följ mig...

onsdag 22 januari 2014

makt - ansvar - skuld

Jag kan inte låta bli att nämna igen, hur bra det känns att prata med någon :-)
Som om jag hade ett inre tryck, som nu sakta får pysa ut.
Att få gråta och säga precis vad man vill. Utan att behöva förklara sig. Eller försvara sig.
Kroppen är en fantastisk skapelse. Det visste jag ju innan, men rätt knasig också. Som sparar på massor av tankar. Fast tankarna på något sätt, sätter sig i musklerna.

Två necessärer är på väg ut, till förhoppningsvis två lite gladare, kämpar!!

Jag blir så glad av alla mail jag får. Det gör mig väldigt, väldigt tacksam.
Att få dela tankar och livshistorier med okända människor. Som känns som mina vänner.
För jag vet att jag har haft tur. En väldigt stor tur. Med tidig upptäckt.
Och att få en "egen" Magnus.
Som trots mina protester, såg till att jag blev undersökt och opererad, inom loppet av 4 veckor.
För en del av brev-vänner skriver sakligt, om hur deras resa varit. Och det gör mig gråtfärdig att veta hur en del människor i Sverige 2014, blir behandlade.
Hur ingen tar dem på allvar. Att väntetiderna är enormt långa. Att läkare har prestige och inte ser till patientens bästa. Att man inte får mediciner som man behöver. Listan kan göras lång.
Att så många måste slita så hårt, för att göra sin röst hörd.
Jag minns hur min mamma slogs för sin rätt, på Borås Lasarett. Där ingen tog hennes oro eller problem på allvar.
När de väl lyssnade på henne och hon tjatat sig till en röntgen. Så var det två år försent.
Cancern hade spridit sig.
Detta var 1989. Och man kan ju tänka, att så var det, på den tiden.
Men det hemska är, att det ser exakt likadant ut idag. Och nu lever vi i 2014.
Så kampen får inte tystna.
Vi som överlever måste hjälpas åt, att förklara för politiker och andra beslutsfattare hur viktigt det är med en bra och rättvis vård.
Jag blir faktiskt riktigt arg. Riktigt arg och ledsen.
Men som sagt, kan jag stötta någon. Hjälpa någon, strida för någon. Finnas där för någon som inte orkar, så kommer jag att fortsätta att göra det.
Så fortsätt att skriva till mig. För tillsammans någonstans i allt det sorgliga och arga, så bygger vi en styrka som vi kommer att bära med oss. Och dela med oss av.
Det är så man bygger förändringar.

I morgon skall jag föreläsa för Fond och Finans, på deras Benivent. Spännande, nervöst och kul.
Jag är inte hälften så hispig som förra gången. Men det kittlas så klart i magen, redan nu.
Skall prata om hur viktigt det är att göra skillnad, för sig själv och andra.
Åh så möttes jag av dessa söta. Som stod med färdig middag när jag kom hem från jobbet. Finaste ungen i världen har jag!
Am and Casey rules!!! Thank u!!!!! Love u guys!!!
Hon e så bra. Och hon förklarar så fint. För hon menar på att man inte får (behöver) känna skuld för något, som man kanske tar på sig. Om man inte har haft makt över det från början. För har man inte makt över "problemet/situationen" så har man heller inget ansvar att göra något åt "problemet/situationen". Lika så omvänt.
Så man kan inte "bara" hoppa upp till skuld. Och känna sig som skit. För då skall man fråga sig; -Hade jag makt att göra något åt det, som man (kanske) känner skuld för. Visar det sig att man hade makt, så har man ju också ansvar. Ansvar att göra ett bra val. Gör man ett dåligt val så kanske man får stå där med skulden. Men jag gillar den tydliga bilden. Att förstå hur man inte skall ta på sig saker man inte kan påverka och på så sätt slippa känna skuld. Den jävla Luther.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar