, att Lisen pratade sexlust och att jag tror att det är en strategi de kör med. För; vill man ligga; vill man leva :-)))
Jag har ju inte varit så sugen precis, ärligen. Jag har inte ens velat kyssa någon. Och just kyssande brukar jag inte vara speciellt kräsen på. Men inte en enda passionerad kyss har jag lyckat uppbåda. Även om jag haft väldigt fina chanser, ett par gånger :-))
Så när vi sitter där så pratar, Lisen och jag. 
Säger hon, -Att det där med sex, sitter för det mesta i huvudet.
Och det gör det ju så klart. Men innan allt det här hände mig, så satt det väldigt mycket i hela min kropp. Så vad hände där?
Men så pratar hon om att man kan behöva hjälp på vägen. (jag tänker sexleksaker och villiga män :-)))
Hon tänker mer lokalt östrogen. 
-Jaha, säger jag, och tänker att det måste jag ju prova, även om det inte lät så roligt, så kan det ju knappast bli tråkigare än nu.
Och enligt läkaren på Cancer-Rehab, som aldrig träffat mig, så är jag ”enlig min story” klock-ren för lokalt östrogen. Bring it on, säger jag.
Men hur kan något som man tillför lokalt, ge mig tillbaka min sexlust? Let´s find out!
Och nu till själva ovärdigheten!
Lokalt östrogen gå ut på, att man sprutar upp en salva i underlivet innan man går och lägger sig. Sprutan du använder är inte ens engångs, så du måste diska den… 
Men det är inte det värsta, för när du vaknar på morgonen och reser dig upp. Då rinner allt ur dig…
Ni fattar själva… värdighet noll!!!
Och då tänker jag, att om jag nu får östrogen för att bli sugen, så blir ju detta en felvänd spiral.
För med något äckligt rinnande nedför benen, så kommer jag aldrig att kunna ha sex med någon. Ni fattar själva…. :-))))))
Den här (förlåt) skiten skall man göra varje dag i 14 dagar, därefter life time  2 ggr. i veckan.
Är det någon som lyckas, som står och tvättar sina små sprutor varje kväll?
Då förtjänar du respekt!!!!
Och jag är inte den som är den, min unge är uppfödd på tygblöjor det första 1,5 året. Så det handlar inte om bekvämlighet. Det handlar om värdighet. Om kvinnlig värdighet.
Om man nu vill fortsätta med det här, så borde det väl vara enkelt med engångs sprutor, som engångslinser?
Gärna miljötänk, men här har det gått lite väl långt.
Det finns ju plåster och tabletter, men det ökar ju faktiskt risken för bröstcancer rätt rejält. Och det är en risk jag inte är villig att ta.
En sak kan jag ju också tycka, är lite märklig. 
Jag fick gyn-cancer (äggledare, ej hormoniellt) och så skall jag spruta upp östrogen, bara några centimeter ifrån det ställe, där min cancer började. Visst e det konstigt?
Så om vi nu pratar sexliv, så tänker jag tänka, att det sitter i huvudet. Så då får jag väl börja där, watch out boys ;-)

Och då är vi tillbaka till där jag började, med värdighet. För under en av långluncherna här nere handlade diskussionen, om just klimakteriet.
Att det ligger lite löjeväckande skimmer, en överlägsenhet från andra och att klimakteriet är ett skälls ord.
Att det är något ovärdigt över att hamna där, som att man förlorat lite. Som att man är en sämre människa, utan karaktär.
Som ger efter för K-L-I-M-A-K-T-E-R-I-E-T.
Och vanföreställning om att det bara är kvinnor som har pms likande besvär. Jag lovar, jag har aldrig levt med en kvinna som haft pms, men väl ett par män :-))

Och när en tjomme på lunchen säger att det är väl inget man pratar högt om. 
Då känner jag att jag måste sätta min egna feghet åt sidan. Och skriva. För det är det enda jag kan. Bjuda på mina erfarenheter och skriva. För kanske gör detta inlägget ingen skillnad. Men det kommer förhopningvis att sätta igång någon lite tanke. Och nästa gång kan vi prata om det lite bättre. Så kanske blev det här inlägget lite spretigt. Men jag återkommer när jag samlat tankarna och läst lite av era reaktioner, för det vill jag gärna ha.

Och jag skulle gärna vilja att någon berättade för mig hur lokalt östrogen fungerar. När det fungerar.

Två olika färger. Två olika produkter. Men inte enligt Cancer-Rehab. Testar de någonsin sina egna produkter? Så är någon i behov av den röda varianten, så har jag 2 st. 50 pack du kan få. Grejer stora som frukostflingor och hårda som sten, skall man svälja i lite vatten. Den gröna varianten passar mig bättre. Och så här ser en östrogenet med spruta ut. Sexigt n´est pas :-))) 



3 kommentarer:

  1. Hej Cecilia! Tack för dina tankar! Är ju också på ingång i klimakteriet efter mina cell-gifter och såsmåningom framöver genom hormonbehandling. Det jag känt av hittills är vallningar. Hoppas på något sätt att det ska gå lite obemärkt förbi det här med klimakteriet, att det inte ska vara så farligt utan kännas ganska vanligt och normalt. Det återstår att se.

    SvaraRadera
  2. Hej Cecilia! Tur att man är så gammal så man slipper dessa sprutor och klet.
    Hade inga större problem när jag själv kom i klimakteriet, men då var jag ju
    frisk för övrigt. Det där med lokalt östrogen mot sköra slemhinnor fick jag
    för ett par år sedan, men jag klarade inte av det jag mådde dåligt. Jag inbillar mej att min äggstockscancer startade då, även om läkare jag talat med säjer attlokalt östrogen inte kan påverka det myom jag hade i min livmoder. Men det var då jag började må dåligt, sedan får dom säja vad dom vill. Ibland är det en fördel att vara 70+ då har man gått över klimakteriegränsen. Tack för dina tankar och kommentarer om cellgiftssviterna vi får kämpa med. Ha det så bra med din träning. Viola

    SvaraRadera
  3. Ängens alla blommor blomstrar och slår ut i full blom

    Svallningar, svettningar, humörsvängningar, kroppen säger ifrån, vakna nätter. Vi blomstrar och slår ut i full blom. Vilar i stillhet och tystnad. Kroppen helas. Känner glädje när kroppen svettas. Ler och en skön känsla känns i kroppen. Släpper allt motstånd. Njuter svettningen, njuter svallningarna. Kraften från den villkorslösa Kärleksenergin är stark och mäktig.

    Vilar i naturen. Vår vackra natur. Skogen, vid bäcken med alla blommor. Bland djuren, fåglarna och all Moder Jords skönhet. Varför göra motstånd mot det naturliga. Kraften. Den fria energin. Släpper tanken. Känner att vi Är, Vet, Kan. Vi är fullkomliga. Vilar i Kärleksenergin i tillit till att allt Är som det ska vara. Vandrar omkring. Njuter i ögonblicket. Känner inåt. Kraften, energin, glädjen, harmonin.

    I ögonblicket. Där Är vi, den vi i sanning Är, villkorslös Kärlek. Det är där, vetandet (att veta), glädjen, helheten Är. Ögonen, den villkorslösa Kärlekens spegel. Tillsammans, ett möte, ser dig i ögonen och en spegling sker. Vi ser den villkorslösa Kärleken speglas i varandras ögon. Ler av glädje, du ler av glädje. Genererar energi. Känner Lycksalighet. Vi Ger. Allt synkroniseras och vi ser en värld i Kärlek.

    I ögonblicket är allt redan helt. Du, jag, moder jord, världen. Där Är allt evigt. Alla är så vackra, så skimrande, så fulländade. Alla gör val inifrån och ut. Alltså från en känsla av Kärlek och sanning för helheten. I ögonblicket glittrar och skimrar världen, färgerna är starka och allt har en enorm skärpa. Så vi ser varandra djupt i ögonen och Ler i glädje. Så enkelt Är det. I Ögonblicket Är allt enkelt.

    I ögonblicket synkroniserar energin, den villkorslösa Kärleken allt, det är bara för oss att känna inom oss. Känns det sant? Känns det Kärleksfullt? Göra våra val efter känslan och skapa i enlighet med denna känslan. När vi är i glädje och känner att vi Är, Vet och Kan, då synkroniseras allt automatiskt Kärleksfullt omkring oss. Alla dörrar öppnas och alla omkring oss ger varandra en hjälpande hand. Alla Är och finns till för alla för att allt ska flyta enkelt och lätt.

    I ögonblicket. Vi möts där. Kärlek och Lycka till ängens alla vackra blommor

    SvaraRadera