Att prata är vägen till livet :-)

Åh så var det dags för tredje träffen med min psykolog. Hon är vansinnigt bra tycker jag. 

Åh även om det trycker otäckt över bröstet när jag sitter där. Så sim-sala-bim lättar det.

Att det kunde vara så skönt att prata med någon okänd, trodde jag aldrig.

Och hon ger mig goda råd och hon säger, så där vänligt men bestämt; 

-Att det där kan du inte påverka Cecilia, hur mycket du än vill. Hur mycket logik du än vill ha, så går det inte.

Inte något dravel, om att jag inte skall ta det personligt. 

Eller klassikern, det är inte dig det är fel på:-)

För det som skaver, är ju inte bara allt som hänt. Det är ju också alla som försvann.

Att få en förklaring går kanske inte, men en tanke, som gör att jag kan gå vidare.  

Utan att fundera så mycket. Utan att jag får känslan av att vilja fly, i vissa situationer. 

Att trycket över bröstet inte blir så hårt, när vissa tankar hoppar fram.

Att kanske inte döma mig själv så hårt. Att förstå att det tar tid. Även om det inte syns utan på. 

Lite det som den söta möhippe-flickan berättade om i lördags. "värdeförändring vid sjukdom".

Att livet bli annorlunda. Vare sig man vill eller inte.
Och som söta möhippe-flickan sa; -Man kan "coopa" med det. Alltså acceptera, gå vidare och sedan göra något bra av sin förändring. Annars blir man bara bitter.
Åh det mina vänner har vi ju pratat om innan. Det vill vi inte :-))

Men nu är det ju tisdag, och livet är fantastiskt!!

xoxoxo

Jag har fortfarande problem med min internet uppkoppling och nu är datorn, eller uppkopplingen så trög att det inte går :-)
Men vänd på datorn :-) Så är jag tydligen gubben som börjar bygga stegen! Ändå en bit på väg!!

Kolla så gulligt!! Amerikanarna hade lagat goaste maten (Nick har bott i Italien och visar sig vara bästa kocken). Åh så hade de dukat. Kolla!
Med bara en gaffel :-))