När Cecilia Hedström fick sin cancer-diagnos för ca ett år sedan tyckte en väninna till henne att hon borde börja blogga. Dels för att hon skulle få ur sig allt hon kände. Dels för att få stöd. Och för att hålla vänner och bekanta uppdaterade om vad som pågick under Cecilias sjukdomstid.
- Cecilia Hedström
Cecilia startade då bloggen
My new Kick-ass life och den fick snabbt genomslag med många läsare och väldigt positiv respons. Många läsare hör av sig till henne och tycker att Cecilia, genom sin blogg, inger hopp.
– Jag har hört att jag haft en positiv inställning och inspirerat både sjuka och friska då jag vågar skriva och kommunicera om sådant som varit jobbigt berättar Cecilia.
Cecilia Hedstöms cancer upptäcktes vid en vanlig gynekologisk undersökning. Hon misstänkte att hon hade fått urinvägsinflammation, vilket bekräftades.
Men vid undersökningen hittades också förändringar och vätska i buken. Ett blodprov som heter CA125 togs.
Det visade att Cecilias blodvärden var förhöjt till 320. Som frisk ska man normalt ha mellan 0-35. Då anade man cancer och Cecilia blev inbokad för en titthålsundersökning som skulle övergå i en bukoperation.
– Vid operationen tog de bort livmoder, äggledare och äggstockar och lite andra små grejer. Det visade sig att jag hade Tubal-cancer, äggledarcancer med spridning till tre lymfkörtlar berättar Cecilia.
Cecilia är idag fri från cancern.
– Jag vet att jag har haft en enorm tur som fått en snabb och säker behandling. Men jag blir väldigt orolig när jag ser att det inte finns någon kvalitetskontroll. Hur dålig uppföljning de gör och att de aldrig kvalitetssäkrar vården. Det finns inga rutiner eller ISO-certifiering. En väninna till mig som också har cancer, berättade att mobiltelefonerna som hennes företag tillverkar, har bättre uppföljning än vad vi cancerpatienter har.
Under sin sjukdomstid uppfann Cecilia ordet ”Cancer-Branschen”.
– Jag tror att det är viktigt att inte prata i negativ ordalag. Att kalla sig för cancer-drabbad förstärker bara det sjuka. ”Cancer-Branschen” är en bransch som man passerar eller stöter på. Det är inget personligt och du blir inte din sjukdom om du använder sjukdomsneutrala ord berättar Cecilia.
Cecilia har precis varit på sin första återkontroll. Då hittade en läkare något på Cecilias lever. Medan en annan läkare tidigare sagt att det aldrig funnits något på hennes lever. Det skrämde henne otroligt mycket.
– Hade inte lever-incidenten dykt upp hade jag nog varit tryggare. Men nu skall jag göra ytterligare en lever-röntgen för att utesluta återfall. Så frågan är, vilken läkare kan man lita på? undrar Cecilia.
Fast hennes tumör är bortopererad känner sig Cecilia fortfarande orolig. Speciellt när det är något som känns annorlunda. Om det värker runt lungor, och mage. Men Cecilia hoppas att hennes inställning ”att inte oroa sig om man inte kan påverka det” skall hjälpa henne att hålla återfalls-demonerna på mattan.
Det är en stor mental bit, menar hon. För om man låter tankarna skena in i mörkret, är hon helt övertygad om att man kan fastna där.
– Så jag vill tänka ljusa lulliga tankar om att allt är bra.
Hon tycker att sjukvården har gjort mycket gott. Men hon skräms av att det kan vara en enda person som avgör hur du behandlas. Att läkare har en enorm makt och att deras dagsform kan knocka en totalt. Att om man ber om ärlighet, får man känslan av att ”man får skylla sig själv” menar Cecilia.
– Jag har nog varit en väldigt obekväm patient. För jag har inte nöjt mig med svävande, tvekande svar. Eller när man känner att läkaren inte är där, inte är närvarande. När jag bokats in till nya läkare har jag protesterat och förklarat varför det är viktigt för mig med samma läkare genom hela behandlingen. Är man själv tydlig även om man lätt kan få panik när allt bestäms över ens huvud, så brukar de lyssna. Men som sagt, man måste vara tydlig och stå på sig. Och våga vara ”jobbig” berättar Cecilia.
Cecilia jobbar som fotograf och är snart aktuell med en utställning i samarbete med Cancerfonden där hon har tagit foton på skalliga kvinnor.
– Det hela började med att jag tappade håret och kände att jag inte ville göra det ”i onödan”.
– Allt jag tagit mig för i ”Cancer-Branschen” har haft ett mål. En mening. Och så vill jag gärna ge något tillbaka. Och jag vill upplysa, lära och få alla friska att förstå hur bra de har det och hur det är att faktiskt är att ha cancer. Hur det ser ut med cancer. Hur hemskt, naket och brutalt det är att bli skallig. Men också för att hylla alla starka kvinnor. För jag får ofta höra. ”Men du ser ju så pigg ut.” Och det gör vi ju, för det vill vi ju. Vi vill smälta in, vi vill inte bli sjukdomen. Men det ser inte alltid så ut bakom stängda dörrar. När sminket åker av, när peruken åker av berättar Cecilia.
Hon är också en aktiv löpare och sprang Göteborgsvarvet i maj och blev då uppmärksammad i media, bland annat i Göteborgs Posten.
– Jag har sprungit under hela min behandling. Även om det gjort så ont att jag gråtit så har jag tvingat mig. För att behålla känslan av att jag kan. Att jag vågar. Och känslan efteråt. För att röra på sig underlättar tillfrisknandet och stärker dig mentalt. För jag vill ha min värdighet, jag vill ha mitt liv säger Cecilia.
För Cecilia har hennes tillfrisknade, först från operationen, sedan cellgifterna, gjort att hon mer kan tänka och klara av smärta som en löpare. Att hon vet att hon kan klara av rätt mycket.
Just nu laddar Cecilia för ett maraton i Frankrike den sjunde september.
– Jag sprang det tio dagar efter mitt cancerbesked och tio dagar innan min operation. Med cancer i magen. Och det gick, i min värld, hur bra som helst. Så nu ska jag springa, njuta, skratta och dricka vin, för loppet går genom 19 vingårdar i Medoc-området. (
marathondumedoc.com du är intresserad!)
Läs gärna mer på Cecilias blogg;
Av: Isabella Sundberg
