För just nu ligger jag utslagen med fötterna i högläge.
Så skrev jag i går kväll, innan jag däckade ;))
Hade laddat hela dagen igår och kände att ett lugnt långpass behövdes (16 km är inte jätte långt, men ändå ;)
Efter 9 km började jag känna av anklarna. Efter 14 så grät jag en skvätt.
För att det gjorde så ont och för att jag för en liten stund hängav mig åt hur orättvist det är.
Att det finns tusentals människor som avskyr löpning och jag som gillar det, får ont av det.
Men att tycka synd om sig själv kan ju kännas skönt, typ en nano sekund. För slutar man inte då, med en gång som tanken gräver si in i huvudet, så kan det ju ta oanade proportioner!
Så nu ligger jag här och känner att jag har anklar som två ballonger. Men... när jag tittar på dem så ser de ut precis som vanligt ;)
Och det känns inte (så länge jag ligger i sängen ;) sämre än i går!
Så nu är det fredag!!
Upp och hoppa och känn livet i er! Kramar
När det kändes lite eländigt ute i skogen. När jag kände mig lite ensam och övergiven med värkande ben. Så tänkte jag på det här fina smset jag fick från en kvinna som köpt tröjan!! Jag har tänkt på det smset varje gång det känns jobbigt. För om hennes läkare tycker att hon är så duktig så skulle han ju tycka det om mig också? Och jag blev så glad och rörd av hennes sms och hennes omtanke. Att en okänd människa bryr sig. TACK!!!! Så det smset tänker jag på nästan varje gång jag springer!! Att jag kan inspirera någon och andra inspirerar mig! Tack för all kärlek och fina ord som jag får av er!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar