Dagen efter...

Alltid prövningarnas dag. Dagen efter cellgifts behandlingen. Men det känns faktiskt helt okej. Förra gången var jag helt speedad. Allt kortison gör att man flyger högt. Kunde bara sova 5 timmars i natt, kanske förklarar det varför jag är lite låg idag. Och att veckan var lite tuff :-).

Har inte riktigt landat i att jag lämnat 45% överlevnad och åter inträtt till 75%. Jag vet, det finns inga garantier, men 75% är sannerligen många fler och dessutom finns det inga 100% garantier för någon. Även om det är en klen tröst :-)

Har suttit vid datorn, varit med Casey på vårdcentralen och tagit bort några stygn OCH köpt den där knasiga turkosa klänningen jag visade igår. 

Den skall jag nämligen ha på mig, när jag hänger i Saint Tropez i sommar. När jag skall ta med Bosse och Linda och Marianne och Kenth och brorsan med sällskap och alla andra skönt knasiga människor som vill fira en solig midsommar och på natten skall vi clubba på något coolt ställe. Och då kommer jag vara 4 kilo mer muskler, solbränd, utsövd och fylld av skumpa. (ja, brorsan, jag lovar lagom fylld :-)) Så låter det lockande är det bara att hänga med!! 

Det är en av mina mål som jag har satt upp. Kanske verkar det ytligt. Men för att orka ta mig igenom den här behandlingen, och verkligen veta att jag kommer att ha kul och skratta, måste jag faktiskt få ha några lättsamma guldkorn att se fram emot. Jag skall jobba som en galning hela våren, hyra ut min lägenhet under sommaren (vet ni någon som vill, så hör av er!!) och unna mig 4 veckors semester!!! En annan är att återigen springa Marathon du Medoc. Vi är redan några som bestämt oss för att åka, bokar gör vi efter jul och vill du hänga på, hojta till!!! 

Fick ett mail från Jessica Lundberg på Rapunzel. Mailade henne och erbjöd mig min hjälp, stöttning eller bidra, insamling, då jag såg att de hade ett samarbete med Cancerfonden om peruker. Min hjärtefråga vet ni väl vid det här laget :-). Jätte gulligt mail, där berättade att de precis startat en stiftelse "Rapunzel vs cancer". Dessutom vill hon vill veta allt om min strävan mot en riktig peruk! 

Den här söta tjejen har drabbats av Hodgins lymfon, tyvärr fick jag aldrig hennes namn. men väldigt fin bild på henne! 

Det blev den här klänningen från Top Shop i allafall. Så "Fait attention le tropezienne, j´arrive"

Girls night out and in :-)

Min fina lilla, trötta party-prinsessa som dansat Lussedansen både måndag och tisdag och självklart följt med på Glögg-festen som skolans äldsta elever anordnar (självklart alkoholfritt, för de höll till på Peackcook :-)) var något trött i onsdags. Min djävulsdag. Men hon är världsklass. För hon hoppade upp och gjorde en heldag med mig (kanske snarare halv, vi sov länge :-)) men vad gör det? När hon ville pigga upp mig!

Vi började med en kaffe och Croissant på Centro, sedan gick vi vidare till Rag Lady, Topshop (provade världens mest galna men snygga klänning, i turkos glitter. Var ärliga, ser jag ut som en desperat medelålders kvinna i den, eller en transvestit, eller kan till och med jag bära den på en galen fest??? 

Ge mig råd, både jag och Casey tyckte den var super snygg, men too much :-)) 

Sedan gick vi till Fiorucci och Casey köpte snygga boots. Sedan var det dags för fotvård. Sååå skönt. Eklandagatansfotvård, kan skarpt rekommenderas. Hon är hur trevlig och duktig som helst och mina fötter är så mjuka och fina. Caseys också!!

Bästa maten inhandlades på Sofina på Engelbrektsgatan. Färdig mat, bara att värma. Kvällen avslutades med film i soffan och en Ben & Jerry glass. Min favorit smak, Strawberry Cheese Cake.

Så även om det var en djävulsdag på många sätt, så gäller det ju att lägga det man inte kan påverka åt sidan. För vad hade det hjälp om jag satt mig att böla istället för att hänga med min livsbejakande unge?

Ingenting. Visst var jag nära till gråt flera gånger när jag kom att tänka på något som påminde mig om C eller cancer. Men då får man väl gråta en skvätt, torka tårarna och leta efter en snygg nyårstopp :-)) det finns så sablars mycket kul där ute i livet, åh här skall det levas kan jag lova!!!  

TACK ÄLSKADE CASEY!!!!

Jag och Casey väljer god mat på Sofinas!!!

Transvestit? Desperat? Galen? Vågad? På rätt fest? Hjälp mig!!!!!

Nice fotvård, för oss två! (ser ut som två ben, men de tillhör båda mig :-) Casey fick en egen bytta!!

Lille söta Gustav, min idol och hans mamma Annica kom förbi för en kaffe och pepp-talk. Tack fina fina Annica!

En ny man gör entre i mitt liv!

Så var denna dag till ända, från nattsvart till ljusgrått. Men tack vare oväntat besök, galen sms bombning, peppande sms och sms fyllda av kärlek, så gick tiden på avdelning 70 gick väldigt fort idag. Även om vi kom igång sent efter mitt brake-down på morgonen. Känner mig så klart cytostatika fylld, som i en bubbla. Åh i kväll väntar mer behandling hos Evangelos.

Klockan halv fyra möttes vi, de tre musketörer (Casey, farsan och jag) på Restaurang Kometen. Vi har ju provat fler olika ställen med bra käk. Men Kometen vinner. Dit går vi var tredje vecka! För menyn. Maten. Atmosfären. Läget. Personalen. Inredningen. De andra gästerna. Som gör att man trivs. Man känner sig för flyttad till en tidlös era, en tid som aldrig kommer tillbaka. Lite vemodigt så där, men ändå fullt av liv och möjligheter. För på Kometen är allt möjligt :-)
Idag var självaste Leif Mannerström där, han spankulerade runt och pratade med alla gäster. Så nice. Vi började prata med honom och han satte sig ner och berättade att han brukar laga mat på Drottning Silvias Barnsjukhus. För cancer sjuka barn. Vi bondade så klart :-) Fint gjort. Så jag berättade om bloggen, klart att ha ville vara med på en bild.
-Så tråkigt, du är ju så ung säger han och suckar tungt. Jag ler lite, visst är det tråkigt. Vi tar några bilder!
-För du är väl runt 30, så tråkigt, med så unga som blir sjuka. Då vaknar jag till; 30!!!! Jag som har fyllt 40 :-)) Farsan flinkar in att vi är 3 generationer, Mannerström gör stora ögon. I love him.

Två cancer-fighter som gillar mat!!!

Fuck that cancer real´hard!!!!

Djävulens dygn är över.
Stadium III, med 45% överlevnads risk.
-Nej, Cecilia, det heter chans, så säger Dr. Shoukofue.
Jag skiter högaktningsfullt om det kallas risk eller chans om det bara är 45% att vara vid liv när 5 år gått.
Men är man så kall, att man inte kan förklara bättre än så. Att låta en patient gå iväg helt söndergråten. Då skall man inte vara läkare.
-Men du vet hur läkare är säger många (inte söta syster Linda dock)
Visst att läkare i mångt och mycket är ett tekniskt yrke och att man kanske blir lite härdad, och stänger av känslorna, för man kan inte ta på sig patientens ångest varje gång. Det förstår jag.
Men har man så lite empati, eller är så fyrkantig. Så kanske det passar bättre att jobba på kontor eller på en fabrik. Inte skall man jobba med människor och definitivt inte på en cancerklinik!!!!

Kommer till min 4:e behandling och bryter ihop. Linda tröstar mig, kramar mig och vill så väl. Hon är verkligen världens bästa. Hon tar mig på allvar. men ger mig inga flåshurtiga falska förhoppningar men inte heller dåliga spekulationer. Hon tycker att jag skall träffa en annan läkare. Det tar 1 timme så har hon skakat fram Dr. Swhan. Vilken skillnad. Pedagogisk och korrekt.
Hon förklarar att Stadium III är så klart inte jätte bra, men hoppet till Stadium IIII är jätte stort. Och hon ger mig, med sin erfarenhet och expertis 75% chans att leva efter 5 år. Och nu pratar vi chans :-))))) Tjohoooo!!!
Ringer brorsan och han tycker att vi skall fira; 40% bättre odds, shiiit det är stort!!!
Så även om livet är rätt guppigt nu, så blev det genast 100% bättre!!
I´m back!!!!!

Fuck that cancer och vänd blad. Den enda vägen är framåt :-) Jag å mina cellgifter jobbar bra ihop!!!

Fuck cancer på riktigt!!!!!

Hur mycket orkar man egentligen?
Besöket på onkologen blev inte som jag tänkt mig.
Visst, proverna var bra, så det blir cellgifter på torsdag. Självklart är jag glad, trots att jag misskött mig rätt rejäl och sovit dåligt, senaste veckan.
Med mig till läkaren hade jag en bunt frågor, ganska oskyldiga. (trodde jag)
Åh klart man inte skall fråga frågor om man inte kan hantera svaret, men hur i helvete skall jag veta hur illa ett svar kan vara????
Frågade lite om testet CA125, som jag tycker att alla kvinnor borde få veta om, att det finns. Och om ett nytt läkemedel, Avastin, som många med min cancer får, men inte jag... Och sedan en fråga om vilket Stadium jag befinner mig i, för jag hade läst att cancer delas in i Stadium I, II och III.
Eftersom de opererat bort "allt" så antog jag ju att jag var i Stadium I eller max II.
Jag är i Stadium III.
Min torra tråkiga läkare, ville inte ens förklara vad Stadium III betydde. Jag grät. Och jag tror jag gick sönder lite, (jag gick nog sönder lite i söndags kväll också, då jag insåg att C inte vill vara med längre)  Två hjärtekrossande saker inom loppet av tre dagar är nästan too much, även för mig.
I alla fall, Dr. Shokoufeh skickade hem mig, för tiden var slut... gråtandes och utan förklaring. Fan vad jag hatar att vara i cancer-branschen!!!!
Gråten tog liksom aldrig slut, åh vem skulle jag ringa?
-Jo, någon som man vet alltid har tid för en och som alltid är så omtänksam; Camilla på Kvinnokliniken på Carlanderska. Snabbt och lätt ordnade hon första lediga tiden till mig. Så nu får jag träffa Dr. Magnus Haeger på måndag och då kommer jag att få svar på varenda fråga, lovade hon. -Och vi kommer inte att släppa iväg dig innan du förstått allt, säger hon med sin snälla snälla röst.
Jag vet att det finns flera av mina väninnor som jag kunde ringt, men man vill ju inte störa.

Så just nu sitter jag här och har ingen, aning om min prognos eller hur min kropp svarar på cellgifter.
Enligt Dr. Magnus, så är prognosen jätte bra; allt är borta. men Dr Shokoufeh så kan man inte säga något... Så kanske gör jagen höna av en fjäder. Men det är bland annat därför jag hatar cancer-branschen, det dyker upp nya saker hela tiden.

Så hur mycket orkar man...
Det tror jag man bestämmer själv. Jag är faktiskt inte redo att ge upp. Jag är ju en jävla fighter och jag skall krossa den där fucking cancern och inte låta någon okänslig läkare stoppa mig. Åh jag väntar till på måndag då jag pratat med Dr Magnus Haeger.
Jag har ju vunnit 1 biljett till Cirque du Soleil, fattar ni så häftigt! Så vänta 2013, här kommer jag !!!

Så på med störtkrukan, det kan bli lite guppigt ett par dagar :-))

Cancer-branschen är rätt jobbig

Tog ju prover igår, men fick aldrig något svar. men en rätt tråkigt samtal med en okänd sköterska + några andra tunga uppvaknande (jobbigt när man inser att vissa människor inte är vad de utger sig för att vara) gjorde att jag fullständigt bröt ihop. Så jä"#€%&/a jobbigt att vara i cancer-branschen.
För jag fick en sträng tillrättavisning om att jag var tvungen att träffa läkare nr 3 i på onokologen för annars får jag inte min tredje cellgifts behandling.
-Är det lag på det undrar jag?
-Ja, säger sköterskan.
-Verkligen, i Sveriges Rikes lagbok? -Står det att man måste fläka ut sitt privat liv till nya läkare, varje gång, för att få cellgifter?
Då blev hon tyst och bad att får återkomma.
Söta syster Linda ringde och sa att det bestämmer jag själv, om jag vill träffa läkaren. Klart jag vill prata med en läkare som kan ge svar, jag har typ tusen frågor :-))
Men jag vill inte träffa en ny manlig läkare som sitter med mina journaler och läser, tittar upp på mig, nickar och fortsätter läsa.
Mina journaler (kanske allas) är rätt fjantigt skrivna. Känns väldigt  utlämnande...
Eftersom det bara är "min" läkare Shokoufeh Manouchehrpour (som jag sökt 6 ggr och aldrig ringer tillbaka) som får svara på frågor, är besök hos andra läkare helt onödiga. Dessutom kostar det 300:- för att gå dit och ha en luftkonversation.
Men gissa vad som lönar sig?
Att ställa krav, precis nyss ringde sköterskan och berättade att "min" läkare visst hade tid idag... Hon som skulle vara bortrest ?!?!?! Helt plötsligt kunde de skaka fram en tid i alla fall. Jag återkommer om en stund :-))

Jag tänker inte gå med på något som jag inte vill. Bara för att man har cancer behöver man inte bli foglig!!!

Long time no see

Gissa vilka vi sprang på när vi stormade in på Farellis igår kväll, två gamla bekantingar; Filip & Fredrik. Så kul!!

Casey hade lusse-dans på Samskolan igår kväll; 1 200 barn dansar folkdans i folkdräkter. En helt enastående tillställning. I stort sett varje år, från 1907 har man firat "jul" på det här sättet. Så mysigt att får vara med, tack lilla A med familj för trevligt sällskap och uppmuntrande ord.
Kvällen avslutas alltid med middag på stan, i år blev det Farellis på avenyn. Så där stormar vi, några familjer, glada i hågen in och har hur kul som helst! Dessutom vann jag ett pris :-))
Nu är det snart dags för PT-Yoga med Caroline och där efter läkarbesök!

Alltid lika galna och knasiga. Tack Fredrik för söta och uppmuntarande komplimanger! Men vi glömde ju göra "Fuck That Cancer" tecknet!

Här dansar min Casey Lusse-dans för 6:e gången! Tack Göteborgs Högre Samskola!

Be who you are!!

I fredags fick jag ju känna på hur det känns att nästan bli ertappad. Tänk om någon ertappat mig med att bära peruk, att ha cancer.  Och inte vilken cancer som helst, gynekologisk cancer. Tydligen den mest skämmiga och otrendigaste cancern man kan få (rätt hög dödlighet också..).

Satt och googlar här om dagen (googlar som en galning :-) och den här gången var det för att lära mig mer om "min" cancer.

Men samtidigt hittade jag flera olika artiklar om hur många kvinnor det är som inte vågar berätta att de har cancer och absolut inte att det är gynekologisk cancer.
För det är så pinsamt. Och privat. Och följdfrågorna kan ju ge jätte otrevliga halv äckliga svar. Men varför är det tabu att prata om just det? Varför skulle det vara pinsamt?
Att bli uppraggad har vi all tjejer blivit någon gång :-) och då är det ju rätt mycket fokus på just underliv :-) Men att prata om det med kläderna på är visst jätte pinit.

Det är ju inte så att jag valde att få cancer eller var den skulle sitta.
"-Men hallåå, gud, livet e så himla lugnt och fint, så jag önskar mig lite cancer. Och vore det inte spännande om den satt på... ja säg äggledarna, då blir man ju lite unik också, snälla gud?" :-))

Den satte sig där den ville och jag hade inget att säga till om. Bara glad att den upptäcktes i tid. Och bara glad för att jag har fått barn. (Så här i efterhand har jag ju också facit på varför jag aldrig blivit gravid igen) Så min älskade Casey är verkligen mitt livs jackpot"!
Och jag kan också vara glad att det inte var värre.

Så ändtarmscancer, blygläppscancer, livmoderhalscancer och så äggstock/ledar cancer, kallas för gynekologisk cancer och det pratar man tydligen inte om. Inte så att jag kanske har lust att prata om det över en lördagsmiddag eller med helt nya bekantskaper det första man gör :-)
Men som sagt, jag tror det är bättre att vara öppen. Att säga som det är. Man får så mycket större förståelse. Att om någon vill, så får det bara att fråga, fråga på. Åh jag svarar :-)

Att jag inte har någon livmoder eller äggstockar kvar och så klart inga äggledare. Att jag hamnade i klimakteriet på 35 minuter och hela kroppen loopade. Det är ju inte mitt fel. Jag fick faktiskt cancer och min kropp får betala ett rätt högt pris. Inte fasen tänker jag belasta min hjärna med att skämmas.
Så snälla alla som skäms eller tycker att det är pinsamt, sträck på er. Stå upp för dig själva, låt inte cancern krympa din tillvaro mer än vad den redan gör.
Vi fixar det här!!!

Åh vem är jag? Alltså man får vara rätt galen, när man har cancer, för det underlättar :-)

Måndag hissa eller dissa?

Idag masade jag mig äntligen iväg för att ta prover inför behandlingen på torsdag. Skulle ju gjort det redan i onsdags. Men bränd av första gången då mina värden var som sämst mitt i mellan två behandlingar, så går jag till Carlanderska några dagar senare. Så snälla snälla snälla, håll tummarna för att det går bra. Blir såååå nervös varje gång. 

För att skingra tankarna tog jag en sväng till gymmet. 9 kilos hantlar för armcurl. Shit va bra :-)
Gjorde magövningar för första gången efter operationen. Plankan i över 2 minuter (ja, uppdelat på 4 ggr.) så nu ser jag fram emot att få tillbaka min mage :-)
Ärret är okej men det har blivit jätte konstiga utbuktningar, runt omkring. Så själva ärret bryr jag mig faktiskt inte om, det ser jag mer som en krigsskada, cancern är ju borta. Men det som verkligen stör mig är är att magen och naveln ser ut att tillhöra någon annan. Men eftersom jag inte tränat mage på 10 veckor så skall jag köra stenhårt och se vad jag kan påverka själv (lös hud kan man ju inte träna bort hur mycket man än vill :-)) och sedan får jag väl låta någon plastkirurg ta sig en titt på det, Christer Lindkvist är en klippa!!!

En väldigt crallig NOT, överarm på en rätt nöjd brud :-))) Den lilla bulan är iallafall större än förra veckan.

2:a advent

God morgon alla glada!

Sov gott i natt, 4 dagar kvar till nästa behandling. Så det känns som om man måste leva i 200 knyck för att hinna med allt innan man går in i cytto-dimman igen :-))

Brorsan är dock skit trött på att jag inte vilar tillräckligt (min lillebror tillrättarvisar mig :-))

Familjens yngsta party-prinsessa hoppade glatt upp i morse när hon hörde att jag stekte pannkakor till frukost. Sedan gav hon sig av till sitt extra jobb på Chez-Inn i Onsala. Jag är så stolt över att min lilla unge, snart är hon vuxen. 18 år om 20 dagar. Tjohoo.

Satte mig att jobba med lite bildbehandling. (Har all den utrustningen uppe i lägenheten, så jobbar jag så fort jag hinner och kan lättare vila i mellan. Men fotograferar gör jag ju så klart i studion).

C bjöd på en andra frukost där jag fick goda pannkakor :-)

Visst har hösten gått fort, men jag tror ingen kan förstå (mer än ni som är i samma sits som jag) hur mycket jag längtar till tre veckor efter min sista cellgiftsbehandling, då man skall göra alla tester för att se om jag är färdig behandlad. Känner redan nu att om inte beskedet är positivt, kommer det att vara rätt tungt för då blir det ytterligare 4 behandlingar. Men och andra sidan så är det ju bara att tänka, att då är jag ju rejält behandlad i allafall :-)) Många säger att det blir tomt när behandlingen är slut, men det vete sjutton om jag kommer att känna så.

Åh då kanske min gamla kropp hittar tillbaka till mig, jag läääääängtar såååå mycket!!!

Jag och Casey när vi var i Saint Tropez i somras, lyckligt omedveten om vad som komma skulle. Tur att man vet hur man njuter för stunden :-))

Tjej-kväll :-))

Fredag kvällen blev hur mysig som helst. Middag med Ellen och Casey på Vallgatan. Så nice att bara vara med sötnosarna. Sedan gick tjejerna på bio med James Bond och jag vinglade försiktigt ut i natten :-) 

Ett glas skumpa på Dorsia med två gamla och tre nya bekantskaper från Stockholm. Vilket fräckt ställe. Vilken inredning. Och inte ett ord om cancer på hela kvällen (eftersom ingen av dem vet om vad som hänt och eftersom jag ibland får fota åt dem, så ville jag kolla hur det kändes att inte berätta). Och det gick alldeles utmärkt. Ett par timmar. Men när Nääk-look-alike-Robert skämtsamt rufsade mig i håret fick jag panik :-) Och där med överbevisade jag mig själv om att det är bättre att berätta. För det är okej med peruk. Men fy satan vad hemskt att bli ertappad. Nääk-kopian bara log när jag duckade och sa,
-Du ser ju så söt ut, men vill jag bara busa med dig! Åh det var ju jätte gulligt sagt, men tänk tanken om peruken hamnat snett eller åkt av :-). 

Ps. Peruken sitter som klistrad på mitt kala huvud, nästan för hårt. För silikonkanterna ger mig märken när jag har haft den för länge. Så att tappa den är ingen risk... eller? :-) Men däremot om någon skulle känna att det är en peruk, när man inte vet om det. Som om man skämdes för att man bar peruk, så himla pinsamt...

Glada och hungriga! 

Gulasch soppa, precis som när vi var i Ungern. Glada och mätta! 

Lite ensam...

Varje vecka tar jag en spruta med biologisk/komplementär medicin hos Evangelos. Åh idag var dagen. Åh det blir alltid en påminnelse att, hur glad och positiv jag än är så är jag faktiskt sjuk, eller i allafall under en behandling av en ibland dödlig sjukdom. Åh det skrämmer mig. Hade så önskat att jag haft någon vid min sida som kunde muntra upp mig, som kunde kramat mig och hållt min hand och sagt att allt kommer att bli bra. För just då, just där, blir man så väldigt liten. Klart att jag klarar det själv och ibland är det kanske bra att vara ensam. Men när jag skall ta cell-gifter och sprutor så blir cancern så närvarande och påtaglig. Men hos Evangelos är det okej att gråta och han är en av världens mest empatiska människor :-)  Så jag vet inte om det var brist på sömn eller saknaden av C som gjorde mig lite vek idag. För oftast har vi jätte kul!

Evangelos berättade värsta solskenshistorien idag om en 74-årig man som fått cancer på ena lungan. På grund av hans höga ålder kunde man inte ge honom cellgifter (han skulle enligt läkarna inte klara den tuffa kur som skulle behövas). Operera gick tydligen inte heller på grund av cancerns läge. Så läkarna gav honom högst ett par år att leva, detta var i somras. Mannen kom i kontakt med Evangelos och bad honom göra "något". Vad som helst. För han hade ändå inget att förlora. Evangelos resonerade på samma sätt och erbjöd honom samma typ (givetvis annat medel i sprutorna) som jag får.
Under fem månader behandlades han med komplementär medicin. Och i måndags gjorde man en ny magnet röngten och hittade ingen cancer!!! Läkarna trodde (givetvis) inte sina ögon. Och undrade så klart vad han gjort. Jag vet att den här mannen inte är ett vetenskapligt bevis.

-Men visst borde fler få chansen att behandlas med den här typ av medicin, vare sig det är cancer eller något annan sjukdom?
I Tyskland erbjuder "vanliga" läkare den här behandling i kombination med strålning eller som i mitt fall cellgifter. Och där finns det vetenskapligt bevis, men på något sätt så anser sig Sverige veta bättre och säger att det inte är seriöst. Jag är så glad att jag stötte på Evanglos innan allt det här hände och att jag får bästa vanliga vården men också bästa komplementära behandlingen. Tyvärr är den rätt dyr, så i mitt fall handlar det om prioritering. Jag vill ju leva, jag vill ju bli frisk. Så då finns det ingen prislapp som är för hög (jo det gör det ju så klart :-) men såååå dyrt är det inte. Och det är ju rätt dyrt att vara sjuk också!

Rätt vanlig dag på Evanglos klinik :-)

Rätt knasigt :-) Casey pimpade oss gangnam style :-)

Nattsudd med pälsmössa

Vackrare dag får man leta efter. Sol och klarblå himmel. Vindstilla. En spontan runda med C i Skatås på 8 km. var bästa medicinen för mina vemodiga tankar. 8 kilometer på 47 minuter. Mitt personbästa är 49 min för 10 km. Så jag har ju en bit kvar :-) Men lyckan är stor ändå. Det var inte min dålig kondition eller operations ärr som stoppade mig utan lite astma. (-7 grader är inget bra löparväder för mig).

Full av adrenalin kastade brorsan och jag oss iväg till Ullevi Lounge för Danske Banks julfest. Min första! Jätte spännande och hur kul som helst. Göteborgs Lucia kandidater sjöng så fasligt vackert och jul-igt. Sedan fick vi ett smakprov på musikalen "Grisfesten" med Wictoria och Peter. Hur roligt som helst. Så tack Marie S för god mat och gott vin. Tack söta Anders L för en trevlig pratstund och kul att du hängde med mig och brorsan och alla andra sköna partypinglor (ingen nämnd ingen glömd) som hängde runt vårt bord.

När festen dog ut ville brorsan gå hem. Men inte jag. Jag ville ju bara dansa. En kort vända hos Costas på Caleo, (min favorit restaurang alla kategorier) lyckades jag få med brorsan på. För med Costas välkomnande famn och smittande skratt känner man sig alltid så välkommen. Tack Costas för igår.

Mötte vackraste Anna M med sina, om möjligt, ännu vackrare och definitivt yngre väninnor. Så jädra befriande med ungdomligt oförstånd. Jag och Anna smittades snabbt och frivilligt och dansade hela natten. Vi stängde faktiskt Lounge. Kändes också väldigt moget och bra. Men framför allt så kände jag mig frisk. För jag orkade dansa, jag glömde av vad klockan var, jag var inte tvungen att sitta ner för att vila, jag tänkte inte på någon morgondag :-) Jag kände mig ung. Åh det bästa av allt är ju att på natten (när det är mörkt) syns inte mina mörka ringar under ögonen eller min peruk. Och på Lounge kände jag inte en kotte.

På väg ut i natten i min nya pälsmössa, som jag fick hur många komplimanger för som helst :-) All cred till min stylist Casey.

Peruken och Petter showar på Post :-)

Vilken galen kväll det blev igår. Fotograferade vimmelbilder för FMReklam på Hotel Post, alltid lika kul att hänga med dem. Men igår blev jag uppdragen på scenen och totalt bortgjord av ingen mindre än Petter A. Stordalen. Rätt coolt ändå :-)
Två gånger blev jag snopet och helt ofrivilligt hans side-kick när han berättade sitt livs historia, från jordgubbs försäljning till hotel magnat. Rätt imponerande historia och jätte kul att lyssna på.

-Høye blonde damer kan jag vänta hur länge som helst på, sa han. Och log sitt allra värsta player-leende rätt in i kameran. Kändes rätt smickrande att han flörtade med mig, en cellgifts-behandlande-perukbärare utan knappt synliga ögonfransar :-) Tänk om han visste...  att han fick mig att känna mig frisk och som vanligt.
Att jag inte förstod hans uppenbart enkla skämt om Fredrik Åkare och Cecilia Lind och fick mig att framstå som värsta blondinen, (inför 500 personer) det bjuder jag på. Men han skall passa sig, nästa gång vi ses. Då, utan cellgifter som slöar ner min hjärna skall jag svara snabbt och rappt som en kobra. Och han kommer stå där som ett frågetecken och undra vad som hände :-))

Twittrade så klart om kvällens begivenhet, men någon bild med Petter hann vi inte med. Så snälla Martin på FMReklam ställde så snällt upp som Petters look-a-like!

Twitter inlägg igår kväll från Hotel Post.

Ge mig lite sex-apeal, ge mig lite s..

Min fina äkta hår peruk har jag behandlat rätt illa, och fortsättter jag i den här takten kommer den inte att hålla 1 år, som tänkt är. Så tanken att köpa en tränings peruk fanns med från början, men jag ville ändå inte "över" köpa mig första gången.
Att köpa en peruk kändes ovant, att köpa två var en för mycket :-) Men nu efter 5 veckor med min fin-peruk nästan 24/7 (det kanske kan förklara var för den slitits så, man får INTE sova eller somna i den :-) Så inser jag att jag behöver en tränings peruk. Eller snarare en slit och släng-peruk.
Så jag ringer Lisa på Janar Hair Fashion, där jag köpte min fin-peruk. Hon har två hemma, på lager. En riktigt blond syntetperuk med halvlugg och lite för kort, men väldigt sportig :-) = tantig.
Och sedan tar hon fram en tovig lite gråare syntetperuk. Hon urskuldrar sig att den är lite sliten. Men vad gör det, för den får mig att känna mig som en skådis.
-Nej, inte Hollywood, mer en billig B-skådis, tänk snarare slampig "Miss Inga från Schweden". Den har lite väl långt hår, på gränsen till porrig, glansig och artificiell. Men med tanke på att det känns som jag tappat min sex-apeal någonstans mellan Sahlgrenska och Avenyn, har jag inga problem med att se billig ut :-)) (jag vill ju leva som vanligt, åh då menar jag vanligt på alla sätt och vis, if u know what I mean :-))
Dessutom var den över 1 000:- billigare, och är den för lång kan man ju alltid klippa den, till en damig sedesam personlighet!

Rätt tråkig och käck = osexig :-)) my gååd, kolla så jag ser ut...... :-)))

Lite bättre! Lånade Ellies söta mössa. Provade en fläta, bra i löpspåret!

Woohooo, Inga is here :-) utmanande pose i en uttråkad kropp :-))

- Posted using BlogPress from my iPad

6 kilometer. tjohoooo!!!

Hallåååå alla där ute, hoppas att ni mår bra!!!

Helgens turbulens gjorde att jag missade att tacka för all kärlek, omtanke, fina ord och kramar som jag fick av så många, när jag kom in på Brewhouse i fredags. För att fota Still Around. Har ju skrivit på Facebook att jag vill ge er alla en gruppkram, åh vi var bra nära i fredags :-))
Tack alla som kom fram, alla jag känner och alla jag känner lite mindre. Jag tror inte ni förstår hur glad jag blev och hur fint det känns att veta att så många bryr sig. och att så många följer och läser min blogg :-)) TACK!!! Jag som trodde att jag var ganska ensam. Med så mycket kärlek och värme så måste ju cancern verkligen försvinna i varenda eventuellt mikroskopiska beståndsdel som finns kvar i min kropp. Fram för kärlek!!!!

Löpning. 6 kilometer på 38 minuter. Idag. Jag och C. Jag är helt slut. Så där trött som man blir när man gjort något ansträngande men nyttigt. Som en dag i skidbacken. Som efter Göteborgs Varvet. Som när man huggit ved. Som efter en lång, lång promenad. Trött och mjuk i hela kroppen, så känner jag mig nu. Och det bästa av allt, jag känner mig frisk. Frisk och trött, alltså, den känslan slår det mesta. (Nja, kanske inte allt om ni vet vad jag menar, hehehe)

Läste en artikel i GP i går, om Therese Alshammar. Ni vet simmartjejen som har en rätt kaxig attityd och tuff inställning. Hon känns inte så sympatisk och rätt ego. Men det behöver man nog vara om man skall vara elitidrottare. Men kommentaren i gårdagens tidning fick mig verkligen att fundera.
"-Jag är en framåt orienterad person och jag har aldrig tillåtit mig att fastna i de positiva saker som hänt i min karriär." -What?
Jag och Casey diskuterar artikeln och Casey menar att elitidrottare aldrig är nöjda med sig själva. Så sant. Men vilken sorglig inställning Alshammar har. Att aldrig vara nöjd. Att aldrig se tillbaka och känna, stolthet.
Tänk om jag inte haft mitt Medoc Marathon att tänka tillbaka på. Att inte ha något att jämföra med. När jag precis efter operationen tvingades upp, för att röra på mig och sköterskan bokstavligen släpar ut mig i korridoren och knuffar mig fram, gående (tänk; hasande) så tänker jag att: "-Det här är ju inte så farligt, det känns ungefär som när jag passerade 39 km. Smärtan hamnade ju i rätt perspektiv. Oh den ap-tunga promenaden på typ 20 meter blev en liten liten tävling.

Så det är väl tur att jag inte är en framåt orienterad person som Therese Alshammar :-)
Lite skönt bakåt strävare, det är nog jag det :-))

Kallt och snöigt på Vasagatan i Göteborg

Att tänka rätt

Titta på de här klippet från i morse.
Pamela Andersson pratar om inställning och träning. Hur hon tacklar sin hjärntumör och livet.
Hon har så rätt. Inställning och träning. A och O. För oss alla. Påverka det du kan, gör det bästa du kan och lägg resten åt sidan. Att inte lägga energi på det vi inte kan göra något åt, för då har vi mer ork till det som är positivt.
Rätt klychigt, men det är så sant. Jag hade tänkt hålla mig hemma i kväll och skippa gymmet. Inte nu längre :-) Gymmet it is, trots kyla, snö och lite slöhet.

http://www.svtplay.se/klipp/886877/kamp-for-livet/?tab=undefined&sida=1

Vet inte vilken som fungerar bäst!

<iframe src='http://www.svtplay.se/klipp/886877?type=embed&external=true' width='480' height='270' frameborder='0' scrolling='no'></iframe>

Snööööö

Vilken stämning det blev när snön kom. Göteborg är banne mig den vackraste staden!!! (gråa novemberdagar är inte vackra någonstans :-))

Kom ut och borstade bilrutorna och titta vad jag hade fått: En is-skrapa från BMW!!! Snacka om att bli på bra humör!
Med ett smajl ställde bilden vid studion för att bära ut all utrustning, (skulle till Trollhättan och fota). Det tar lite tid, jag vet. Att bära lagom och gå många vändor. Man är ju som sagt inte 100 stark :-)
Då dyker en parkeringsvakt upp, och hon tyckte att jag jobbade för sakta. För sakta sa jag? Jag slet som ett djur, för det var ganska kallt ute. Och dessutom har jag frågat varenda parkeringsvakt jag stöter på i kvarteret, om jag får stå utanför studion, när jag packar bilen. ALLA har trevligt och vänligt förklarat att det är inga problem, bara jag inte parkerar där.
Då snörper den morgonsura parkeringsvakten på näsan och förklarar. -Visst får du stå här men du måste lassa i ett flöde.
Jag bara tittade på henne, i ett flöde? Jag flödar ju som f-n hela livet, tänkte jag säga.
Men jag förklarade istället att hissen tar tid, att det är en bit att gå och att lämna utrustning på trottoaren, för att visa att man "flödar" går ju inte. Hon var rätt otrevlig och jag blev jätte stressad. Glömde min mobil, tappade mitt Visa kort och kom nästan 20 minuter sent till Trollhättan.
Jag som har en stresstolerans som en Koala-björn (hur mycket som helst, menar jag alltså :-) Men nu tål jag tydligen ingenting. Jätte konstig känsla att nästan gråta för att jag fick en tillsägelse. Att stressa så jag tappar både telefon och Visa kort. Vad är det som händer? På väg hem från Trollhättan (halt och isigt) funderade jag på om jag borde tagit fram cancer-kortet... Tycker det är ganska roligt att skoja om det. Men seriöst. Tänk dig att jag dragit fram ett "cancerkort" och visat parkeringsvakten, kanske hade hon fått en annan förståelse för att det tog lite tid för mig. Kanske skulle onkologen tillverka  "Cancer-Kort" som man kan ta fram när man behöver det, precis som domaren i en fotbollsmatch gör, när han får nog.

Ps. Telefonen hittade C med hjälp av "Find my iPhone", Visa-kortet kommer förhoppningsvis på posten i morgon från en vänlig upphittare. Tack!

Rätt charmigt faktiskt!!!

Kallt men ändå varmt :-)

Vilken dag, vilket väder. Åh trots inflyttnings kalas och hinkvis med vin (allvarligt talat, jag tål hur mycket som helst, är det en bi-effekt av cellgifterna?) i Martins nya lya, vaknade jag super pigg. Jag och C har promenerat runt Oxsjön/Sisjön i två timmar.

Helt underbart. Och det mest fantastiska är att allt kändes som innan, som vanligt, som när jag var frisk. 

För jag kan lova att cancer vs. relationer är en nästan intill omöjlig ekvation. Visst om man bor ihop, och träffas där i vardagen, varje dag. Eller kanske har en jätte lång historia ihop. Men alla vi som är ganska "nya" och får cancer, hur skall vi ögra? Hur får man ihop livet, kärleken och cellgifter? Sjukskrivning, självaktning och hormoner som hoppar. Hur bevarar man sin värdighet när livet känns nattsvart och hur skall man veta hur man skall stötta på bästa sätt när allt känns fel?

Då är det lätt att irra sig bort, trots att kärleken är stark. Fråga mig. Fråga C. Vi vet. Men precis som mitt mantra; Fuck Cancer. Så gjorde vi verkligen det. Glömde cancern för en stund. För jag är ju Cecilia, en flickvän och inte en cancerpatient. Åh C är ju min kärlek och bästa pojkvän. Åh fan va bra det blev!!!! :-)

Casey jobbade som bartender och servitris idag igen. Jag är så stolt över min lilla avkomma :-) 

Fler bilder från Still Arounds spelning i lördags finns på min fotoblogg youinfocus.blogspot.com

Promenad i bitande kyl, med bästa C. 

Göran ser alltid extra nöjd ut när han har söta tjejer omkring sig på scenen!

I´m Still Around for many years

Rätt trött idag, men fylld av super stark energi :-)
Stolt mamma. Casey har fått extra jobb och serverar schnitzel och skummar öl på löpande band, undrar när hon serverar mig :-)
Tack LILLA a, Anna V och Ulrika-san för er kärlek, värme och skumpa!
Grabbarna i Still Around fyllde nästan hela Brewhouse i går kväll. Vilket party och vilket röj. Än kan dom :-))
Håll ut, fler bilder och skvaller kommer i morgon!!!
Ha bästa lördagen där ute!!

xoxox to c

Coola killar lirar så det ryker om det! (Vi saknade dig LiseLott!!)